|
Jovica Đurđić: Stjärnor på huvudkudden («Zvezde na uzglavlju»), ett dikturval, bilder Olja Ivanjicki, Ars Poetica, Belgrad, 2009.
Det finns flera anledningar att kritiskt belysa dikturvalet Stjärnor på huviudkudden av Jovica Đurđić, men två bör särskilt framhävas. Han har i denna bok infogat endast tolv dikter, de som på bästa sätt representerar hela hans hittillsvarande poetiska verk. De illustrerar hans poetik, visar på de grundläggande motiviska och tematiska ramarna inom vilka denna lyriker rör sig, där kärleken, havet, sanden och solen upptar en dominerande plats, och bekräftar hans hängivenhet åt den rena folkliga språkskatten, ur vilken han omsorgsfullt polerar fram varje diktrad. Förutom att de publicerats på serbiska, med kyrillisk och latinsk skrift, är de översatta till tjugo språk: engelska, ryska, franska, spanska, italienska, tyska svenska, rumänska, bulgariska, grekiska, makedonska, slovenska, ungerska, polska, tjeckiska, rusinska, danska, norska, esperanto, och kinesiska, vilken gör det möjligt även för läsare utanför det serbiska språkområdet att bekanta sig med denna författare.
Denna påkostade bibliofilutgåva får ett särskilt värde genom illustrationerna, snarare de tolv tavlorna av Olja Ivanjicki, sålunda stimulerar diktsamlingen i lika mån själen och ögat. Även om den publicerats i en långt blygsammare utgåva, hade den förtjänat uppmärksamhet genom värdet hos de medtagna dikterna. Đurđićs urval inleds med antologidikten Äpplet ur vilken läsaren översköljs av de fjärran bergens tystnad som ryms i fruktens – den folkliga tillgivenhetens – väna rodnad, vilken trängt in genom stjälken, det är så övertygande lyriskt avbildat att vi helt enkelt vill vidröra det. Jag ser solkorn / Omvandlade till dess skal, är poetens beskrivning av det äpple som likt en upptänd älskarinna bjuder ut sig, med samtidigt begär till såväl handen som boken. I denna, liksom i alla de dikter som följer, är allt välavvägt, måttfullt, allt på sin plats, enkelt utsagt, med ett folkligt språk; tanken är återhållen, inte påträngande, men full av ett vidsträckt associationsspektrum, och känslorna är skickligt kontrollerade.
Poetens genomträngande och klarsynta förhållande till timligheten och världen kommer till särkilt uttryck i dikten Ett okänt frö, som skulle kunna inrymmas i det strängaste urval av samtida serbisk poesi. I de minsta partiklarna ryms hela världsalltet, man måste bara få syn på och igenkänna det. Livsvisdomen uttalas inte med stora ord, utan med enkla tankar, vars labyrinter värms av oförfalskade känslor. På jakt efter den väg på vilken vi ska utträda ur vardagligheten, känner vi oss bäst och mest fullödiga om vi har en färdkamrat, en som förstår oss och som vi älskar. Đurđić är väl medveten om detta, och därför uttalar han också i Vattenfall, blickande mot det som ovan eller där är, det som skulle kunna kallas en allmän hållning till det okända: Vi lämnar fönstret öppet över natten och hjärtat / År för år. Som tystnade gudar betraktar vi / Stjärnorna havande däruppe...
Den dikt som lånat samlingen dess titel, Stjärnorna på huvudkudden, låter oss, tillsammans med ytterligare någon, ana att kärlekstematiken är ytterst närvarande i Đurđićs poesi. Den visar också på hur skicklig liksom i mångt och mycket originell poeten är, i uppbyggandet av vad man skulle kunna kalla poetens pastellfärgade bilder, i vilka kvinnan inte är idealiserad och inte avbildad som en gudom, utan omvandlad till vers, till dikt; man får intrycket att det är det stoff hon är gjord av, som en diskret metafor. Đurđićs kvinna bär årens skönhet i midjan, hon är blek i avvaktan, blir den behagliga rädslan i kroppen, ofta är hon bara en skymt av ett vattenblomster, men vi upplever aldrig dessa beskrivningar som ”utsmyckning” påhängd för att framhäva den kvinnliga attraktionskraften, utan som en återglans av hennes inre skönhet. Dikterna Flickan och sjön, Frid, hav, dröm, regn och grässtrån, Anteckning om en flicka och Min älskades ögon när hon följer mig ut visar även på Đurđićs suveräna behärskning av sonettformen, hur han därvid ägnar rytmen, musikaliteten och bildspråket särskild uppmärksamhet och anstränger sig att finna oförbrukade, originellast tänkbara rim.
Kanske har Jovica Đurđić inte tagit med sina bästa dikter i urvalet Stjärnorna på huvudkudden, men – det bör upprepas – han har valt ut de som på fullödigaste sätt representerar honom som en poet vilken bortom allt tvivel förtjänar sin plats i samtida serbisk lyrik.
 RANKO PAVLOVIĆ är född 1943 i Šnjegotina Gornja, vid Teslić. Han skriver poesi, prosa och dramaturgiska texter, för vuxna och för barn. Han ägnar sig åt litteraturkritik och essäistik. Han har publicerat tretton diktsamlingar, tolv novellsamlingar (Berättelser från Vakuf, Priče iz Vakufa 1978, Ljusglimt i mardrömmen, Bljesak u košmaru 1985, Mannen i skalet, Čovjek u ljušturi 1988, Metamorfoser, Preobražaji 1997, Tretton outhärdliga berättelser, Trinaest nestrpljivih priča 2009…), fyra romaner (Ridskolan, Škola jahanja 1990, Ryttare och andra, Jahači i ostali 2001, Hur man fångar fjäril, kako uhvatiti leptira 2002 och Himmelska benhus, Nebeske kosturnice 2011), essäsamlingen Fest hos Eckermann, Žurka kod Ekermana 2009 och tio radiopjäser för vuxna, därefter sexton berättelsesamlingar för barn, fyra diktsamlingar för de allra minsta, en ungdomsroman, ett tiotal texter för barnteater och ett femtontal radiopjäser för barn. Läroboksinstitutet i östra Sarajevo har gett ut hans samlade verk. Han är företrädd i läseböcker, textböcker och många antologier. Han är nominerad till det prestigefulla Astrid Lindgren-priset för 2011. Denna tidskrift publicerade 2003 hans antologiberättelse ”Bibliotekarien och boken” Bibliotekar i knjiga . Han lever och verkar i Banja Luka.Översättning: Pontus Lindgren
|
