Exempel på tapperhet och ära

Under sin livstid var Marko Miljanov 
(1833-1901) bl.a. en fredlös, kämpe, befälhavare, vojvoda, hemlös flykting och författare. Men först och främst var han en redbar människa, en man med en from själ och ett ädelt hjärta.
Hans litteraturvetande var inriktat på muntliga folkdikter och sagor. Inte bara det, han var en analfabet ända till sitt 56-e år. Medan andra författare brottas med olika litterära stilar, måste Miljanov bokstavligen brottas med bokstäverna själva och sättet att skriva. Men hans bokstäver är varken för stora eller fula.Tvärtom är de regelbundna och raderna är raka: man skulle aldrig kunna tro att de var skrivna av en gamling som nyss lärt sig skriva. Skiljetecken förekommer inte alls, men trots det är hans manus läsbart. Vår tids författare har datorer till sitt förfogande och kan ändra, radera, ersätta och lägga till så mycket de orkar, men Miljanov måste först artikulera sina meningar i huvudet och sedan nedpränta dem på papper: han hade ju ont om både papper och bläck. Hans "Exempel på ära och hjältemod" är lapidariska av samma skäl som steninskrifter är det, nämligen till följd av bokstävernas motspänstighet och brist på tillgängligt material. Och liksom steninskrifter ger de klara besked: låt dig inte bara hänföras av stora segrar; den som handlar gott i det lilla kommer också att utföra stora bragder när (och om) tillfälle ges, ett besked helt aktuellt i våra postmoderna tider, vilket gör Miljanov till en klassiker.I en värld av laglöshet var mord och hämnd de huvudsakliga regulatorerna av socialt beteende. Eftersom "Exempel på ära och hjältemod" först och främst efterspeglar montenegriners och albaners hederskodex under 1800-talet, ägnar Miljanov sin främsta uppmärksamhet åt mord och hämnd när ära och hjältemod står på spel. Hjältemod är som bekant en akt av personlig tapperhet, styrka och självförtroende. Ära är ett mycket mer mångsidigt begrepp; den ger sig snarare till känna genom förlåtelse, avstående från hämnd (till vilken man enligt oskriven lag skulle ha rätt), skydd av de svaga, men det är också viktig att en man aldrig skryter, klagar, ljuger, förskönar, aldrig lyser med lånta fjädrar, för att bara nämna några få saker.Inte bara massmedier och vanliga människor utan också vår tids författare och konstnärer ser oftast omvärlden i svart och vitt: tillhörighet begränsar inte bara horisonten utan också förmågan att se klart. Till skillnad från dem tillskriver Miljanov aldrig serber turkarnas och albanernas bragder. Man kan lära sig inte bara av sina landsmäns utan också av andra folks föredöme. Att serberna och albanerna försummat att lära av varandra kan således inte läggas Marko Miljanov till last.Det postmoderna samhället har blivit blint inte bara för det patriarkaliska (spartanska) hjältemodet utan också för vad ära innebär. Det är hårda tider vi lever i. Miljanovs Exempel visar inte bara att även det förflutna rymde hårda tider utan också att det fanns människor som lyckades bemästra situationer och klara sig på ett hedervärt sätt oavsett omständigheterna, vilket borde uppmuntra oss.Med några få undantag har Miljanov mycket att säga såväl vår tids som alla tiders människor.
Diaspora, nummer 1/2000 januari- februari

1
Milovan Janičin Vujošević från Brskut sade: ”Jag kan besegra vem som helst i en duell.” De frågade: ”Hur då, farbror Milovan?” ”Det är enkelt”, sade Milovan. ”Den andre blir arg och skäller ut mig, svär och förbannar, hoppar och skriker av förargelse. Jag håller bara tyst. Och nästa dag är han nedslagen, skäms och ångrar sina ord. På så vis har jag segrat och han förlorat.”

2
Marko Đeljošev från Zatrijebač satt på Korita Hotska, där man vattnar boskapen. Några andra var också med. En fattig man, som hette Poj Ulja, kom för att vattna sin boskap. Marko och de andra drev gäck med mannen. Då slog han Marko i huvudet med sin hink så att denne blev blodig i ansiktet. De andra ville låta Poj Ulja smaka på käppen, men Marko hindrade dem: ”Hade vi inte hånat den stackars människan skulle han aldrig ha slagit mig i huvudet. Vi har fått det vi förtjänar.”
Och så behövde Poj Ulja inte smaka på käppen som han skulle ha gjort om han hade slagit den sämste. Men han råkade slå den bäste så att det smakade som modersmjölken.

3
När Kučistammen utkämpade en inbördes strid vid Roge stötte Tomo Petrov Popović från Medun på Lukas son Grujo, som hade dödat hans bror. Han siktade med geväret mot Grujo för att döda honom och på så sätt hämnas sin bror Rako, som låg död vid Grujos fötter. Men han såg att Grujos två bröder också låg döda, så han avstod: är det bättre att döda också Grujo och hämnas min bror eller att låta Grujo leva och lämna och lämna brodern ohämnad? Då hans kamrater klandrade honom: ”Tomo, döda Lukas son Grujo! Han har dödat din bror Rako!” svarade Tomo: ”Hans två bröder, Nešo och Radulje, har dödats, så jag avstår från att döda den här tredje för att inte lämna Luka Mijatov utan söner.”
Så han struntade i sina släktingars skällsord för att han låtit Grujo leva och låtit bli att hämnas sin bror.

4
De här orden av Tomo är också vackra. Trenčo Dedin hade dödat hans systerson, Hoti­stam­mens fanbärare Praič Vatin. Tomo sörjde honom som sin egen son. Det gick en tid. När de så träffades frågade Tomo förbrytaren i förbigående: ”Varför dödade du din gudfar? Måtte Gud och Johannes döparen döda dig!”
Han svarade: ”Farbror Tomo, jag tvingades av den fege stackaren Vujo Vedine att lova döda Praič och jag kunde inte ljuga!”
Tomo: ”Det är synd att lova vad som är skadligt. Men eftersom du hade lovat, så fri­känner jag dig; ty man ska inte trampa på sina ord, för då trampar man på sin heder.”

5
Hadži Mujo och Šaban Mujo, två bröder från Fundina, vistades med sin boskap på fjällbetet Akula i distrikt Rikavac. Då angreps de oväntat av Klimentamän som ville döda dem och ta boskapen i byte. När Hadži såg den beväpnade skaran stängde han in sig i stugan för att slåss mot dem därifrån. Men Šaban, som ännu var ett barn, greps av angriparna som drog sina knivar för att döda honom.
Hadži såg hur hans lillebror Šaban skrek när Klimentamännen högg honom med knivarna, lade honom raklång på marken och kivades om vem som skulle skära halsen av honom. 
Hadži stod inte ut. Han sprang ut ur stugan och stormade fram mot Klimentas hop, som – när de såg Hadži – lämnade ynglingen och vände sig mot honom. Hadži slogs som ett argt lejon, mot ett hundra och ett hundra mot honom. Men massan tog hem spelet och grep Hadži. Han dog glatt om än under smärtsamma plågor, ty han såg att Šaban lyckats rädda sig och fly.
Vad Hadži sökt uppnådde han: döden för sig själv och livet för sin bror Šabo! Han gav sitt huvud för hans! Hur Hadži slogs och kämpade är ännu inte glömt. Hans tapperhet be­sjungs i både serbiska och albanska ballader. Hadžis mor Senja såg på hur hennes son kämpade. Hon lyckades hugga huvudet av en i Klimentas hop med en yxa, vilket också inte glömdes i balladerna.

6
En gång ryckte turkiska trupper fram mot Kuči. Här ska jag inte nämna alla de serber som tog mutor av turkarna och deltog i fälttåget mot Kuči: förrädare berättar jag om på ett annat ställe – här ska jag tala om dem som inte var förrädare.
De turkiska trupperna kom till Zeta, vid Begovićs by. Visiren av Skutari satt i ett fönster och soldaterna utanför runt Begovićs slott. Bland soldaterna fanns det två ärliga serber från distriktet Oraovac, Đulja Jovanov från Podgrađe och Iveza Vukov från Kuđani. Visiren ro­pade högt från sitt fönster: ”Đulja, jag ska ge dig sultanens fana och du skall bära den mot Dreka­lovići”, och sänkte ned fanan från fönstret. 
Đulja svarade: ”Hederlige pascha, min heder tillåter mig inte att bära din flagga mot mina bröder!”
Visiren sänkte ned repet bredvid fanan och sade: ”Antingen tar du fanan och bär den framför truppen, Đulja, eller så tar du repet om halsen!”
Đulja sade: ”Gud hjälpe mig, jag föredrar repet om halsen framför fanan mot Kuči!” – och klev upp på plankan som tjänade som schavott. Han drog fanan åt sidan och lade repet om halsen.
Visiren: ”Än en gång säger jag, Đulja, ta fanan så att de inte tar bort plankan som du står på.”
Đulja: ”Jag ska själv ta bort den för att inte anstränga dina turkar.” Han tillade: ”Jag anförtror mig åt alla mina Drekalović-släktingar och dör glatt för dem.”
Förrädaren Punan Dedin Oraovac sa hånfullt till honom: ”På vems hus kackar kråkan i dag, Đulja?”
Đulja svarade: På mitt i dag och i morgon på ditt, Punan!” Så sparkade han undan plankan.
Därefter vände sig visiren till Iveza och sa: ”Iveza, vad vill du ha: fanan eller repet?”
”Jag vill ha detsamma som Đulja och inte fanan”, och klev upp mot galgen.
Men Sulejman Kut, en islamiserad släkting till Iveza sa till pascha Osmanagić från Podgorica: ”Låt inte Iveza hängas, om du är turk!”
Alipascha grep Iveza innan han kom fram till galgen och vände sig till visiren med föl­jande ord: ”Hederlige pascha, kan man ge lösen i stället för att bli hängd?”
”Nej, pascha!”
”Kan min son hängas i stället för honom?”
”Nej, pascha!
”Nåd! Jag ska ge pengar, min son, mig själv, allt för hans skull, men jag släpper honom aldrig!”
Visiren funderade en stund och sa: ”Låt det vara. Jag ger honom åt dig, Pascha Osma­nagić!” Och hela truppen gratulerade till en sådan hederlig handling.
Det ska vi ge en detaljerad beskrivning av på annat ställe.

8
Đeka Savićev och Mikonja Šarabović, båda från byn Slatine i Bje­lo­palići, krigade mot turkarna dag och natt, men det var först och främst en turk från Spuž de sökte. Han sökte också dem. Så en mörk natt kom de till hans hus och trängde genom taket ned i rummet där han sov. Ett ljus brann. De tog hans sabel som hängde på en stolpe i rummet. Men när de med dragna sablar skulle hugga av hans huvud som de ville ha såg de på mannen som sov djupt och andades lugnt och sablarna hejdade sig ovanför huvudet: något hindrade dem att slå till. Stående ovan honom såg de på varandra. De tyckte: ”Det vore nedrigt att döda en man som sover, som död!” Och de vågade inte väcka honom, därför att det fanns andra familjemedlemmar i huset och runt om så att de riskerade livet. 
Eftersom de inte kunde döda den sovande, stack de ena sabeln i kudden under hans huvud och tog sig ut genom taket.
Då turken vaknade och såg sabeln under huvudet visste han vem som hade varit där.
Nästa dag frågade han dem: ”Varför högg ni inte ihjäl mig som jag skulle ha gjort med er?”
De svarade: ”Det hade varit fegt att döda dig medan du sov, och vi vågade inte väcka dig på grund av andra turkarna. Så vi lämnade dig för att döda dig på ett ärligt sätt, där du ser med båda ögonen!”
Turken svarade: ”Den chansen får ni aldrig när ni lämnat mig levande den här gången!”

16
Vojvod Miljan av Vasojevići skilde sig från sin fru som var syster till Šujo Šćepanov Vasojević. På den tiden räckte sådan för blodshämnd. Och många trodde att Šujo skulle döda vojvod Miljan. Men då man frågade Šujo ”Varför dödade du inte Miljan, som så orättvist förskjutit din syster?”, svarade han: ”Jag har svårt att föreställa mig Vasojevići utan någon Miljan. Hade det bara funnits en Miljan kvar i Vasojevići hade denne inte längre varit i livet.”

18 
Två herdar från Zeta, en Lajković och en Klikovac, vaktade sina får tillsammans sedan många år i Cijevna. Så fann Lajković att Klikovac varken var en bra människa eller en trogen vän. Han sa: «Jag kunde inte tänka mig att du var en sådan, men jag ska inte göra dig någonting. Jag ska bara slå sönder skålen ur vilken vi tillsammans ätit i tjugo år så att ingen blir förgiftad på samma sätt som du blivit det. Och så bröt han skålen och kastade den i Cijevnaån för att markera slut på deras vänskap.

20
En alban vill aldrig äta bröd hos någon han har för avsikt att skada eller döda. Om han äter bröd hos en sådan är det hans plikt att avstå, eftersom han tror att rättvisan skulle straffa honom och att det skulle gå illa för honom.
Ujko Gilin Klimenta från byn Selce var en bandit som hemsökt Kučistammen, i synner­het släkten Oraovac, så att de var mycket rädda för honom. Han brukade gå ensam, slå till människor och förorsaka alla slags skador. En natt hände det att han som vanligt ensam gick över Oraovacs område. Han var så hungrig och törstig, trött, sömnig och utmattad att han knappt kunde stå på benen. Så råkade han på en trädgård där det växte kål. Han skar av ett huvud och åt av det. Efter att ha återhämtat sig blev han varse vad han hade gjort. Och för detta brott förbannade han sig själv. Nästa dag ropade han till en av Oraovacs släkt: ”Säg till din släkt att sluta vara rädd för Ujko Gilin, därför att jag har ätit av ert bröd, så alla kan gå säkra var och när som helst!” Han kunde knappast skada eller straffa sig mer än han redan gjort, eftersom det inte är lätt att behärska sig och avstå från glädjen att hämnas den stam som plågat både honom själv och andra albaner. Ingen hade Ujko lämnat ohämnad och nu tog allt slut på grund av ett kålhuvud!

31
En turk från Gnjilane i Gamla Serbien, nära Kosovo, hade en son och en dotter. Sonen växte upp och skulle kallas in. De kom för att hämta honom som alla andra. Hans föräldrar blev utom sig av förtvivlan eftersom de bara hade en son. Flickan försökte trösta sina föräldrar och sa: ”Var inte rädda! Jag ska inte låta dem ta er son ifrån er!” De tittade på henne i förundran och trodde att hennes ord bara var tomt prat. Men dottern klädde ut sig till yngling, satte på sig vapnet och anmälde sig hos dem som rekryterade soldater.
Jag vill inte berätta om hur hon utförde sina plikter och deltog i fältslag och sådant. Efter krigets slut såg någon henne i badet och sade att hon var en kvinna. Paschan frågade henne och hon sade att hon anmält sig till krigstjänst i stället för sin bror för att trösta sina föräldrar, som hade blivit förtvivlade då deras son inkallades. Paschan skickade henne till Istanbul och sultanen gav henne en orden och en pension så att hon kunde leva i Istanbul. Men hon tackade nej och återvände istället till sina föräldrar, där hon bodde resten av sitt liv, bärande sina vapen som en man. Detta inträffade under det senaste kriget mellan turkarna och slaverna.
Bajram Pećanin, polisbefäl, berättade historien för mig. Han kände personligen både flickan och hennes föräldrar.

34
Prästen Đuro Kusovac från Ljubotinj var en ryktbar kämpe. Men här ska jag inte räkna upp hans bragder utan bara säga följande. Han var först sin stams kapten, sedan vojvod och senator i Montenegros parlament och slutligen befälhavare över Montenegrinska gardet. Det ryktas om att han var mer försagd än ädelmodig, men i alla fall var han inte grym, hjärtlös och obarmhärtig. Redan då han var kapten och satt domare en dag tillsammans med släktingar från sin stam, kastade en ondsint soldat en sten och träffade honom så häftigt i skallen att den höll på att brista. Hans sällskap ville döda soldaten, några ville ge honom stryk, men prästen Đuro tillät varken det ena eller det andra. Han sa: ”Jag ber er att inte röra honom. Han var okunnig, den dumskallen. Jag förlåter honom.” Och så blev denna illasinnade människa förlåten.

61
Under ett slag mellan Bjelopavlici och turkarna på Mala Glavica sårades Hajdar Cukic, en turk från Spuz. Det ryktades om att han sårades av sin vän Stano Ruzin, en berömd kämpe tillhörig Bjelopavlici, som under lång tid överföll och dödade turkar så att hans namn även efter hans död lever bland både serber och turkar. Och många gevär avlossades samtidigt så att man knappast säkert kan om det var Stano eller någon annan. Man vet i alla fall att Stano besökte Hajdar för att – enligt skick och sed – visa sin aktning och önska snabbt tillfriskande. 
Så här gick det till. Då slaget var över gick både turkarna och Bjelopavlici sin väg. Men då Stano hörde att hans vän Hajdar var sårad kunde han inte vila ut hemma utan tog en bagge på axlarna och begav sig tvärsigenom Bjelopavlici till Spuz, mellan turkiska hus och vakter mitt i stan. Han bultade på Hajdars port. Då porten öppnades sa Stano, ”God afton!” Hajdar kunde inte säga som de andra familjemedlemmarna, ”God afton!” utan sa där han låg på sängen: ”Varför har du kommit, Stano, din galning? Måtte Gud straffa dig!” ”Jag har kommit för att gratulera till dina sår och se om de är botliga. Eftersom det ryktas om att jag har sårat dig, ville jag hälsa på dig och skinna min bagge och lägga skinnet om dina sår.” Hajdar sa: ”Oj, Stano, din galning, vet du inte att du kommer att förgifta mina sår och dra skam över mitt namn om turkarna dödar dig på väg hem? På så vis skulle du göra slut på min och alla de minas ära!  Jag förlåter dig inför Gud och människor för att du idag har sårat mig. Men om du stupar idag skulle jag aldrig förlåta dig inför Gud och människor. Om det skulle ske skulle jag förbanna det bröd och salt som vi ätit tillsammans! Du vet väl, Stano, hur mycket ont du har tillfogat turkarna. De skulle hellre döda dig än tjugo andra bergsbor. Nu har du tagit dig hit så att de lätt kan hugga huvudet av dig och pryda sin fästning i Spuz med det, ty de önskar inget högre!” Stano: ”Var inte rädd, turk! Det är inte så lätt att gripa mig. Om de spärrar vägen där jag går kan jag hoppa ned i Zeta, simma över floden och fly.” Stano tog sin väns ord med lugn och ro, skinnade baggen, lade det varma skinnet om Hajdars sår och sa: ”Adjö, Hajdar! Jag förlåter dig allt inför Gud och människor och om turkarna dödar mig i natt, förlåt mig allt! Men om de inte dödar mig och om du blir frisk igen så kommer vi att träffas igen. Farväl nu!” Och – under mörkrets slöja och med ett laddat gevär – sprang Stano ut ur huset och genom staden. 
Hur han lyckades smyga sig förbi alla turkarna vet bara han. Att han kom hem frisk och sund vet också andra.

62
Vojvod Novak Begov Bjelopavlic från byn Vis hade en elak svärdotter. Hon var lika elak mot andra som mot sin svärfar Novak. Byborna undrade hur han kunde tåla en sådan kvinna i sitt hus. De tyckte att han i egenskap av vojvod skulle skydda dem för en sådan plåga. Även hans hustru brukade säga: ”Hur kan du som stammens vojvod skydda ditt folk som förväntar sig goda ting av dig när du inte ens kan skydda dig i ditt eget hus mot din sonhustru?!”
Vojvod Novak svarade alla dem som förebrådde honom att de var okunniga stackare som ville göra slut på elakhet med elaka medel, utan hänsyn till Gud och hans lagar. ”Ni tycker att jag borde bete mig på samma vis mot min sonhustru som hon mot mig och inte tacka Herren och hysa medlidande med henne eftersom jag inte kan rädda henne från hennes elakhet med vilken hon skadar sig själv mera än de andra. Jag är ledsen över att jag inte kan göra något för att hindra henne från att plåga och misshandla sig själv. Vad gäller de andra kan de lätt stå ut med henne genom skoj och skratt, genom att strunta i henne och slå bort det hela med ett skämt.”
Vojvodens ord gjorde intryck på alla. Hädanefter kände de sig mindre kränkta över hans svärdotters elakheter och många tyckte mer synd om henne än om sig själva därför att hon plågade sina nära och kära.

66
Đaka, vojvoda Čubros hustru från Medun, bar en hink vatten från Kofakällan. Vid slutet av gatan träffade hon Đuro Martinov. Enligt den tidens sed brukade kvinnor kalla sin mans släktingar för «bror», eller «farbror», berående på ålder.
När hon sa «God morgon  (jag vet inte huruvida hon sa «bror» eller «farbror») Đuro» svarade han med det sedvanliga uttrick, «Måtte lycka följa dig!»
«Vad äter du?» - frågade hon.
«En rostad majskolv» - sa han.
«Varför gömmer du den under plagget för mig?»
«Därför att jag inte tycker om att du får se mig äta gående.»«Och jag trodde att du gömde den därför att du inte ville dela den med mig.»
«Nej, inte alls. Jag ska gärna ge den till dig om du vill.» Han bröt majskolven och gav henne en halv och sa: «Vi sätter oss ned  medan vi äter. Förresten ville jag fråga dig en sak och jag hoppas på ett uppriktigt svar. Du har varit gift och bott uppe i klippan Piperi där de bästa människorna i vårt land påstås bo och nu är du gift i Popovićs stam, och vi är också – påstås det – bra människor. Du känner till både dem och oss. Berätta nu sanningen för mig: Vem är bäst, vi Popovići eller Božovići?»
«Du kommer att ångra dig om jag säger sanningen, Đuro», sa Đaka.
«Nej, inte alls. Men även om så vore fallet spelar det ingen roll, ty den som inte kan stå ut med att höra sanningen förtjänar att dö. Tala nu om sanningen för mig, uppriktigt.»
«Det kan jag göra, eftersom jag väl känner till det. Ni Popovići är både bättre och sämre än Božovići.»
«Men hur kan det vara så att vi samtidigt är både bättre och sämre!?»
«På det här viset: Hos er finns det goda människor som är kejsarens likar utan att tänka på det därför att du placerat dem på en plats de inte förtjänar. Men bland er finns det sådana som, ja, ställ honom bredvid en sämre zigenare och du känner kval över att du misslyckats hitta en motsvarande plats åt honom. Hos Božovići finns det inte som hos er kejsare och zigenare utan alla är jämlika, så att man inte vet vilka är bäst, ty de liknar inga andra än sig själva. På så vis är ni både bättre och sämre än de.»

67 
Krko Kasomov Rašović från Fundina var en folkdoktor, som brukade gå omkring och bota folk.
En gång då han for genom byn Vuksanlekić mot Hoti bad han några kvinnor att få lite vatten att dricka. De gav honom det. När han hade druckit sa han: «Det här vattnet är varmt.»
Kvinnorna skrattade och sa ”Om det är kallt vatten och hett bly du vill ha så får du packa dig till Fundina! Där hittar du bägge delarna – vi har då inget.”
Han låtsades inte veta var Fundina låg, ty han kunde råka illa ut om de fick veta varifrån han kom, så bytte han ämne: «Var är era män?» - frågade han.
«Uppe på Medun i Popovići om du frågar efter män. Men om du frågar efter våra manliga familjemedlemmar är de på åkern och plöjer för att skaffa mat åt oss och dem.»
Då han förstod vad de menade sa han: «En gång reste jag över Medun och frågade kvinnorna i Popovići: «Var är era män» svarade de: «De är i Vuksanlekići» och ni säger att de är i Popovići. Jag vet inte vem jag ska lita på.» Kvinnorna sade: «Lita på oss, vi talar sanning. Vi skulle gärna önska att Vuksanlekići var bästa, men vi kan inte ljuga, ty det vet och säger inte bara vi utan också alla de andra!»