Språk är ett tema som med största sannolikhet aldrig kommer att framstå som inaktuellt. För vad består grunden av allt i världen, om inte av språk? Tvåspråkighet är i sin tur ett ämne, som i högsta grad fortsätter att bekräfta det nyss sagda, samtidigt som det aldrig riktigt har låtit sig placeras i ett specifikt fack inom språkforskningens erkänt breda ramar.
Av Neven Trošić
Språkvetenskap i allmänhet kännetecknas av allt annat än exakta riktlinjer eller fasta regler. I ännu större utsträckning kan detta sägas gälla för läran omkring tvåspråkigheten, en av de större grenarna på språkvetenskapens kunskapsträd. Vad är tvåspråkighet? Hur och när blir en person tvåspråkig? Vad är skillnaden mellan enspråkighet och tvåspråkighet? Hur skiljer sig tvåspråkighet från flerspråkighet? Vad är en "språklig identitet"?
Betydande frågor, som dessa och många fler (av antingen likvärdig eller underordnad sort), utgör enbart grunden på en komplexitet, som på allvar börjar växa först när man ger sig på att frambringa svar på frågorna eller alternativt utmana tidigare framställda svar. Saken blir heller inte lättare när de mer personliga och direkt till individen riktade frågorna börjar radas upp: Ser du dig själv som tvåspråkig? När blev du tvåspråkig? Hur balanserar du användningen av flera språk i vardagen? Det ter sig självklart att svaren på dessa och liknande frågor varierar kraftigt från person till person och likaså kommer det aldrig att finnas något definitivt facit att tillgå när det kommer till mer rena forskningsfrågor av den ovan nämnda typen. Den gigantiska språkliga mångfalden som existerar i dagens värld garanterar nämligen detta utan vidare omsvep.
Samtidigt så vore ingen vetenskap värd namnet särskilt intressant i ett statiskt tillstånd. Det vill säga, utmanande frågor och ifrågasättande av teorier är ett måste för att framsteg inom fältet överhuvudtaget ska vara möjliga. Då det sannerligen inte råder någon brist på varken utmaningar eller spännande frågeställningar inom tvåspråkighetsforskningen, så framstår det inte som särskilt förvånande, att fältet har kommit att växa till sig ordentligt under de senaste 30 åren. Men trots denna starka tillväxt framstår tvåspråkighet än idag som ett, sett till ämnets omfattning, tämligen outforskat område. Ett område vilket därmed fortsätter att ständigt väcka intresse hos både etablerade lingvister och aspirerande sådana. Undertecknad hör i skrivande stund till den sistnämnda kategorin, och för läsaren av denna text kan det måhända vara av intresse att få veta hur länge jag personligen har känt att tvåspråkighet är något som jag vill arbeta med. Svaret på denna fråga är egentligen rätt logiskt om än möjligen inte särskilt uppseendeväckande.
När jag och mina föräldrar 1992 flyttade till Sverige från före detta Jugoslavien var jag fem och ett halvt år gammal. Som de allra flesta tvåspråkighetsforskare torde vara eniga om, befann jag mig i den åldern fortfarande inom de optimala gränserna, för att lära mig ett nytt språk, utöver mitt fullt behärskade modersmål. Jag tänker här inte riskera att tråka ut läsaren med en mer utförlig genomgång av min språkinlärning tillika utveckling genom min uppväxt. Ett par punkter, som direkt knyter an till ämnet tvåspråkighet, känns emellertid väldigt relevanta att nämna kort.
Jag skulle inte vilja påstå, att jag redan i ung ålder uppvisade ett intresse för språk utöver det vanliga, men däremot hade jag redan vid ankomsten till Sverige en avgjort god läsförmåga, vilken inte minst utmärkte sig genom det intresse som sällan är främmande för barnens värld: serietidningar. Hand i hand med serierna gick diverse barnprogram och tecknade filmer som televisionen hade att erbjuda och för att jag fullt ut skulle kunna glädjas åt dessa två medier i ett nytt land var jag förstås tvungen att tillägna mig ett nytt språk så snart som möjligt. Jag har relativt vaga, men i backspegeln sett tankeväckande, minnen av hur jag så tidigt som efter bara några månaders vistelse i Sverige, använde en ordbok för att bli bekant med dittills för mig obekanta ord inom svenskan. Min historia kring starten på inlärningen av ett andraspråk är givetvis långt ifrån unik, och det är egentligen inte något särskilt händelseförlopp kring språkinlärning som jag önskar att specifikt peka ut här. Nej, det är snarare den faktor, vilken är en av de viktigaste - rentav den allra viktigaste - när det handlar om en lyckad och fullständig språkinlärning: motivationen att lära sig ett nytt språk.
Varför lär man sig ett andra språk?
En god motivation till att göra något leder till en vilja att utföra detsamma och även om det måhända kan framstå som lite väl förenklat, så är det just den så viktiga motivationen som utgör A och O när det kommer till all slags språkinlärning. Varför lär man sig ett annat språk, utöver sitt modersmål? Frågan kan ställas i riktning mot en person som flyttade till Sverige för 20 år sedan, en person som förbereder sig för utlandsstudier i Japan, en gymnasiestudent som önskar få ett högt betyg inom ämnet tyska, en person som strävar efter en närmare kontakt med sina svärföräldrar från en annan kultur, en person som släktforskar och vill fördjupa sig i sina rötter, en person som har satt upp ett personligt livsmål att kunna tala tio olika språk flytande och så vidare.
Antalet möjliga scenarier är långt, långt fler än så här, och sträcker sig ännu längre än de fall då en person lär sig ett språk av egen fri vilja. Genom historien går det med lätthet att finna exempel på språktillängning av den mer eller mindre ofrivilliga, för att inte säga påtvingade, sorten, där krig och politik ofta hör till de utlösande faktorerna. Situationer, vilka i sig ofta leder till varierande former av språkutveckling och ibland rentav även uppkomsten av nya språk. Därmed bär dessa fall ofta på ett stort värde för tvåspråkighetsforskare.
Något annat, som man inte bör glömma att påpeka här, är att motivationen kring språkinlärning inte enbart berör fältet tvåspråkighet i synnerhet utan även läran om språk i allmänhet. Huruvida det nyfödda barnet redan från början innehar en medfödd förmåga att tillägna sig ett modersmål eller ej hör till språkforskningens allra mest omdebatterade ämnen och tar avstamp i den världsberömde lingvisten Noam Chomskys välkända arbete om generativ grammatik. Det som de flesta debattörer torde vara överens om är, att ett barns modersmål inte kan växa fram utan någon som helst påverkan från faktorer utifrån. Faktorer, vilka består av inlärning via språket, som barnet från första dagen hör från sina föräldrar, andra släktingar och övriga närstående. Med andra ord: barnet blir direkt motiverat att lära sig ett första språk, ett modersmål. Motivationen må befinna sig på en, i varje fall till en början, betydligt mer undermedveten nivå än hos en vuxen som önskar lära sig ett annat språk utöver modersmålet, men dess oumbärlighet kvarstår likväl.
När man talar om motivation och språk, bör man för all del heller inte begränsa sig till första- och andraspråksinlärning. Språkbevaring är en annan direkt besläktad term, vilken med stor relevans förtjänar att diskuteras i samma veva. Termen täcker in ett flertal betydelser: Dels kan den åsyfta bevarandet av språk som riskerar att dö ut, dels kan den referera till den, stundtals väldigt omdiskuterade företeelsen, som innebär, att man inom ett språk aktivt strävar efter att hålla ner antalet låneord från ett annat språk, genom introducerandet av nya inhemska ord. Det jag däremot är intresserad av att ta upp här är språkbevarande på en betydligt mer individuell nivå.
Nytt land = nytt språk?
Om man flyttar till ett land där det talas ett helt annat språk än det man ursprungligen är uppvuxen med och bor där en längre period, så är det i de flesta fall rätt givet, att man lär sig ett nytt språk och vidare får anledning att ofta använda det i vardagen. Viktiga faktorer som ålder vid flytt och vilket språk som oftast förekommer inom en persons sociala cirkel spelar givetvis en stor roll från fall till fall, men rent generellt är det ingen ovanlighet, att ett av de behärskade språken används mer än det andra (eller eventuellt tredje, fjärde och så vidare). Ett språk måste användas regelbundet, för att kunna frodas och inte minst bevaras hos varje individ. Inom tvåspråkighetens värld råder det ingen brist på berättelser om personer, som i varierande grad har förlorat förmågan att använda sig av ett av sina en gång gott behärskade språk.
Kan man glömma sitt språk?
Språkförlust, inom språkvetenskapens värld även kallad för attrition, kommer i sin tur i ett flertal former: En person kan ha läst spanska under gymnasiet och då nått en relativt god behärskningsnivå, för att tio år senare inte minnas särskilt mycket av de dåvarande kunskaperna, helt enkelt på grund av utebliven användning. Demens hos äldre och olika sorters hjärnskador är andra vanligt förekommande orsaker till språkförlust, vilka förvisso även kan komma i kombination med somliga ickeneurologiska symtom. När vi här åter har berört den tidigare nämnda och så vitala åldersfaktorn, så känns det heller inte alls ologiskt att ta upp förlusten av modersmålet, som så många barn och ungdomar, som flyttar till ett annat land upplever.
Anledningarna är i många fall allt annat än underliga: ett barn som bor i Sverige, men råkar ha ett annat modersmål än just svenska, kommer likväl ofta att komma i kontakt med det svenska språket genom skolan, vänner, olika barninriktade medier och så vidare. I somliga fall uppmuntras barnet rentav av föräldrarna att använda sig av det dominerande andraspråket istället för modersmålet och det även i hemmamiljön. Detta sker ofta med motivationen att barnet tjänar på att ta till sig det nya språket så snabbt och omfattande som möjligt, när det ändå med stor trolighet är det språk som barnet kommer att få störst användning för i framtiden. I sig inga tankegångar som framstår som direkt orimliga, men samtidigt handlar det om en språkstrategi som inte sällan har visat sig ha negativa konsekvenser för barnets modersmål. För om ett barn kommer till en ny miljö där ett annat språk dominerar istället för modersmålet, vilket i sin tur knappt ens får utrymme bland familjen i hemmamiljön, så ökar risken för att modersmålet i framtiden hämmas avsevärt och till slut går förlorat, mer eller mindre helt.
Personligen finner jag nämnda utfall vara ett väldigt tråkigt sådant, och jag är glad över, att jag själv inte alls kan känna igen mig i det, då mina föräldrar alltid var noga med att mitt modersmål inte bara skulle bevaras, utan även utvecklas sida vid sida med svenskan samt de övriga språk (inte minst engelska), som jag kom att ta till mig utanför hemmet. Med andra ord så blev jag mer än tillräckligt motiverad att upprätthålla ett mångsidigt språkbruk, på ett flertal håll. Därmed kommer det säkert inte som någon större överraskning, att tvåspråkighet blev det ämne, som jag kom att brinna för allt starkare under min uppväxt och i synnerhet idag, mitt under pågående arbete med en masteruppsats, troligtvis starkare än någonsin förr.
Många fördelar med tvåspråkighet!
Att fördelarna med individuell tvåspråkighet är många råder det inga tvivel om bland de personer som på allvar har kommit att intressera för ämnet ifråga. Man har visserligen full rätt att argumentera mot denna ståndpunkt, men då får man samtidigt finna sig i att ta tydligt avstånd från en omfattande kulturell sfär. Tvåspråkighet som term är i själva verket så pass nära besläktad fenomen som kultur, mångfald och förstås, samt inte minst, kommunikation, att den i det närmaste kan anses var en slags synonym till vart och ett av dessa ord, rentav ännu fler. Det känns såväl ytterst intressant, som väldigt givande, att spekulera i framtida möjligheter samt utveckling kring ett område vilket, som tidigare nämnt, i skrivande stund presenterar stora outforskade marker.
Jag har i denna artikel enbart lätt skrapat på ytan av ett ämne som inom den närmaste framtiden mycket väl kan komma att nå nya nivåer av popularitet på ett flertal fronter. För hur man än vänder och vrider på det, så är tvåspråkighet aldrig slutet på något, aldrig en definitiv återvändsgränd som inte kan leda någon annanstans. För som sagt, vad består grunden av allt i världen av, om inte språk?
Artikelförfattaren är för närvarande i slutskedet av sin masterutbildning inom programmet för språkvetenskap med inriktning på tvåspråkighet, på centret för tvåspråkighetsforskning på Stockholms universitet. Det pågående examensarbetet är en jämförande studie vilken behandlar ordförrådet hos tvåspråkiga personer vilka har serbiska som modersmål och svenska som andraspråk. Arbetet bygger på ett flertal tidigare presenterade teorier som berör en tvåspråkig persons ordtillgång inom de behärskade språken samt de eventuella komplikationer som kan tänkas uppstå i och med detta.
