Lika för lika

Två jugoslaviska kullagerfabriker – IKL från Belgrad och UTL från Vogošća i Sarajevoområdet – samarbetade under 1970-talet med det svenska multinationella storföretaget SKF, vid den tiden världsledande på kullagerproduktion. Deras ”skottspolar”, som vi kallade deras experter, brukade åka ned till antingen IKL eller UTL och stanna en eller två veckor i taget. För dem var detta mycket spännande och särskilt så älskade de att få höra de vitsar som både belgradsbor och sarajevobor berättade om varandra, alltid med samma skoningslöshet. De drog sig inte ens för att dra de vitsar som brukade bemötas med de allra mest ansträngda leendena. Inte heller jag, som aldrig skonades från vitsar – låt vara något mindre anstötliga – om lathet, eftersom jag är från Montenegro, stod precis och jublade när den ena eller andra parten utsattes för överdrivet spe. När svenskarna sedan återberättade vitsarna i Belgrad eller i Sarajevo, så var det i betydligt mer städad version än när de, med stor inlevelse, drog samma vitsar för sina kolleger hemma på SKF – detta skedde dessutom på engelska, för att jag skulle förstå och för att de, som världsmän, skulle visa sig på styva linan inför sina kolleger hemmavid. Jag hade intrycket att de försökte kompensera för något, men kunde aldrig riktigt komma på vad det var. Jag sökte hela tiden ett lämpligt tillfälle att på något sätt få tyst på dem, kyla ned dem eller åtminstone ge igen lite.

 

Jag behövde inte vänta länge på det tillfället. Under en SAS-flight från Köpenhamn till Göteborg så fick jag i stolsfickan framför mig syn på en företagstidning, jag tror den kallades Scanorama. Några av de sista sidorna i tidningen var fyllda av den typ av vitsar som de skandinaviska folken berättar om varandra. De flesta och de mest vågade och anstötliga vitsarna handlade om svenskarna, förmodligen på grund av avundsjuka. Jag rev ut sidorna med vitsar ur Scanorama och lade dem i fickan. 
Det slumpade sig så att SKF samtidigt besöktes av högsta ledningen för både IKL och UTL. Fastän vi hade haft separata överläggningar, så anordnade våra värdar med högste chefen i spetsen en gemensam avskedsmiddag på en mycket förnäm restaurang för oss. Värdarna njöt inte lika mycket av specialiteterna och sötsakerna från den dyra och lyxiga menyn som av de vitsar från Belgrad och Sarajevo som man hade meddelat skulle utgöra den huvudsakliga underhållningen under middagen. ”Skottspolarna” var där också, en var specialist på serbiska, den andre på bosniska vitsar. Den serbiske specialisten hade ett något större urval. De två rycktes med så pass i historieberättandet och började tävla mot varandra att värden flera gånger fick be någon av dem att ta det lite långsammare, så att den andre först fick avsluta sin historia. De kom loss allt mer, under inflytande av dryckjomet, och började, utan att avbrytas av sina chefer, att tävla i att berätta alltmer skabrösa vitsar, med avsikten att understryka vår påstådda sympatiska primitivitet på Balkan. Fram tills dess så hade jag inte helt beslutat mig för om jag skulle använda vitsarna frånScanorama, som jag hade i fickan. Man skrattade så mycket att en av de mer nyfikna gästerna från bordet intill inte kunde hålla sig, utan var tvungen att komma över och fråga vad det var som man skrattade så åt. Hela kvällen, fram till det ögonblicket, så hade jag trott att vi deltog på en bankett där svenskarna höll i taktpinnen bara för att de visste så mycket mer om oss. När den nyfikne restauranggästen gjorde en ganska uppenbart nedvärderande gest i vår riktning, varefter en i sällskapet kring vårt bord förklarade något på svenska som jag inte förstod, då beslutade jag mig för att inte tiga. Under bordet stötte jag med foten till en kollega från UTL som förstod engelska. Vi gick tillsammans till toaletten och jag förklarade där för honom att jag hade för avsikt att berätta en vits och sade att om jag gav ett tecken så skulle vi sedan fortsätta att berätta de övriga vitsarna från Scanorama. Han stannade kvar för att gå igenom vitsarna, medan jag återvände till bordet, där svenskarna nu låg dubbelvikta av skratt. Våra grabbar satt mest och log ansträngt och småskrattade underdånigt artigt. Några av värdarna skrev till och med ner första raderna av en del vitsar, som stödord för när de själva skulle återberätta dem. När kollegan från UTL kom tillbaka, belåtet skrockande, så ställde jag mig upp:
– Kan jag… kan jag få berätta en vits? Det var knappt att jag klarade av att dra någon uppmärksamhet till mig och få ordet genom deras vrålande skratt.
– Självklart, sade värden storsint och med armarna beskyddande utsträckta, med en Goliat-liknande blick och pose, mot min David-aktiga litenhet.
– Var försiktig, så du inte går för långt, ropade chefen för vår delegation till mig, väl medveten om att jag tidigare aldrig hade hållit tillbaka när tillfälle hade getts. Ingen av svenskarna hade slutat att skratta, förutom ett par stycken som visste vad jag gick för sedan tidigare. Jag satte igång, med högre röst, så att de hörde mig även vid bordet bredvid, där vår nyfikne vän redan hade berättat vad det var som var på gång, så att hans kompanjoner också hade drabbats av skrattanfall. Nå, alla tystnade när jag började:
– ”Ursäkta mig, herrn, kan ni visa mig vägen till Hilton Hotel”, var det en amerikansk turist som sade när han stoppade och frågade en förbipasserande i centrala Oslo.
”Naturligtvis!” svarade mannen förbindligt och förklarade detaljerat: ”vänster, höger, rakt fram och så ser ni Hilton”.
”Tack så mycket! Ursäkta min nyfikenhet, herrn, men är ni möjligtvis svensk?”
”Oj, verkligen inte! Varifrån har ni fått det?” svarade norrmannen ganska högdraget.
”Men ni ser ut som en typisk svensk!”
”Kan så vara! Jag har legat svårt sjuk i två veckor!” snäste han och gick sin väg.
På middagen deltog för de tre parterna företrädare från olika ledningsnivåer. Svenskarna var representerade av riktiga högdjur. Som annars i affärslivet och i det dagliga arbetet så kunde man här märka en hierarkisk beroende- och lydnadsställning mellan alla i tur och ordning, på alla nivåer. Var och en av dem hade i det här ögonblicket något i händerna, ett glas eller något matbestick. Dessa slutsatser var resultatet av en gemensam serbisk-bosnisk observation, för bara ett par ögon förmådde inte ta in spektaklet. När jag tystnade sökte varje svensk blicken från sin direkt överordnade chef; denne i sin tur sin överordnade, ända tills dess att samtliga blickar hade letat sig fram till vår värd. Denne höll kniv och gaffel i luften och först när han insåg att samtliga iakttog honom så lade han ned dem på tallriken. Genast gjorde även de andra lydigt likadant, vilket man kunde märka på det sammantagna höga slamret av silverbestick eller skramlet av porslinstallrikar. I den plötsliga tryckande tystnaden vid vårt och bordsgrannarnas bord så kunde man bara höra rösten från en kollega på UTL som översatte vitsen för dem som inte förstod engelska. De flesta av våra grabbar brast i skratt. Det var bara några chefer som ansträngde sig att inte skratta alltför högt, för att värdarna inte skulle känna sig obekväma.
– Återigen vår förbannade opassande hänsynsfullhet på Balkan, viskade en kollega från UTL. Men oss kunde de minsann skratta åt!
– Det tänkte du ut bra! Hur visste du att norrmännen hatar oss så? frågade värden och vände sig till mig.
– Det var inget som jag tänkte ut. Jag fick helt enkelt syn på den i Scanorama, svarade jag.
– Jaha, så det finns fortfarande folk som läser den!
– Alla passagerare som flyger med SAS, sade samme kollega från UTL. Med låg röst vände han sig till mig och tillade: – Grattis, men nu klarar de inte av fler vitsar från Scanorama! Han mötte blickarna från svenskarna med ett exakt lika torrt och diskret leende som värden uppvisade. Jag vet inte om denne var först, men när en av dem tittade på klockan, så gjorde de övriga likadant, som på kommando.
– Det där hade du ju inte behövt göra! Se hur de tystnade! Vi behöver dem mer än de behöver oss, sade vår chef till mig förebrående.
– Tiden får utvisa, svarade jag med uppgiven röst.
Jag beslöt mig för att gå hela vägen:
– Kan jag få berätta en vits till? frågade jag med normal röst, till skillnad från första försöket, då jag hade varit tvungen att höja rösten så mycket jag kunnat för att göra mig hörd. Detta var det ingen som hade väntat sig. De satt alldeles paffa allihop. När jag kastade en blick på värden, så nickade han, utan ett spår av sitt ursprungliga teatraliska uppträdande eller beskyddande ton i varken röst eller gester, och sade:
– Var så god, sade han, efter att ha kastat en snabb blick och funnit uttryck av gillande i ansiktena på cheferna till våra delegationer.
Jag presenterade mig, sade att jag var från Montenegro och förklarade kortfattat vilka sorts vitsar man berättade om oss montenegriner. Jag fortsatte med en vits om en landsman till mig som arbetade på ett fartyg. Den lille sonen till en mycket välbärgad resenär föll över bord. Landsmannen gav då bevis på självuppoffring och stort mod när han själv dök i och räddade pojken från havets vågor. När han erbjöds en mycket välförtjänt belöning för detta så ville han istället bara veta: ”Vem var det som knuffade i mig!?”
När jag slutade, så satt de flesta av dem tysta; det var bara några få som började spricka upp i leenden. Efter några ögonblick så gapskrattade vi allihop. Även värden skrattade hjärtligt. Medan restaurangchefen efter hans diskreta tecken kom in med champagne och kyparna snabbt och skickligt, under ljudet av smällande korkar, öppnade flaskorna och fyllde upp glasen, så vände han sig till oss med några ord som vi senare på hotellet gick igenom och kunde sammanfatta sålunda:
– Kära vänner och affärspartners! Ikväll så visade ni oss att vi kan lära oss mycket av varandra! Tålmodigt så lyssnade ni på och uthärdade våra överdrivna skämt, som hade udden riktad mot er, och ni förmådde skratta åt er själva för att inte förstöra för oss svenskar när vi firade, på ytan så överlägsna. Och samtidigt, när vår gemensamme kollega utsatte oss för ett liknande, men mycket mer harmlöst, skämt, så förmådde vi inte att uppträda på ett tillnärmelsevis lika bra sätt som ni. Man måste alltså ha förmåga att både lyssna på och berätta skämt om sig själv och inte bara om andra, i synnerhet när det handlar om gäster. Å vårt teams vägnar så ber jag er om ursäkt och frambär min tacksamhet.
Med detta så fick alltsammans ett lyckligt slut. Middagsepisoden blev snabbt känd på både IKL och UTL. Alla våra representanter som hade ärende till SKF fick under lång tid för vana att grabba till sig Scanorama på Göteborgsflyget. Ur den så samlade man på sig så många skämt om skandinaver att SKF-medarbetare aldrig mer var lika snara att dra vitsar om Mujo, Haso, Fata, Milojica och Milojka, Lala och Sosa1. Att man på SKF ändå aldrig kunde glömma och förlåta mig för mitt utmanande tilltag visade sig många år senare. På en av de mottagningar som hölls i Belgrad – med anledning av ett betydelsefullt jubileum på företaget – så bjöd man överhuvudtaget inte in mig, fast man hade bjudit in honom som hade varit chef för vår delegation den där gången och några av mina underordnade medarbetare. Jag var emellertid nöjd med att i allt detta förbli det största, eller kanske enda, offret.Översättning: Anders Gustafsson