|
Fausta Marianović  Roman/ Albert Bonniers Förlag, 2008 Till den svenskspråkiga litteratur som sysslar med Balkan och det som händer i den delen av Europa så har det kända förlaget Albert Bonnier nu fogat Fausta Marianovićs bok Sista kulan sparar jag åt grannen („Zadnji metak čuvam za komšiju“). Det är en fantastisk antikrigsroman. Man skulle kunna säga att denna kvinna, som dessutom är mor, med manlig beslutsamhet har skrivit sin roman, på en konstnärligt avundsvärd nivå och med stor rättframhet. Fausta Marianović har tillbringat en stor del av sitt liv i Bosnien-Hercegovina. Med sin krönika över sin familj, som är lika kroatisk som den är serbisk och muslimsk, så levererar Fausta i första person singularis en fantastisk och lättillgänglig historia till läsaren, som inte behöver ha några som helst förkunskaper om det område där romanens handling tilldrar sig – Bosnien-Hercegovina eller rättare sagt Jugoslavien. Balkan betyder berg Ett förslag på böcker på svenska som kan ge en bättre förståelse för händelserna i f. d. Jugoslavien. Den svenske läsare som har ett intresse för Balkanhalvön gör väl i att bekanta sig med innehållet i den förre diplomaten Rajko Đermanovićs bok Jugoslaviens ödesväg, Rabén & Sjögren, 1964. Boken avslöjar det rätta ansiktet på kommunismen i det landet. Dessutom har dissidenten Milovan Djilas fått många böcker publicerade – i boken Samtal med Stalin („Razgovor sa Staljinom“), Natur & Kultur, 1962, så ger sig Djilas i kast med en analys av kommunistsystemet. Tiden och utvecklingen har också gett rätt till Djilas såsom Djermanović, som efterlämnade en fond för specialistutbildning för jugoslaviska studenter i Sverige. Av flera böcker på svenska som har tagit upp händelserna i Jugoslavien under landets upplösning så måste man seriöst titta på två: Carl Bildts Uppdrag fred, Norstedt, 1997, och Bo Pellnäs' De hundra dagarna, Bonnier, 1996. För en bättre förståelse av händelsernas förlopp är det också bra att bekanta sig med Kjell Albin Abrahamsons Balkan betyder berg („Balkan znači planina“), Fischer, Stockholm, 1995. Samma förlag gav två år senare ut Finn Norgrens bok Får man tycka om serber („Da li se smeju voleti Srbi“). Den handlar om Bosnien-Hercegovina under första efterkrigsåret, efter Daytonavtalet. När det gäller skönlitteratur så kan man bland de böcker där huvudpersonerna kommer från Balkanhalvön eller något av de länder som uppstod efter Jugoslaviens sönderfall, vid sidan om Fausta Marianovićs bok, välja Zvinimor Popovićs trilogi Mörkriket(„Tamni vilajet“), Akacian viskar („Bagrem miriše“) och Våt sand („Mokar pesak“). Trilogin utgör, betraktad som en helhet, en historisk roman som berättar om invandrare i Sverige och om deras hemland. Trilogin har tagits emot utomordentligt väl av såväl läsare som kritiker. Den första boken gavs ut 1998 och den sista 2005 på Natur & Kultur. Dessutom så har den här tidskriften publicerat flera avsnitt avEn berättelse från BiH („Bosanskohercegovačka priča“) av Miodrag Miša Janković, i översättning av Anders Gustafsson. Handlingen utspelar sig i Sarajevo, varifrån författaren genom tillfälligheternas spel kommer till Sverige och lär sig svenska som han sedan använder för att berätta sin historia. Så uppstår, kan man säga, ett psykoterapeutiskt verk som berättar om en man och hans svåra livsöde. Jankovićs berättelse knyter på ett fantastiskt sätt ihop det förflutna med krigsåren i Bosnien-Hercegovina och bidrar till en bättre förståelse för de historiska förloppen på Balkanhalvön.  Fausta Marianović, snimio: Elias EstbergDet faktum att författarens närmaste familj vägrar att inordna sig i bara en av någon av de tre folkgrupperna, vilket annars var mycket viktigt på Balkan under den tid som beskrivs, nämligen Jugoslaviens sönderfall, har hjälpt till att skapa både ett värdefullt konstnärligt antikrigsverk och ett verk som talar ut mot frånvaron av religiös, etnisk och kulturell tolerans, som alltid har varit en bristvara och även idag saknas i denna del av Europa. Författaren utvecklar romanens handling genom historier om människor med olika etnisk och religiös tillhörighet men som tillhör samma familj. Här visar sig Fausta Marianović vara en fantastisk och övertygande berättare som helt enkelt tvingar med läsaren, trots att hon leder vägen in i ett svårt och tungt krigsdrama, och förmår läsaren att följa handlingen med stort intresse. Krigets vindar splittrar familjen och en av familjemedlemmarna mobiliseras in i en av de arméer som redan gått in i kriget. När modern, som är övertygad pacifist, beger sig av till fronten för att finna sin son, som inte är mogen för soldatlivet, och rädda honom från krigets vansinne så är det romanens mest spännande del. Efter att ha läst Fausta Marianovićs roman så kommer den svenske läsaren helt säkert inte längre ställa frågan till invandrare från Bosnien-Hercegovina: Bosnienserb eller Bosnienkroat, vad är det för något? Genom denna roman, med sin provokativa titel, så har en mycket klar bild presenterats av en multietnisk nation och av skapandet av nationella samfund. Böcker som denna kan bara bidra till att man i detta land, där det bor fler än en kvarts miljon människor från Balkanhalvön, bättre kommer att förstå interetniska förhållanden och hur ett land (Jugoslavien) förpassades till historien och flera nya skapades, bland dem Bosnien-Hercegovina. Genom sådana här och andra liknande verk som man bör läsa så kommer man långt på väg för att undvika faktafel i medierna när man skriver om Balkan. (Särskilt gäller det när man skall använda det officiella namnet på BiH – nästan alltid är det ”Bosnien” utan att man nämner ”Hercegovina”. Det har även funnits exempel på att man inkluderat Bosnien bland världens muslimska stater – DN 18 september, korrigerat dagen efter.) Romanen, ett storartat litterärt verk, innebär alltså ett stort bidrag till en bättre förståelse av historien i den här delen av världen, men även av interetniska förhållanden i Bosnien-Hercegovina och den roll som uppbars av kommunismen, som under ett halvt århundrade istället för att utveckla endast komplicerade de interetniska förhållandena. Fausta Marianovićs roman har fått ett storartat mottagande av svenska kritiker (Diaspora, November 2008). ------ |
