Nya böcker: Noveller från Bosnien-Hercegovina |
|
Boken är inte alls dålig, men bristfällig |
|
Nemo omnes, neminem omnes fefellerunt. |
 Noveller från Bosnien-Hercegovina i urval av Izet Muratspahić, (”Temsy”, Stockholm, 2009, 270 sidor.) Häromdagen fick jag en bok. Formatet, omslaget, bandet, storleken, allt är som sig bör, till och med pappret är inte blänkande vitt utan matt för att inte skada läsarens ögon. Titelsidan pryds med en bild av Mersad Berber. Varken grek eller trojan kan invända något mot Berbers bild, den är vacker som alla hans bilder och sitter fint i den mörka omgivningen, men ändå rimmar den illa med titeln: Bilden skildrar en typiskt muslimsk ambient och novellerna omfattar hela Bosnien och Hercegovina, vilket inte bara bebos av muslimer. Utan våld och tvång kan man inte dra alla över en kam. En panoramabild, som ”Motiv från Olovo” av Hakija Kulenović, ”Motiv iz Štekovića” av Rizah Štetić skulle passa bättre tyckte jag och började läsa.
av Milosav Popadić
Det är en stor glädje att läsa klassikerna en gång till, icke desto mindre nya författare. Ćorovićs rysliga ”Trettondagsnatten”, när en pojkes förhoppningar går upp i rök Kočićs okuvliga ”Mrguda”, Andrićs mörke Brev från 1920 (häftigt, men ”Bron över Žepa” skulle passa bättre, tror jag), salomoniska klipskhet av bäraren Samuel och hans Saruča, Kovačs fågel med underbara fjädrar, Ibrišimovićs värdige mufti Karabeg, Horozovićs spännande skildring av knivbutiken var jag bekant med och njöt av en ny läsning, inte minst därför att de var på svenska. Men jag skakades mest av Safeta Obhodjašs till synes enkla självbiografiska berättelse där hon uppträder som en förebild för den turkiska flickan Jamila. Hon är samtidigt idol- och hatobjekt, vars personlighet upplöses i flera plan som krockar både med varandra och med sin omgivning, och det gör ont. Varken maken, eller de turkiska grannarna, inte heller de tyska myndigheterna har någon förståelse för henne och hennes sekulära islam. Bara lilla Jamila ler och vinkar vänligt mot henne, men hon uthärdar genom att lära sig tyska, genom att läsa och skriva. På något sätt kopplas hennes berättelse till Andrićs Brev från 1920 och Minnet av den Färggranna fågeln av Mirko Kovač. Karahasans novell skulle passa bra i science fiction med ett drag av Scheherezades fantasi, men, tyvärr är den en sann historia och avspeglar moderna teknologins mörka sida, där människor genom Internet förvandlas till surrogat varelser. Pištalos Vykort från Mostar är sakliga, starka: De ger klara antydningar om vad som skulle komma. Hamon skriver ur en (bortskämd) nioårings perspektiv, som om på besök i ett främmande land, och äcklas av allting hela tiden. Förmodligen, för att vinna amerikanernas gunst (novellen publicerades först i USA), berättar pojkens farbror, f.d. gulag fånge, ”tall stories” om Vanka, som dödade sin medspelare, ”en jude, som väckte stort gillande”. Vanka har t.o.m. ätit upp sina kamrater på flykt, men inte vi vet hur farbror vet det; farbrorns ord räcker! Som helhet är boken inte alls dålig, bara bristfällig. Jag saknar många prosaförfattare från Bosnien och Hercegovina. Förord ger ingen verbal förklaring, men det kastar klart ljus på redaktören. Han ger en vag bild av Bosnien och Hercegovina med flera faktafel. Enligt honom var Bosnien och Hercegovina under andra världskriget ”skådeplats för några av de hårdaste striderna mellan ockupanter och partisaner”, och antyder således att bara partisaner fanns, vilket inte är sant: det fanns också andra aktörer och striderna bekämpades först och främst mellan partisanerna och ockupanterna, och inte tvärt om. (Som saker och ting förhåller sig i den här boken, skulle jag inte förvånas om Ćopić och Kulenović inte fick plats i den här boken precis därför att de var partisaner.) Han räknar bogomiler bland turkar, österrikare, tyskar, och bogomiler var inte något folk utan en religiös sekt. Hans påstående att Bosnien och Hercegovina är ett eget land som dock fortfarande är uppdelat i två enheter Federationen och Republika Srpska insinuerar att det inte borde vara så. Han påstår att ”de ortodoxa blev serber, katolikerna kroater och muslimerna bosnjaker”, vilket inte stämmer. Förutom religion, har vi bruk och sed, muntlig tradition, dräkt (serbiska flagga avspeglar bokstavligen folkdräkt), ballader och gusle, ett simpelt stränginstrument man ackompanjerar balladsjungande med, som vart och ett serbiskt hem brukade ha. Om man råkade träffa en okänd man på vägen skulle man av mössan med säkerhet kunna säga om han var serb eller muslim. Och Muratspahić skulle gärna sudda gränsen dem emellan. Hur kan man utan tvång och våld ställa dem under samma hatt? Boken är ägnad både åt svenska läsare och ”de cirka 70 000 personer” som invandrat från Bosnien och Hercegovina. Vilka avses ”70 000 personer”? Räknas bara muslimer, eller alla? I båda fallen är siffran fel. Enligt Mai Beijer, ”Sverige tog under några år i början av 1990-talet emot 80 000 flyktingar från Bosnien. […] Majoriteten av flyktingar från Bosnien är etniska muslimer. Enligt SIV:s skattningar är 30-40% av Bosnienflyktingarna serber och en mindre del kroater kom till Sverige” (Mai Beijer, Mest språk, Myndighet för skolutveckling, Stockholm, 2008, s. 215). Och, dessutom, kommer de att sakna många bra författare, bland bošnjaker: Skender Kulenović, Hamza Humo, Derviš Sušić, Tvrtko Kulenović, Jasmina Musabegović, Zuko Džumhur; bland serber Branko Ćopić, Dušan Đurović, Risto Trifković, Momo Kapor, Radoslav Bratić, Radovan Vučković, Ranko Pavlović, Vojislav Lubarda, Jovan Lubardić, Branko Letić, Miroslav Toholj, Radmila Popović, Srđan Milićević; bland kroater Andjelko Vuletić, Vitomir Lukić, Tomislav Ladan, Jure Galić. Men det som förvånar mest är att Meša Selimović inte nämns alls. Tillsammans med Krleža och Andrić, var Selimović bland de mest kända jugoslaviska författare efter andra världskriget. Hans roman Dervischen och döden är översatt till svenska. Det finns många fina noveller av honom också. Hur förklarar redaktören frånvaron av en sådan författare? Frågor bara väller. Hur kommer det sig att författare som bor i USA (Hamon, Pištalo), i Kroatien (Jergović, Kovač), i Tyskland (Obhođaš) får plats i boken, men inga som bor i Serbien (Bratić, Kapor, Lubarda, Milićević, Popović, Toholj, Vučković)? Hur kommer det sig att (förutom Pištalo) inga serber som bor utanför Sarajevo får plats i boken? Hur kommer det sig att inga serber som bor i Republika Srpska – en integral del av Bosnien och Hercegovina – Cvijetić, Pavlović, Letić, †Lubardić – får plats i boken? Hur kommer det sig att (förutom Jergović) inga kroater som bor utanför Sarajevo får plats i boken - †Ladan, †Lukić, Vuletić? Redaktören påstår att ”ingen hänsyn har tagits till deras nationella religiösa, politiska eller annan tillhörighet”. Men det är uppenbart att det motsatta är fallet. Visst ska redaktören skapa sitt urval ur sin synvinkel, men han borde vara fri från ideologiska fördomar. Genom att utesluta författare från Republika Srpska, från en integral del av Bosnien och Hercegovina, krymper herr Muratspahić detta lands gränser själv. Av alla kroater som bor utanför Sarajevo, tilldelas bara Miljenko Jergović plats i boken, vilket ytterliggare krymper Bosnien och Hercegovinas gränser. Varför han gör det vet bara han. Jag vet bara att det är på grund av sådan behandling att Republika Srpska skapades och kommer att finnas så länge som sådan behandling består. Gränser finns, men de kan bli mjukare eller hårdare, beroende på hur vi behandlas sinsemellan. Visst lyser Ćorović, Kočić och Andrić starkt, men de uteslutna lyser även starkare med sin frånvaro. Och i UR:s radioprogram smygs serbiska sagor in som bosniska. Det bidrar knappast till mjukare gränser. -------- |
