|
Den internetportal som har upprättats för att lära ut bosniska språket har inte något vetenskapligt berättigande, anser Radomir D. Mitrić, assistent på Institutionen för serbiska språket och serbisk litteratur på Filosofiska fakulteten i Banjaluka.
Av Boro Marić
”Politika” Belgrad
För inte så länge sedan upprättades på Internet en portal för att lära ut det bosniska språket (www.bosanski.ba), som, enligt Radomir D. Mitrić, författare och assistent på Institutionen för serbiska språket och serbisk litteratur på Filosofiska fakulteten i Banjaluka, inte har något vetenskapligt berättigande. Omdöpandet av serbiska till bosniska, montenegrinska och kroatiska är, understryker han, en följd av det faktum att ”politiken har gått före lingvistiken” på det här området.
– Det finns inget berättigande för den här lingvistiska metoden, som har en direkt politisk bakgrund, eftersom det här handlar om ett språk, med identisk struktur och grammatik, säger Mitrić till vår tidning.
– Omdöpandet av det serbiska språket, tillägger han, är en direkt följd av att man i de nya nationerna, till förfång för vetenskapen, störs av beteckningen ”serbisk”. Många andra folk störs, å anda sidan, inte alls av att man talar ett så att säga ”främmande” språk: Amerikanarna är fortfarande konsekventa och kallar helt korrekt sitt språk för ”engelska”, vilket är fullständigt naturligt, eftersom det, med några talspråkliga egenheter som utmärker det amerikanska språkområdet, fortfarande handlar om samma språk som har sitt ursprung i brittisk engelska. Samma situation har vi i Chile, där chilenarna inte kan kalla sitt språk för ”chilenska”, eftersom det i grund och botten handlar om det spanska språket. Problemet ligger i det att några Balkannationer också vill ha sina egna språk och på onaturliga sätt försöker avskilja dem från serbiskan och ge dem egna namn. Men om kroaterna ”tagit till sig” detta språk– som ledaren för den Illyriska rörelsen, Ljudevit Gaj, erkände i ett nummer av deras tidning Danica – så skapar man lika stora problem genom att insistera på något slags ”bosniskt” eller ”montenegrinskt” språk, förklarar Mitrić.
– Det är välkänt att världens språk inte får namn efter territorier, utan efter de folk som talar språken. Man talar alltså inte om territorier, utan om folk. Men inte heller detta räcker för att man inom lingvistiken och vetenskapen skall kunna göra en kvalifikation, eftersom de här nya folken inte har egna språk, utan för officiellt bruk nyttjar serbernas språk. Man kan inte betrakta problemet med utgångspunkt i den s.k. teorin om ”polycentricitet”, eftersom man försöker skikta upp det serbiska språket på flera mindre språk, som alla skulle få nya namn. Dessa ”språk” har också egna sidor på Internetencyklopedin Wikipedia, men lingvistik är en exakt vetenskap och det finns en gräns mellan vad som är vetenskapligt och vad som inte är det. Det finns också en mängd Internetportaler där man arbetar på att etablera de här olyckliga idéerna och de huvudsakliga uttolkarna av de här frågorna är ett antal kvasifilologer, säger Mitrić.
– Den främsta skillnaden i denna babyloniska språkliga gallimatias, som används av kroater, bosnjaker och montenegriner för att skapa en språklig oavhängighet utgörs av de fem procent av ordförrådet som är utmärkande för dem, i förhållande till 95 procent av serbiskans grammatiska system. Det dyker också upp otroliga böcker av lexikografisk typ, som Vladimir Brodnjaks Rječnik razlika između hrvatskog i srpskog jezika(”Ordbok över skillnaderna mellan kroatiska och serbiska”). I den lägger man tyngdpunkten på ord som sedan länge förlorats ur serbernas språkkänsla och minne – župan, ban, tisuća, kolnik, som noteras i Dušanov zakon 1, säger Mitrić. – I Bosnien-Hercegovina så handlar det mest om ord av arabiskt och orientaliskt ursprung, som infiltrerat serbiskan via det turkiska språket.
– Det är sålunda otvivelaktigt serbiska språket och den serbiska grammatiken som ligger till grund. Ur en sociolingvistisk synvinkel så handlar det om ett språk som även erkänns av dagens Europa, även om man tillåter beteckningen BHS (och kanske ”M”) och finansierar projekt i Österrike med samma språkliga beteckning; för att ett språk skall få officiell status i EU måste det nämligen finnas minst tio miljoner som talar språket. Det serbiska språket har framtiden för sig, det är bara av stor vikt att de serbiska institutionerna förstår sin samtid och inte lägger sig platta inför felaktiga och utslitna ideologier, noterar Radomir D. Mitrić.
 Radomir D. Mitrić är född 29 april 1981 i Jajce (Bosnien-Hercegovina). Han gick i grundskola och gymnasium i Šipovo och har avlagt examen i serbiska och serbisk litteratur på Filosofiska fakulteten i Banjaluka, där han är anställd som assistent. Han har hållit på med skriftligt arbete sedan han var 14 år, hans poesi har publicerats i antologier, tidskrifter och poesisamlingar. Radomir D. Mitrićs poesi har översatts till engelska, italienska, tyska, spanska, franska, ryska och bulgariska. Han har deltagit i ett flertal litteraturfestivaler och har tagit emot många utmärkelser, bland andra Brankovpriset (2005) – samma år tog han emot Miloš Crnjanski-priset. Han har också fått ta emot det internationella Castello di Duino-priset (Trieste, Italien, 2008). Han har publicerat flera poesiböcker. Han bor, arbetar och verkar i Banjaluka (Republika Srpska).
Översättning: Anders Gustafsson
Relaterade länkar
Montenegrinska med 32 bokstäver
Margareta Attius Sohlman
Serbiens och serbisk historia, kyrkanshistoria, folkundervisningen och ABC-böcker
Dušanov zakon – lagsamling från det feodala Serbien, nedtecknad 1349. Övers. anm.
|
