Olle MonteliusJohn Olof Olle Montelius (Uppsala 1923) är i grunden scenograf. Hans far Augustin var konstnär och teckningslärare vid Uppsala Högre Allmänna Läroverk. Olle gick i sin pappas fotspår. T idigt lärde han sig grunderna i teatermåleri och på 40-talet började han jobba med scenografi vid teatrar i Helsingborg och Göteborg.
Han besökte på 60-talet och 70-talet Montenegro och Kroatien flera gånger. Anledningen var att göra teckningar till Uno Myggan Ericsons böcker som handlar om Montenegro och Dubrovnik. På resan till Balkan och andra resor utomlands var Olles hustru Gunilla Malteson, som också är konstnär, med. Under resan gjorde Olle Montelius noggranna anteckningar. Diaspora har tagit d el av Olle M o ntelius dagbok som man upplever som mycket intressanta reseskildringar. Vi har bett den nu pensionerade 90-årige Olle M o ntelius att svara på några frågor om Jugoslavienresa n som man då kallade den .
För fyra decennier sedan reste du till ett land som gick i graven (som svenskarna brukar säga om något som inte finns längre) vid slutet av det tjugonde århundradet. När Diaspora mötte dig på Styrmansgatan i Göteborg för att påminna dig om dina gamla resor och dina ypperliga teckningar i Uno Myggan Ericsons bok Vita murar - Svarta berg, var ditt minne fortfarande så starkt. På vilket sätt kan du förklara det?
- Alltid på Gunillas och mina resor har jag tecknat och gjort enkla dagboksanteckningar som stöd för minnet. Montenegro har jag dessutom varit alldeles särskilt intresserad av sedan mitt samarbete med den oerhört kunnige Jugoslavienvännen Uno Myggan Ericson, och bl. a. efter att ha läst Milovan Đilas bok om Montenegro.
Mina minnen från Neguši är så starka för att jag (som främling utan att ens kunna behärska språket) alltid blev så vänligt bemött, (t.o.m. av polisen i Cetinje trots att jag, som polisen sade, inte bodde på hotell som normala människor).
- På den tiden, som i dag, är det ovanligt att en turist besöker och stannar kvar i samma by. Dessutom var du 46 år gammal då. Som en serbisk författare en gång sa: Vid denna ålder är man för ung för att ha flera önskemål men man är lite för gammal för att förverkliga dem. Hur många dagar stannade du i Njeguši och vilka turistorter besökte du då?
- Första gången jag kom till Njeguši var 1969. Min hustru och jag kom från Dubrovnik med en Atlasbuss och steg av i den lilla byn därför att Uno Myggan Ericson bett mig stanna där ett par dagar och teckna för det som skulle bli hans bok ”Vita murar - Svarta berg”. Turisterna brukade inte stanna där, och på den lilla krogen där vi åt lunch upplystes vi om att det inte fanns något hotell i byn. Det löste sig dock genom att vi, över natten, fick låna ett rum av en snäll liten gumma. Vi gick omkring i Njeguši ett par dagar innan vi lyckades lifta vidare till Cetinje. Mina första teckningar till Myggan Ericsons bok gjorde jag då.
Jag kom ju sedan att längta tillbaka till Montenegro och till Njeguši och till människorna jag mött. 1976 fick jag, bl. a. genom ett stipendium, möjlighet att åter resa till Dubrovnik och till Montenegro. Den här gången ville jag tälta för att vara oberoende av hotell. För mig var det inget ovanligt. Min hustru och jag har tältat på Spetsbergen bland snö och is, och ofta också under våra resor i Sydeuropa.
1976 när jag besökte Njeguši, Cetinje, Budva, Sveti Stefan, Mostar var jag 53 år men jag har egentligen aldrig haft skäl att reflektera över min ålder så som din serbiske författare gör. När det gäller att tälta så har vi i Sverige något som kallas allemansrätt något som jag tror att vi är ganska ensamma om i Europa. Man är inte hänvisad till campingplatser. I Njeguši var skolgårdens fotbollsplan den enda allmänna plats där jag kunde tänka mig att slå upp mitt tält.
Jag var tre veckor i Njeguši och tecknade, och tio dagar i Sveti Stefan,
och kom tillbaka ännu en gång till Njeguši och lyckades övertala gamla Mare att få fotografera henne och hennes hem.
På min hemsida (http://www.ollemontelius.se/) har jag skrivit en hel del om min vistelse i den lilla bergsbyn och om mitt möte med människorna där.
- Jag har någonstans läst att du tog en kurs i serbo-kroatiska här i Göteborg innan du åkte till Jugoslavien. Du var den ende utan anknytning till Jugoslavien. Hur gick det med kursen och med det nya språket?
- Det är riktigt att jag gick en kurs i serbo-kroatiska här i Göteborg innan jag skulle åka. De flesta på kursen var förlovade eller gifta med serber eller kroater. Under kurstiden blev ambassadören i Stockholm, Vladimir Rolović, mördad. Då försvann alla de övriga från kursen. Jag var den ende utan anknytning till landet, så kursen avbröts. Redan då fanns det spänningar som ännu var outtalade.
- Du hade en gång övernattat på polisstationen i Cetinje. Vad fick du för känsla när polisen kom till byn för att hämta dig?
- Jag övernattade inte hos polisen i Cetinje, jag krävde att få bo på hotell i stället för i den cell de erbjöd mig. Morgonen därpå inställde jag mig hos polisen för ytterligare förhör. Polisen var ganska vänlig mot mig, kanske till och med lite road. De hade väl aldrig träffat någon som gick omkring i en montenegrinsk by och tecknade. Det var när två bistra poliser hämtade mig i Njeg uši med bil, och slog på sirenerna när de körde ut ur byn, som jag först blev orolig. Efter de inledande förhören på polisstationen som gällde bl.a. olovlig tältning inbillade jag mig att jag hamnat i en ganska allvarlig situation, och fantiserade en hel del om det på kvällen.
- Kan du komma ihåg byborna och kan du berätta mer om din upplevelse med dem?
- Det är många jag kommer ihåg från min vistelse i Njeguši även om jag inte minns alla namn. Den snälla lilla gumman Janica Popovic t.ex. som överlät sitt sovrum åt oss och själv flyttade ut i köket.
N ågra av de gamla kvinnorna i byn, och Mare Sevaljević (som jag kallade "Montenegros Mutter Courage") som jag ofta drack kaffe hos på morgonen när jag skulle gå ut och teckna.
- Under tiden du var på besök i Dubrovnik och Montenegro, besökte tusentals svenskar Adriatiska havet. I dag är det Thailand som har blivit det populäraste turistmålet för svenskar. Tror du att Adriatiska havet i framtiden kommer att få besök av svenskar som förr i tiden?
- Ja, jag tror och hoppas att svenskarna åter ska hitta tillbaka till Dubrovnik och till den underbart vackra och spännande adriatiska kusten, nu efter krig och oro. Till det gamla Budva, till Sveti Stefan och till Mostar med sin återuppbyggda bro. Och till Cetinje, många svenskar är intresserade av historia.
- Sist men inte minst. Kan Diaspora få rättighet att publicera och översätta dina reseskildringar?
- Diaspora har rätt att publicera det som jag berättat om Dubrovnik, Njeguši, Mare Sevaljević, Mostar, Polisen i Cetinje, Sveti Stefan. Teckningar och fotografier har Diaspora rätt att använda på sätt som är lämpligast för tidningen.
Talade med: Aco Dragićević
