Dialog innebär katastrofala följder för Bosnien-Hercegovina

Varje försök att införa en modell av dialogkultur i det bosnisk-hercegovinska offentliga rummet slutar med hån, att det hela framställs som en kulturmodell främmande för detta land och dessa folk och att det stämplas som något ”andefattigt”, ”opersonligt” eller ”pretentiöst”. Dessa försök framställs helt enkelt som en ”katastrof” som för med sig ”kontraproduktiva följder”.

Av Sanja Vlaisavljević

Banja Luka

Med detta i åtanke så tränger sig en fråga på: vad är egentligen denna ”katastrof med kontraproduktiva följder”, som en dialogkultur skulle leda till? Vi tar det i tur och ordning.

En radikaliserad allmän opinion

Medierna formar den allmänna opinionen, de formar medborgarnas, och folkets, ställningstaganden. Medierna skapar bilden av vad som är ”bra” och ”dåligt”. Alla medier gör så, även medierna i Bosnien-Hercegovina. Särskilt betydelsefull är den roll som spelas av public service och oberoende media. Det finns många sådana i Federationen. (Om det fanns färre, så kanske de i högre utsträckning verkligen hade varit oberoende och fria!) De här medierna har emellertid också en fördel i förhållande till alla andra medier när de definierar sin roll. De vet på förhand vad som är dåligt och vad som är bra, vem som är dålig och vem som är bra. De har inga problem med sin efterforskning; de behöver ingen efterforskning, eftersom de på förhand vet vad som är bra och vad som inte är bra. Dåliga människor, för att inte nämna folkgrupper, är ”identifierade” och på grundval av denna självklara identifiering så går mediedrevet efter enskilda medborgare, vilket skapar ännu mer misstänksamhet än vad kriget lyckades åstadkomma i detta land. Och samtidigt så påpekar man alltid att man gör detta för folkets bästa, i frihetens och de oberoende mediernas namn – och för att inte någon skall komma på tanken att suggerera fram en dialogkultur, eftersom detta inte är grundat på tankefrihet. Opinionen är, tack vare dessa mediala ingrepp, redan så radikaliserad att det helt enkelt inte kan bli värre eller sämre. Följderna är fler än man i förstone kanske inser: det blir ingen kommunikation, ingen acceptans för de där som jämbördiga medborgare, det blir inget begrepp om ett möjligt gemensamt liv, ingen uppfattning om den faktiska situationen (den har ersatts av konceptet ”etno-nationell uteslutning”), det blir inget gemensamt handlande grundat på konsensus, ingen respekt för just något alls som den andra sidan har att säga eller som de kräver. Det finns inget som binder samman, men desto mer som söndrar – en söndring som åtföljs av en förfärande mängd emotioner genererade av just medierna. Det finns inga vänner, alla är de fiender…

Ett rop efter något som ger varaktig fred i detta lilla balkanska land

Mostar

Således så skulle det med detta synsätt vara ett hot mot mediernas frihet, medkatastrofala följder, om man uppmanade till (eller, kanske bättre uttryckt, ropade efter):

• Att man återupprättar hövlighet i den offentliga debatten, där våra meningsmotståndare inte omedelbart blir mål för förolämpningar. Där en tidningsartikel inte favoriserar motståndarsidans position, där ett videoinslag ostört kan spelas upp för att stödja en tanke kring programmets tema, eller där, låt oss säga, en gäst som bjudits in för att diskutera Dobrovoljačka ulica¹ inte får följande fråga: ”Hur kan ni veta något som helst om det där, när ni inte var där?” Eller där man kanske säger till en meningsmotståndare under en tv-debatt: ”Ni ljuger!”
• Att man åter behandlar alla folkgrupper lika i det mediala rummet, särskilt inom public service. Public service, mer än någon annan sorts medium, har ett åliggande att behandla alla folkgrupper lika och ge dem lika mycket utrymme och inte på förhand och tvärsäkert behandla dem som dåliga och onda, till och med utan aktning för deras döda eller mördade under det förra kriget.
• Att man återupprättar en verkligt fri och oavhängig journalistkår, befriad från nationalistiska fördomar, där friheten inte inbegriper trakasserier och förolämpningar, utan snarare en frihet att välja teman med stränga kommunikationsramar. En journalistkår där det inte är förvånansvärt om någon i Republika Srpska talar eller skriver på kroatiska och där det kyrilliska alfabetet inte är synonymt med att vara en četnik, där det inte är så farligt om man räknar till tre på fingrarna² , där man femton år efter kriget kan tala om allt utan fruktan.
• Att man framhåller positiva värden som verkligen finns, på andra platser än där vissa medier har sin verksamhet. Det måste vara så att där någonstans finns det hederliga människor, massor av hederliga människor, som det måste vara mer värt att skriva och tala om, än att slita ut sig för att hitta – och inte så sällan frammana – krigsminnen, radikaler och extremister (det är alltid bra att erinra om de värsta förbrytelserna, för då har man ett tv-program som någon tittar på eller en tidning som säljer); allt med en önskan om att positiva värden skall få företräde framför den djupa klyfta som existerar mellan folken.
• Att man verkar för en allmän opinion grundad på fakta, åsikter för och emot en viss händelse, och inte på uppblåsta journalistiska känslosvall och enstaka frustrationer. Här så hör jag redan en allvarlig invändning: alla medieprodukter vilar väl på fakta? Men som vi vet så har medierna ”obegränsade resurser för propaganda, för informationsmanipulering och förvridning av sinnena, allt i särintressens tjänst, till förfång för de mest påtagliga sanningar”.
• Att man presenterar information och inte manipulationer som definitivt inte främjar, som vissa journalister älskar att säga, ”ett normalt Bosnien-Hercegovina”. Ofta hör man att Bosnien-Hercegovina inte är ett normalt land och just därför kan man inte förvänta sig att medierna skall vara bättre. ”Sådant land, sådana medier”, tycker vissa offentliga personer om att säga. Men betyder det att eftersom det är fullt av kriminella i det här landet så är det helt naturligt att även journalisterna blir kriminella, eftersom ”sådant land, sådana medier” gäller?

Sarajevo

Slutligen – Gud give att den här kravlistan inte kommer få ”katastrofala följder” för Bosnien-Hercegovina om den realiseras. Fast kanske ändå att den får det… För om vi uppfyller kraven, så kommer det inte att finnas folkgrupper och entiteter som på förhand döms ut som dåliga, med dåliga människor, dålig luft, dåligt vatten och dålig himmel, utan det kommer att finnas jämställda folkgrupper, jämställda entiteter och en vacker natur som är lika för alla. Men då finns det tyvärr en risk att alla vi som byggt upp denna bild med våra ord om frihet kommer att sprida hat och det kommer i så fall att innebära en katastrof.

Författaren är chef för Centret för dialogkultur i Bosnien-Hercegovina³ i Sarajevo.

_________________________

Översättning: Anders Gustafsson
Originaltitel: Kultura dijaloga ima katastrofalne posljedice za BiH
Publicerat i november 2009