|
Diaspora har översatt och publicerat på en kort avsnitt ur böcker av två serbiska författare, Milos Crnjanski och Danica Diković- Ćurguz. Bägge två handlar om Sverige.
Min fru undrar, om det nu förhåller sig så, varför umgås jag då överhuvudtaget med dessa människor från Norden? Av den enkla anledningen, svarar jag, för att de ännu inte befinner sig i krig och därför talar de förnuftigt. De är lite av hycklare, men uppför sig hyfsat. Och som neutrala vet de mycket. Kanske kommer vi att behöva deras hjälp i dessa dagar. Jag vill inte se henne i ett italienskt fångläger, bakom taggtrådsstängsel. Dessutom älskar jag verkligen de böcker som Roslin har gett mig. Jag har inte känt till dessa böcker tidigare. Han har skaffat mig de böcker som Linné har skrivit om växternas samlevnad i översättning. Om växternas samlevnad? undrar min fru förvånat. Ja, om växternas samlevnad och växternas sexualsystem och om vigselakten mellan träden. Det har jag inte känt till tidigare. Aldrig någonsin har jag läst något vackrare. Dessutom försöker jag få kontakt med de danskar och svenskar som kom till Rom långt före oss. Peder Mensson kom på ett kort besök år 1508 men stannade i sexton år. En av bröderna Magnus kom till Peruggia år 1520 och dog i Rom, efter tjugofyra års vistelse där. Det är dessa människor jag vill få kontakt med. Miloš Crnjanski (1893-1977), serbisk författare. Crnjanski var en av de främsta representanterna för den serbiska modernismen under 1920-talet. Han var i diplomatisk tjänst 1928-45, bl.a. i Rom strax innan Jugoslavien drogs in i andra världskriget, och stannade sedan i London till 1966. Emigrantlivet har Crnjanski skildrat i Roman o Londonu 1971 („En roman om London”). Hans viktigaste verk är Seobe 1-2, 1929-62 („Vandringar” - det finns på svenska). Crnjanski har skrivit romaner, poesi, reseskildringar, litteraturkritik. Under sin tid som diplomat upprätthöll Crnjanski kontakter med svenska diplomater och har beskrivit sina resor till Skandinavien i romanen „Hos hyperboréerna”. I den historiska romanens form gestaltar Crnjanski det av historien påtvingade eller av människan själv valda uppbrottet. Crnjanskis stil är lyrisk, blandad med sträv ironi. „Diaspora” har publicerat avsnittet „Triton ger oss ett tecken” (nr 2/2000) ur Crnjanskis verk „Hos hyperboréerna” (Kod Hiperborejaca). * Hyperboréer - nordbor (skämtsamt), efter Olof Rudbeck som tolkade ordet som „de yverborne” och förlade hyperboréernas land till Skandinavien Översättning: Nadja Chekhov Danica Diković - Ćurguz Det boreala ljuset Vår värd, Milovan JovaniËiÊ från den serbiska staden Uûice, en känd idrottsman, en landsman som bor i Karlstad sedan många år tillbaka, vinkar av oss. I Sverige finns det inte så många som ursprungligen kommer från Uûice, och det finns det för övrigt, berättar man för oss, inte heller i Norge. Det tycks som om vårt sökande ute i världen allt som oftast slutar i Belgrad. Eller har jag fel kanske? Vi framkallar nostalgiska bilder från vår gemensamma hemtrakt medan vår värd vänligt och kunnigt visar oss runt i denna stilla svenska småstad som ligger inte alltför långt från Norge och där det finns ett unikt minnesmärke över en unik händelse: den fredliga delningen av Sverige och Norge. Fram till 1905 utgjorde dessa två länder en union. I samma stad finns också ett minnesmärke över den första kvinnan som fick Nobelpriset i litteratur, Selma Lagerlöf. Staden delas av en ren flod (Klarälven). Floden är ren trots att den är full av flytande timmerstockar så långt ögat kan se. En av Sverige längsta äldre stenbroar förenar flodens båda stränder. Bron är från 1100-talet och har tolv imponerande valvbågar. I närheten av Karlstad ligger Rotnersparken, en pärla i den utsmyckade, vackra och i övrigt helt unika svenska och nordiska naturen. Naturens och blommornas skönhet, en blomprakt i de nordiska flaggornas färger, en skönhet så uttrycklig, så perfekt att våra sinnen med nöd och näppe kan uppfatta och förnimma den, kompletteras av skulpturer från hela världen som samlats här, däribland också en skulptur av den störste svenske skulptören någonsin, Carl Milles: en fontän med fyra kvinnofigurer. En kopia av denna skulptur står framför Konserthuset i Stockholm. Eller snarare tvärtom. En viss mystik omger denna plats tack vare den gård där filmen om Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf spelades in. Verklighet, litteratur och film går in i varandra och gör oss förvirrade, kunde verkligen denna typiskt svenska, rättare sagt typiskt lagerlöfska, saga ha ägt rum här eller är den bara inspelad här? Huset är väl bevarat. Här är förresten allt väl bevarat, som nytt. Och mycket är också nytt. Speciellt är allting så rent. Så oändligt rent. Just därför är det på något sätt lättare för mig att förstå vad den svenska författarinnan och ledamoten av Svenska Akademin, Katarina Frostensson, talar om i sin poesibok Rena Land. Om renheten (kyskheten) i åtminstone två betydelser: den fysiska, synbara och den andliga som i sig, trots allt, bär ett rop om någonting annat. Något främmande. * Utdrag ur en ännu inte utgiven bok på serbiska av Danica Diković - Ćurguz Översättning: Nadja Cekhov, Diaspora, nummer 1/07 |
Miloš Crnjanski