Alfred Jensen - En sann vän av det sleviska kulturlivet

Någon akademisk examen fick han dock aldrig ut, eftersom han föll igenom i den sista tentamen. Professorn ansåg honom "ej hafva läst Geijer tillräckligt grundligt, det vill säga utantill". Efter att ha vägrats omprövning fann han Sverige i allmänhet och Uppsala i synnerhet för trångt och begav sig till Tyskland, där han arbetade som volontär på tidningen Exporteur i Hamburg. Samtidigt fick han anställning som korrespondent till Göteborgs Handels - och Sjöfartstidning, dit han skickade små kåserier om händelser i den tyska världen. Han blev så småningom fast anställd på tidningens redaktion i Göteborg och efter några år sändes han som dess utrikeskorrespondent till Berlin och senare till Wien. Under denna tid företog han många resor till i slaviska länder. År 1900 återvände han till Sverige och anställdes vid Nobelinstitutet i Stockholm som sakkunnig för slavisk vitterhet med uppgift att bevaka det slaviska kulturlivet och leta upp kandidater till nobelpriset i litteratur från det slaviska språkområdet. Från och med år 1900 fram till hans död var hans enda fasta inkomst lönen från Nobelinstitutet - 5 000 kr om året. Lönen räckte då inte långt och Jensen blev tvungen att arbeta flitigt som översättare, journalist och föreläsare. År 1907 promoverades han till hedersdoktor vid Uppsala universitet.

Hur kunde det då komma sig att denne unge student fick ett sådant intresse för den slaviska världen, att han kom att ägna resten av sitt liv åt den och bli vårt lands främste kännare av slavisk kultur och litteratur?

Alfred Jensen hade en farbror som bodde och arbetade i Ryssland. I familjen fanns en åttaårig son, som skulle börja vid läroverk i Sverige och därför behövde undervisas i svenska. Kusinen Alfred hade just avlagt sin studentexamen och anställdes därför lägligt som informator åt pojken. Han stannade ett år i Ryssland och började med stor iver studera det ryska språket. Under sin vistelse i Ryssland började han skicka resebrev till Hudikskvallsposten. År 1883 hade Jensens kunskaper i ryska blivit så goda, att han vågade sig på att översätta skönlitteratur till svenska. Det året utkom två översättningar av hans hand, nämligen de båda novellerna "Taras Bul"ba och Majnatten av Gogol (Två noveller, Stockholm 1883. 147 s.) samt Turgenevs Senilia (Stockholm 1883. 99 s.).

Full fart på hans slaviska kulturförmedling blev det först när han kom till Berlin år 1889 som Handelstidningens korrespondent. Hans artiklar till tidningen beledsagades av följebrev till Henrik Hedlund, som vid denna tid var tidningens utrikesredaktör. Dessa brev - cirka 200 st - finns på Göteborgs Universitetsbibliotek och är en mycket roande läsning. Jensen kommenterar händelser inom politiken och kulturlivet, skvallrar om folk, berättar om sina översättarmöder och så småningom om sina många och allt längre resor till de slaviska länderna. Han hade nämligen utverkat av tidningen att få utvidga sitt verksamhetsområde att omfatta även dessa länder.

Jensen var en mycket produktiv författare. Hans egen litterära produktion omfattar ett trettiotal böcker om slavisk vitterhet plus ett mycket stort antal artiklar i svenska och utländska tidskrifter och dagstidningar. Hans översättningar uppgår också till trettiotal, varav en del av nationaleposkaraktär. Dessutom publicerades mängder av dikter och smärre berättelser i olika tidskrifter.

Jensen var mycket metodisk och systematisk i sin språkinlärning. Först lärde han sig ryska ordentlig, så att han kunde översätta, sedan kom turen till polskan och tjeckiskan och sist de sydslaviska språken.

Från det sydslaviska området översatte Jensen några verk av bulgaren Penjto Slavejkov (Koledari, Göteborg 1912. 23 s.) och ett av kroaten Ivo Vojnovic, (Hanta. Berättelse, Stockholm 1902. 214 s.) som blev hans synnerligen gode vän och som han uppkallade sin son efter. Han vågade sig till och med på att översätta från slovenskan - Askerc (Sloveniska ballader, Stockholm 1901. 95 s.) Men mest ära och berömmelse fick han för sina översättningar av serbiska och montenegrinska hjältedikter, t.ex. Gorski vijenac (Montenegros ärekrans, Stockholm 1913. 193 s.) av den montenegrinske furstbiskupan Njegos.

Om det var den polska vitterheten som låg hans individualistiska natur närmast, så var det Balkan som ägde hans hjärta. Där trivdes han och där var han älskad och ärad. Dubrovnik och Montenegro var hans favoritställen i världen. Ett helt år tillbringade han i Dubrovnik, där han var en känd figur. Uno Myggan Ericson skriver i en av sina böcker om Jugoslavien, att han tycker det borde finnas en "Ulica Jensenova" i Dubrovnik.

Det är kanske som tolkare av slavisk litteratur som Jensen haft sin största betydelse. Just för en översättning av några serbiska hjältedikter fick han sitt första översättarpris, rese och författarstipendier. Han fick dessutom en del utmärkelser och förtjänsttecken i utlandet och som kronan på verket - kanske - hedersdoktoratet i Uppsala. Den äran förlänades honom framför allt för en biografi över Gundulic, vilken länge ansågs som bästa verket om den ragusanske renässansskalden.

Därmed är vi inne på Jensens egen litterära produktion. Som redan nämnts omfattar den ett trettiotal volymer förutom alla artiklar i svensk och utländsk press. Hans bredd var enorm. Inget ämne var för stort eller för litet för honom. Mest känd och älskad är nog Slavia, som utkom i två band med underrubrikerna Kulturbilder från Volga tilll Donau (Stockholm 1896. 403 s.) och Kulturbilder från Donau till Adria och Bosporen (Stockholm 1897. 353 s.). Här är Jensen som bäst. I en i bästa bemärkelse populär form ger han en översikt av den slaviska världens kulturella, sociala, politiska och skönlitterära förhållanden. Bland kapitelrubrikerna finner vi: Det tråkiga Petersburg och det intressanta Moskva, Den ryska kvinnan. Ur den ryska förbrytarvärlden, Det slaviska lynnets grunddrag, samt Den orientaliska frågan och arvet efter den dödssjuke mannen. Slavia blev också mycket uppskattad, då den kom ut.

Det är alltså som populär kulturförmedlare vi bäst känner Jensen. Men han har även åstadkommit några verk med s.k. vetenskaplig status. Verket om Gundulic, Gundulic und sein Osman, har redan nämnts. Dessutom finns i Archiv für slavische Philologie ett par artiklar om den svenska slavistiken och en kritisk studie över Hektorovics Ribanje. Ett annat rent slavistiskt verk är bidraget till festskriften för Jagic år 1908: "Puskin in der schwedischen Literatur". Av vetenskapligt värde är dessutom några artiklar i polska och ukrainska tidskrifter.

År 1890 kom Jensen för första gången till Balkan. Han säger sig på äldre dagar bli ung till sinnes vid minnet av de härliga dagar, då han första gången traskade över Balkan med en mager börs i fickan och en tunn ränsel på ryggen. Resan gav som resultat bland annat en översättning av serbiska noveller (Från Serbien och Montenegro, valda bynoveller, Stockholm 1891. 204 s.) och en biografi över den bulgariske skalden och frihetshjälten Kristo Botjev (Göteborg 1891. 96 s.). Senare fick han av Svenska Akademien ett resestipendium på 2 000 kronor, vilket gjorde det möjligt för honom att vara ute ett helt år. Han besökte då Slovenien, Serbien och Montenegro och for över Svarta Havet till Ryssland ända bort till Främre Asien. Han färdades och levde så enkelt, att han vid återkomsten till Berlin hade 12:50 kvar av stipendiet. Resultatet av den resan blev Slavia. 1899-1900 bodde han med sin unga familj i Dubrovnik; resultatet blev där Gundulic und sein Osman (Göteborg 1900. 441 s.). Så gott som varje år besökte Jensen något eller några slaviska länder och varje besök gav som resultat egna böcker eller översättningar. I en artikel med anledning av hans 60-årsdag skriver Jensen: "Ju mer jag blev känd i den slaviska världen, dess fler vänner och gynnare fick jag. Den slaviska gästfriheten och det förtroliga tillmötesgåendet skall jag aldrig glömma: från Petersburg och Moskva till Belgrad och Ragusa, från Laibach till Kiev täflade den ena slaviska nationen med den andra i välvilja. Och jag har blott kunnat gengälda med min trycksvärta."

Jensen var alltså en mycket aktad och uppskattad person i den slaviska världen. Han var en trevlig sällskapsmänniska, entusiastisk, receptiv, kreativ och intresserad av allting som rörde sig i den delen av världen. Men framför allt förmedlade han sina intryck och erfarenheter till den läsande allmänheten. Den slavistiska världen var dock mindre uppskattande.

Helt accepterad i den akademiska världen blev Jensen inte. Inte heller har han blivit riktigt godkänd av de skönlitterära kretserna i Sverige. Framför allt hans lyriköversättningar anses inte motsvara de krav man kan ställa på en poetiskt känslig tolkning. Och det är inte svårt att peka på klumpigheter och skönhetsfläckar i hans översättningar. Mycket är onjutbart för en nutida läsare. Frågan är hur det lät för hundra år sedan. Både språkbruk och estetiska normer har ju förändrats en del sedan dess. Men vad tyckte då Jensen själv om sina översättningar? Av hans brev till Henrik Hedlund framgår att han ofta var mycket nöjd med resultatet av sina tolkarmödor, och i förordet till den andra utgåvan av Eugene Onegin (Stockholm 1889. 227 s.) skriver han: "När jag genomläst min gamla översättning av Onegin, tillstår jag öppet, att den icke har förlorat mycket i friskhet under de tre årtiondena. Särskilt synes mig den lyriska stämningen väl återgiven, försåvitt jag får döma i eget mål, liksom den än sarkastiska, än självsvåldiga tonen. (...) Men framför allt har jag genom den nya omarbetningen velat kraftigare framhålla det ryska skaldeverkets kultur - och litteraturhistoriska betydelse". Och där har vi Jensens översättningsprincip: att förmedla ett folks kultur genom ett litterärt verk och att vara så trogen som möjligt mot originalet. Ibland lyckades han mycket bra i sina strävanden, ibland mindre väl.

En kritiker skriver, att "den tjänade brodern" som Jensen anspråklöst kallade sig själv, ej helt hade förmått dölja sin egen själ i sina tolkningar.(...)Endast den, som vet hur illa de slaviska språken före honom ha blivit behandlade, huru illa de ännu behandlas av många okompetenta översättare, kan tillfullo känna beundran för denne tolkares samvetsgrannhet och fina språkkänsla. Kritikern skriver vidare: "Hans (Jensens) arbete tål kritik. Man kan medgiva, att bristerna i dessa arbeten ej kunna förnekas, man känner sig ofta nog stött av det subjektiva och simplifierande i hans omdömen om olika författare..."

Och visst kan Jensen synas både ytlig och naiv. Men detta kan inte fördunkla faktum: innan det fanns någon svensk lärostol i slaviska språk i Sverige bedrev han på egen hand en enastående upplysningsverksamhet och fortsatte sedan - fortfarande utanför universitetets ram - att populärisera det ämne, som vi slavister ägnar oss åt. Alfred Jensen har nog blivit lite illa behandlad av den akademiska världen och det finns all anledning att se till att den gamle slavofilen inte bara blir mer känd, utan också mer rättvist bedömd.

* Artikelförfattaren har undervisat i slaviska språk vid Göteborgs universitet. Numera driver hon ett bokförlag som inriktar sig på slavisk litteratur och översättar bl. a. sydslavisk poesi till svenska. Detta bidrag är en förkortad version av en artikel i Äldre svensk slavistik. Bidrag till ett symposium hållet i Uppsala 3 - 4 februari 1983.