|
När besökaren kommer upp bortanför byn Prebilovci och börjar ta sig upp för en lätt uppförsbacke så möts hans blick inte av det förväntade karstlandskapet utan istället av en något sluttande platå, platt som en nyinköpt långpanna och kallad, vem vet av vilken anledning, för Lazina. Inte långt från Lazina lyser två väldiga stenhögar vita, av lokalborna kallas de Gradina, ”ruinerna”. De bär vittnesbörd om två små samhällen som en gång i tiden legat här, nu förstörda genom olyckor: krig, blixtar och åska, jordskalv, häxor och varulvar. Mitt på platån (platsen kallas Dijela) domineras bilden av ett ensamt stenkors, så högt att dess like knappast kan hittas. av Danilo Marić Om dagen så fylls Lazina av bjällerklang, hundar som skäller, får som bräker och boskap som råmar, av herdaspel och sånger, vilket hos besökaren bidrar till ett intryck av världsalltets harmoni och salighet. När mörkret faller (vilket på Lazina sker ögonblicket efter att solen gått ned) börjar saker och ting förvandlas, något som framkallar en känsla av obehag, som gör att både herdarna och de uppskrämda hjordarna skyndsamt avlägsnar sig. När mörkret tar Lazina i besittning så börjar oklara krafter att göra sig hörda i Gradina, först från den ena stenhögen, sedan den andra och strax därpå kommer utdragna, sorgsna tjut från Dijela, från platsen nedanför korset. Det var några herdar som, för länge sedan, förlorade förståndet på grund av de där ljuden, så efter det var det aldrig mer någon som ville vara på Lazina när mörkret föll. I en av två städer, det är inte säkert i vilken, så bodde det, någon gång i forna dagar, en underskön flicka vid namn Stoja. Om hennes skönhet hade man skrivit tolv sånger som man sjöng på tolv olika sätt i tolv byar. Samtidigt dök det i grannskapet upp en framstående ung man vid namn Stojo, som alltid brukade vinna alla hästkapplöpningar och alla stenkastningstävlingar. En gång, när Stojo var uppe på berget och jagade, råkade han på en hjord som vaktades av den undersköna herdinnan Stoja. Det var kärlek vid första ögonkastet. Och hon förälskade sig också i honom, så fort han öppnade munnen och sade det första ordet, som var manligt övertygande. Ryktet om kärleken mellan Stoja och Stojo spred sig. Man skrev nya sånger, som hyllade flickans gudomliga skönhet och mannens vidunderliga styrka. Som all sann kärlek så var man tvungen att kröna denna med äktenskap. Efter att löften utbytts och man kommit överens om giftermål begav sig några av brudgummens anhöriga – hans far, farbror och morbror – av som bönemän för att besöka brudens hem. Hennes familj hälsade dem välkomna, bjöd på dricka och middag, varefter brudgummens familj, enligt skick och sed, bad om brudens hand. När flickan så blivit bortlovad började man diskutera bröllopet. Man kom överens om att man skulle komma och hämta henne efter fyra veckor, lördag efter mörkrets inbrott. När bönemännen hade gått sin väg gjorde den stora glädjen att Stoja började klaga över bröstsmärtor. Det gjorde mer och mer ont ända fram till den fjärde lördagen vid solnedgången, då man väntade bröllopsföljet. I samma ögonblick som hon fick syn på den första högtidsklädde ryttaren fick hon en sådan glädjechock att hon föll död ned. Alla var överväldigade av sorg. Vem tillhörde den döda bruden? De två familjerna började gräla om var man skulle begrava henne. Två visa män blandade sig i, de tog sig för att ställa sig, en framför brudens hem, den andre framför brudgummens, och samtidigt börja stega mot varandra, man möttes sedan efter lika många gjorda steg på den plats som man kallade Dijela och sade att man här skulle begrava den döda bruden. När den öppna kistan med den döda Stoja stod placerad ovanför graven så kom Stojo fram, kysste henne och lade sig i kistan bredvid henne. I samma ögonblick som han vidrörde kistbotten så gav även Stojo upp andan. De begravdes i den kistan. Korset restes fyrtio dagar efter begravningen. Översättning: Anders Gustafsson |
