Hur Andrić såg på Hercegovina

Från alla sina resor i Hercegovina är det huvudsakligen ljuset, stenen och tidens långsamma, nästan omärkliga, gång som Ivo Andrić minns. Det är ljuset i Hercegovina han kommer ihåg bäst, ljuset som skiner och genomströmmar allt och gömmer sig i ”människornas leenden, i ansiktena på unga pojkar och flickor på kvällspromenad”. Det bryts som ett gyllene, rastlöst skimmer i ett glas vin från Mostar. Ljuset är, enligt Andrić, anledningen till att människan här, i Hercegovina, har förmåga till liv, mod och glädje; tack vare ljuset har hon ”ett sinne för gränser och skapande arbete”.

Av Vladyka Grigorije 

Stenen är för Andrić den andra symbolen för Hercegovina. Varaktighetens symbol – en symbol för byggnader men också för människoliv, en symbol för beständigheten. Stenen har ett längre och vidare minne än människans släktled; i den ligger historien förtätad och bevarad – för dem som har förstånd att utläsa den i denna ”av mänsklig hand bearbetade och av användning nötta sten i forna städer och byggnader”. Av stenen kan man gissa sig till historien bakom ”vad som en gång var en stad”, som författaren gör i ”På en sten vid Počitelj”. På denna sten vid Počitelj stannar tidens långsamma, loja lopp för ett ögonblick upp, och tid och rum flyter ihop i ett. ”Tungan på den himmelska vågen har bleknat i en vit-blå glöd. Inte ett tecken, inte en siffra, inte ett brev, inte en viskning. Det har alls inget namn, utmärker sig inte och lämnar inga spår någonstans, det som detta ögonblick ristar i sten, bland stenarna, under solen högt på himmelen. Dagen har inget namn, tiden inget mått, världen har förlorat sina gränser. I fullständig jämvikt vilar varandets och icke-varandets vågskålar.”

   Ur denna hercegovinska sten, gammal som tiden, föds och utvecklas livet, precis som i bördiga slättländers mylla. På samma vis växte också det där förkrympta fikonet, i en spricka i en gammal mur i Počitelj, som en symbol för den eviga kampen för överlevnad, för en vilja och önskan att leva, lika gammal som världen själv och som därför ”växer och kommer att fortsätta växa efter samma lagar som frodiga och fruktbara fikon i god jord på gynnsam plats”. Det är Hercegovinas hemlighet: dess sten och dess ljus, som inte låter sig utforskas helt och hållet och som i en förunderlig symbios utgör en metafor för liv och varaktighet.

   Det som Andrić skrev om Počitelj kan användas om hela Hercegovina. ”Det här är en sällsynt och dyrbar plats, här kan man föreställa sig tiden och människans band däri.”  Trots att bygden utmärks av en säregen natur; trots att dess invånare är fyllda av den dyrbaraste energi – han beskriver och avslöjar dem i alla fall som människor med känslor djupt begravda och begränsade av ett slags utomordentlig förnuftighet, erfarenhet och huvudbry över hur man ska klara sig. Detta land och dess människor liknar varandra i Andrićs värld i det att de är asketiskt torra, uppfyllda av en ständig kamp mot leda, ”avstånd och väntan”. De saknar emellertid inte passion, de är alltid ”på sin vakt”. Det finns stolthet och kraft i dem, men oftast är livet ”en evig väntan” och därför går Andrić förbi detta land och dess människor på samma sätt som han passerar det där fikonet som vuxit upp ur stenen – rörd, ”försiktig så att han inte vanhelgar med en lätt liknelse eller fåfäng metafor”.

   Och människorna här är allesammans lika nyckfulla, hemlighetsfulla och obegripliga som det land som frambringat dem. Andrić beskriver dem också på det viset, kastar över dem en slöja av hemlighetsfullhet och ett mått av otydlighet, som, verkar det, även för honom lämnar kvar en obesvarad fråga som utesluter möjligheten att den fullständiga och slutgiltiga sanningen om dem skall avslöjas. Sådana är de tre hercegovinska huvudfigurer som Andrić introducerar i sitt berättaropus: fra Grga, en hercegovinier som verkat i Sarajevo; den store Ali Pascha Rizvanbegović; och den kände hövdingen och sanne hjälten Bogdan Zimonjić. Jag vågar påstå att dessa tre på sitt sätt är egenartade personifieringar av Hercegovinas alla tre religioner. 

   Bogdan Zimonjić är en av dessa folkhjältar som Ivo Andrić på ett anslående sätt beskriver i sin roman Omar Pascha Latas. Bogdan, en hercegovinier från området kring Gacko, är en storvuxen karl, som folk från det området är än idag; folk som inom sig bär en särskild sorts ro och sömnig kraft. När han beskriver Bogdans högerhand säger Andrić att den är ”vit och märkvärdigt känslig, men väldig och tung som ett obakat bröd; och ändå kunde man på något sätt känna den sömniga kraft som den näven kunde mäkta med”. Hans uppträdande vid en audiens hos Omar Pascha Latas, sultanens sändebud, är i alla hänseenden märkligt. Han har svårt att få fram orden och ”blinkade bara snabbt, hans röst var blek och försynt”, alltsammans passar illa med hans kroppsstyrka och manliga ansikte. Zimonjić är korthuggen inte bara i talet utan även i sina rörelser. Kort sagt så liknar han en ”stängd stad”. Andrić beskriver honom som godmodig och artig, men ”gåtfull och lättretligt återhållsam”. Hans förmåga att säga ”till intet förpliktigande saker” brukar driva folk till vansinne. Det är, som vi förstår saken, det bästa försvaret och det bästa anfallet.

   Jag vet inte om Andrić i något av sina andra litterära verk så tydligt och med sådan uppmärksamhet beskrivit tigandets kraft. Zimonjić håller fast vid sin tystnad och släpper bara ifrån sig en lätt handrörelse eller ett enstaka ord, varken bekräftande eller nekande: ”Ja, vem kan väl veta”. Och medan han beskriver honom som lynnig, gåtfull och hård, avslöjar Andrić plötsligt att denna människa är ”naturlig och utåtriktad”, av ett slag som den erfarne fältherren Omar Pascha aldrig tidigare träffat på under sin rika karriär. Och när sultanens sändebud berättar om stora och viktiga saker för honom – om hur ”kristna och okristna” skall försonas, om hur fattiga och besuttna skall få vad de förtjänar; och när han säger vad alla ambitiösa människor genom historien har sagt, att rättvisa skall skipas i världen, en ”familj av lyckliga folkstammar” skall skapas, och därigenom visar att han, Omar Pascha, är en av de män som ”vill vara allt det som människan kan bli och kan vara” – då stöter han på en ogenomtränglig vägg av tystnad.

   Det som är viktigast för oss är att Bogdan är en av dem som inte vill något alls ”förutom att bli och förbli sådan som han är”. För mig som präst är det än viktigare i denna beskrivning av ett nästan obeskrivligt möte mellan två människor att en av dem, Omar Pascha, mot slutet avsäger sig allt för att vinna Bogdans förtroende: ”Jag vill inte ha något av dig och jag frågar dig inget. Men en sak vill jag: att du tror mig.” Och när ingenting hjälper, reduceras allt till en enda grundläggande fråga – frågan om tro. ”Är det tro, Bogdan?” frågar till slut sultanens sändebud. Och då öppnar sig Bogdan för första gången: ”Det är tro.” Och då, ställd inför fältherrens märkliga beteende – han korsar sig och pratar om sitt kristna ursprung och lättar sitt hjärta, vad det verkar, absolut och fullständigt – händer det återigen något fullständigt oväntat: Zimonjić återvänder in i sin slutenhet och döljer blicken bakom långa, täta ögonfransar, tillbaka i sin artiga och kyliga nyfikenhet. Trots att den geniale Andrić beskrivit ett ögonblick som varit ”snabbt som en kort blixt”, när – medan Omar Pascha korsar sig och med en sista ansträngning försöker vinna Bogdans förtroende – Bogdan har öppnat sina ögon ”naturligt och brett”. I sin beskrivning av hans väldiga, runda ögonvitor, klara som hos ett barn, skildrar han det inre dramat hos en ortodox hercegovinier, vars blick i detta ögonblick ”inte bara var förundrad, utan också skarp och vredgad, skrämd och sorgsen, föraktfull och dyster”. I denna blick, som bara ”blixtrade till för att sedan genast slockna och försvinna bakom de sänkta ögonlocken”, avslöjar Andrić för oss ett månghundraårigt drama och människans ofärd under denna tid, medan allt som Bogdan gjort före och skall göra efter detta ögonblick har varit och kommer vara en enkel kamp för tillvaron för en hercegovinsk bergsbo som är van vid oavlåtlig kamp, mot människor och en karg natur. Jag har intrycket att det ännu idag, under något annorlunda omständigheter, bland hercegovinier som bekänner sig till den östliga kristendomen, finns just sådana karaktärer.

   Ali Pascha Rizvanbegović, ”Hercegovinas härskare”, beskrivs av Andrić kortfattat från den tid han ägde vidsträckt makt – och när han föll i onåd. Som bekant kämpade Ali Pascha med stort mod och stor duglighet för att bli den främste i Hercegovina. Han härskade över landet som en ”sträng och listig tyrann”, men också som en ”god värd”. Han lät bygga palats och moskéer och introducerade innovationer i jordbruket, men vad som var än viktigare: ”slingrade sig och ljög skickligt för vesirerna i Konstantinopel och paschorna i Travnik”. Det hann inte gå lång tid förrän denne man, så begåvad med styrka och skönhet – medan han fortfarande höll på att göra sig rik och mäktig – sade det som han inte fick säga: ”Från idag behöver ingen bege sig till sultanen i Istanbul. Här har ni ert Istanbul – Mostar, och här har ni sultanen i Mostar!” Fastän alla trodde att denne man trots detta skulle härska över Hercegovina till sina dagars slut, ty han hade hunnit härska ”strängt och rättvist” i tjugo år när, fram emot slutet av sitt liv, ”den gamle trollkarlen fastnade i sina egna bländverk”. Den sjuttioårige vesiren i Mostar blir överlistad av den hänsynslöse Omar Pascha Latas. Domen blir utvisning till Asien. Så sker också, men, som man påstår, en av soldaterna i hans eskort slinter med fingret på geväret. Han är begravd vid Ferhat Pascha-moskén i Banja Luka. Före sitt ”oväntade frånfälle” förnedras Ali Pascha under två veckor å det grövsta. Omgiven av Omar Paschas soldater förs han under dessa förnedrande omständigheter genom många bosniska och her­ce­go­vinska byar och städer. Under de sista två veckorna av sitt liv förstår han ”vad som blir kvar av en man som så plötsligt har förlorat allt, som berövad allt står på sina egna ben, ensam och naken, mot världens alla krafter runt omkring sig, hjälplös, men oövervinnerlig”.

   Ögonen på denne man, vars blick en gång har satt skräck i hela Hercegovina, ”kunde ännu titta, men såg inget och ville ingenting se”. Ansiktet, en gång så hårt och skarpt, är nu helt annorlunda. På ryggen av en mulåsna ”fick han ett uttryck av lugn och sann storhet”. I en stum monolog, övergiven och förödmjukad av folket, samtalar Ali Pascha med sig själv och säger att ”honom fattas intet, ty Allah har tidigare alltid sett efter honom och nu när han orättfärdigt fallit i fångenskap och olycka, hjälper Han honom mer än någonsin med allt han behöver”. ”Från sitt lidandes piedestal” är denne märklige hercegovinier övertygad om att han, liksom från det högsta berg, har urskilt ”några sanningar om människan och människans band, bättre och tydligare än någonsin tidigare i sitt liv”, fortsatt övertygad om det rättfärdiga i sitt handlande och det orättfärdiga i det lidande han får utstå. Han är, som Andrić säger, en av dessa människor som aldrig låter sig nöja med något och vars lust ”att leva och röra vid levande människors liv” lämnar spår efter sig även efter sin död.

   Fra Grga är ännu en hercegovinier som blir beskriven av Andrić. Han är katolsk församlingspräst, franciskan, och bär på många självmotsägelser inom sig; många egenskaper som råkar i konflikt, men ur en sådan konflikt uppstår mycket ofta någon tredje, oväntad egenskap. Men denne man, med sina rötter i Hercegovinas mylla, har genom sitt arbete hamnat i en stad med ändlösa konflikter – Sarajevo. Där lyckas han överleva tack vare sin hercegovinska mentalitet och påhittighet. Så här beskriver Andrić det: ”Hans förstånd var starkt, hans sinne för det praktiska stort och nästan obegränsat”. Man måste komma ihåg att det i Bosnien för en församlingspräst och franciskan aldrig har varit lätt eller okomplicerat. Redan från första början påminner författaren, i sin beskrivning av fra Grga, om att ”Hercegovina, särskilt den södra och sydöstra delen, i regel är befolkad av goda människor. Det är ett land med mycket sten och lite av någonting annat, men det lilla som kan spira är fyllt av näring och renhet och ger, med lite vatten och luft, friska och kloka människor. Givet detta förstånd och det folkliga ursprunget är det inte konstigt att fra Grga var sparsam. Men hans sparsamhet kom med åren att allt mer likna snålhet, ”han tyckte mer om att få än att ge”. Å andra sidan ledde den välkända hercegovinska gästfriheten honom till fåfänga. Han ville att folk skulle betrakta honom som ”osjälvisk och givmild”. Så hände det sig att ”hans snålhet strängeligen förbjöd honom gå dit hans fåfänga oemotståndligt drev honom”. Fra Grga får uthärda något slags frivilligt offer genom att vara värd för herrar från den konsulära kåren och höga osmanska tjänstemän och präster från andra religioner, förmodligen på det viset tjänande Kyrkan och sitt folk.

   De bjudningar som fra Grga håller får en särskild atmosfär och betydelse genom att man till dessa tillfällen brukar införskaffa tobak och vin från Hercegovina; citroner, apelsiner och granatäpplen. Man ställer fram blatina-vin, ”milt som mjölk, kraftfullt som åskan”. Så håller han på, står ut med allt, ser något högre mål och försöker att inom sig stilla sina motsägelsefulla känslor: från snåljåp och egoist till sällskaplig och givmild man, och tänker om sig själv ”tudelade tankar, till synes motsägelsefulla, men i själva verket i lika mått sanna och osanna”. Sålunda dröjer sig kvar i Andrićs beskrivning av denne hercegovinier, vilket är fallet när det gäller också många andra hercegovinier, kanske folk i gemen, det eviga problemet att vad vi än säger och tänker om dem som är negativt – så finns det å andra sidan alltid lika många skäl för att vi skall tänka gott och positivt.

   De hercegovinier som Andrić beskriver i sina berättelser återspeglar den mentalitet och den miljö varifrån de är sprungna, de förenar i sina väsen något av den karga naturen, men också det ädla ljus som från världens skapelse funnits inuti allt. Å andra sidan är de till en del bärare av universella, mänskliga egenskaper, som skulle kunna tillskrivas vilken människa som helst, under vilken tidsålder eller på vilken plats som helst. Deras fel och svagheter, företräden och kvaliteter är inte så sällan av allmänmänsklig karaktär, som överskrider geografiska gränsers stränga betingelser, som man kan stöta på oavsett tid och plats.

Текст на српском

Översättning: Anders Gustafsson