Klostrens vinkällare
Klostren i de länder där det bor serber värnade inte enbart om den ortodoxa läran och förfädernas religion. De var en sorts skolor, sanna bevarare av traditioner och sedvänjor. De var det, och de har förblivit det. Med dem och via dem spreds skrivkunnigheten, de sjöd av liv, de utvecklade jordbruk, fruktodling och särskilt vinodling. Detta pågick särskilt under och efter århundradena av osmanskt styre. Detta pågår än i dag.
I serbernas moderland var vinodlingen väldigt utvecklad redan på medeltiden – efter medeltiden dröjde det till början av 1900-talet innan den fick uppleva en ny blomstringstid, när Karadjordjević-dynastin anlade vinodlingar på tiotals hektar och byggde källare där man tillverkade viner av yppersta kvalitet. Efter vinmässan i Frankrike började världen visa intresse för viner från Serbien, och de organiserade besöken till klosterkällarna fick ett uppsving, det som vi i dag känner som vinturistturer. Exempelvis besöker över hundratusen pilgrimer och turister varje år klostret Tvrdoš.
De mest kända klostren som har haft vinkällare, och nu återigen har det är Visoki Dečani och Sopoćani i Serbien, Hilandar på det heliga berget Athos i Grekland, och Tvrdoš i Hercegovina.
Enligt sägnen var det kejsar Konstantin som bestämde platsen där staden Trebinje och klostret Tvrdoš byggdes, och legenden säger att han var klostrets donator. Och alla legender har ju åtminstone en gnutta sanning i sig. När kejsaren reste runt i Hercegovina sa han: ”Där vi hittar två onda ting och ett gott – där ska vi bygga en stad.” Och verkligen, när de lämnade Svitava bakom sig och kom till Popovo polje fick de se en taggbuske runt vilken en vinranka hade slingrat in sig, och ur taggbusken kikade en orm fram som väste åt en druvklase. ”Här är två onda ting – ormen och taggbusken, och här är ett gott – vinrankan, här ska vi bygga staden”, utropade kejsar Konstantin. Legenden säger att Trebinje blev till på den platsen, och i stadens omedelbara närhet även klostret Tvrdoš.
Klostret har under sin månghundraåriga historia raserats några gånger men alltid byggts upp igen. Efter återuppbyggnaden av klostrets kyrka och andra byggnader var det dags att återskapa klostrets marker, framför allt de där man en gång haft vinrankor, och de klosterkällare där man tappat vin. I Tvrdoš har man, med vissa avbrott, producerat vin i århundraden. Den nyaste kontinuerliga vinproduktionen har pågått sedan 1999. Vinerna Vranac och Žilavka blev omedelbart berömda och efterfrågade; i dag når de köpare i 28 länder. Tvrdos exporterar vin till Japan, Kanada, men också till Frankrike, de berömda vinernas hemland, Italien, Ryssland, Tyskland och Danmark. (Diaspora)
Diaspora/Fakta
Källa: den officiella hemsidan för serbiska ortodoxa kyrkans eparki Zahumsko-hercegovački i primorski
Diaspora/Дијаспора, Årgång XVIII, nr. 1, sid 14
Om vin genom historien
Det är inte känt när människan drack det första glaset vin, men vinet har alltid betraktats som en gåva från Gud.
Historien säger att vinrankan är lika gammal som människan, och att vinet, transporterat i amforor, dracks på Serbiens mark till och med före Kristus. De första vinstockarna planterades av den romerske kejsaren Marcus Aurelius på Fruška Goras sluttningar, och vinodlingen och vinproduktionen fick ett genombrott under Nemanjić-dynastin; furst Dušan hade hundratals hektar med vinodlingar och ett stort antal vinkällare. Under den tiden byggdes även en 25 kilometer lång tunnel av keramik där man med hjälp av självfall transporterade vinet från källaren i Velika Hoča till slottet i Prizren.
Det sägs att i medeltidens Serbien var en bägare vin dialog, ed, löfte, lag och sed. Kruševac med omnejd blev det viktigaste vinodlingsområdet. När man kom under turkiskt herravälde gick de flesta vinodlingar under.
Serbien fick uppleva en vinodlingsblomstring när Peter I Karadjordjević och hans son Alexander lät odla upp tiotals hektar med vinrankor och byggde källare där man producerade förstklassiga viner som åkte runt i världen. Det finns också uppgifter om att källaren i vinkooperativet Venčačka, som producerade mousserande viner, besöktes av 50 000 turister varje år. Serbiska vinodlare erhöll 1921 en medalj för kvalitet i Paris. Ända fram till 1930-talet exporterades serbiska viner till Frankrike, Tyskland, Schweiz och Ryssland, och Serbien var täckt av vinodlingar. Kort därefter fick vinodlingarna svårigheter och började förfalla. Det är först under de senaste åren som det har börjat gå bättre. Det anläggs nya vinodlingar, och kvaliteten har också stigit på de inhemska viner som erbjuds den kräsna marknaden.
Vinkännare hävdar att stora viner, precis som stora kärlekar, minns man hela livet. De säger också att det finns viner som inte åldras eftersom de kan resa i tiden: de föds under en märkvärdig jäsning, blir ostyriga ynglingar, för att sedan stolt bevisa att åren inte kan rå på dem. Med vin börjar allt och kan allt sluta: ett barns födelse firas med vin, och innan man sänker ner en avliden i jorden häller man vin över kistan.
En gång i tiden presenterade sig folk i Serbien med: ”Jag är vinodlarens barnbarn, vinodlarens son och vinodlarens far!”
För länge sedan ställde någon frågan: Om Gud hade velat förbjuda drycker, skulle han då ha gjort vin så gott?
Diaspora, år XIV, nummer 80, sidan 10
Översättning: Đorđe Žarković
