|
|
|
För drygt 150 år sedan föddes den ovanlige svensken, beundransvärde skapare, förelöpare av den skandinaviska modernismen, som räddade den svenska litteraturen och dramaturgin ur slummern - Jonas August Strindberg (Stockholm, 22 januari 1849 - Stockholm, 14 maj 1912). Hans författargärning består av ca 120 verk av alla möjliga slag och olika litterära tekniker som skrevs under olika skapande perioder i livets. Dramatik är en av Strindbergs viktigaste verksamheter. Under jubileumsåret av Strindbergs födelse har Serbiens Museum av teaterkonst i Belgrad (genom utställningen 8 februari - 28 juni 1999) anslutit sig till de jubileumsfestligheter som ägt rum runtom i Europa och i synnerhet i Sverige, där utställningar, fester och föreställningar av Strindbergs verk pågår hela året. Genom Erik Hooks förtjänst, (Strindbergmuséets förmyndare i Stockholm) blev utställningen i Belgrad berikad med utomordentliga utställningsföremål som angår Strindbergs verksamhet på den Intima teatern (fotot av salen, inspelningar av Strindbergs verk på Intima teatern som han själv iscensatt), ytterligare hans manus, dekorskisser för hans pjäser, hans privatliv. Utställningen öppnades av Sveriges ambassadör i Jugoslavien, Matts Staffansson, på serbiska språket. Förutom ambassadören Staffansson höll Miodrag Djukic och Radoslav Milenkovic tal. Den förstnämnde är direktör för Serbiens Museum av teaterkonst i Belgrad. Milenkovic är skådespelare och regissör som iscensatt Strindbergs pjäs Fadern på "Atelje 212" teatern. Dr Maja Volk, som gjort sin doktorsavhandling på Strindberg. Av Aleksandra Milosevic I det gammaldags huset från 1836, i Dorcols hjärta, inom ödmjuka utrymmet av Serbiens museum av teaterkonst med ca hundra utställningsföremål (foton, teaterplakat och program, Strindbergs böcker på serbiska, samt original på svenska) omfattade en 150 år lång period - från Strindbergs födelse, genom hans skapande, teaterreformer och forskning ända tills hans liv genom sina pjäser på Belgrads och Serbiens scener under hela 1900-talet. Urvalet av Strindbergs teaterpjäser på huvudstadens scener var inte så rikt som författarens verk tillåtit. Från den första föreställningen tills idag inspelades 34 premiär föreställningar. Två år efter Strindbergs död, år 1914, var den nyss utsedde regissören Milutin Cekic, representant för den nya strömmen av Reinhardts skola, den förste som den 6-e maj 1914 iscensatt Strindbergs naturalistiska pjäsen Fadern på Belgrads "National teatern". Fastän annonserad ända sedan säsongen 1899/1900, Fadren måste vänta knappt femton år innan den visades för Belgrads teaterbesökare. På samma scen iscensattes Fadren som ny premiär ytterligare två gånger, nämligen strax efter krigets slut år 1919 och 1922, med några ändringar i regien och ensemblen. Under mellankrigstiden intresserade sig regissörerna av "National teatern" för olika Strindbergs pjäser, och iscensatts sex premiärer: Fadren (1919, 1922), Bålet (1922), Fröken Julie (1923), Inför döden och Första varningen (1924) och Oväder (1924). Bålet iscensatts första gången som säsongens avslutande premiär år 1921/22 och enligt dåtidens kritik låg tonvikten på skådespelarnas bravur och de framför pjäsen i sin helhet på grund av publikens okunnighet om Strindbergs dramaturgi. Den avgörande faktorn var ryktet att Strindberg var inget annat än en kvinnohatare. Trort att den var iscensatt på Belgrads Nationalteater senare än på andra ställen i Europa (den 10 februari 1923) var den första föreställningen av Fröken Julie en succé både när det gäller skådespelarensemble och regi. Eleverna i Skådespelar- och balettskolan fick stormande hyllningar för sin Strindbergs kväll inom vilken tragedin Inför döden och komedin Första varningen framfördes (17 maj 1924). Konferensen om August Strindberg, som hölls före föreställningen i syfte att undervisa, men också att annonsera den första och endaste premiär av de båda enaktarna. Den intima föreställningen av Oväder (4 februari 1925) hade ett ödmjukt eko (varken publiken eller kritiken tyckte att det var en "bra skräddad pjäs"). Denna premiär visar konstnärliga ambitioner av Nationalteaterns förmyndare att nå i kapp med dåtidens aktuella europeiska händelser och smak. Den första efterkrigsföreställningen av Strindberg var samtidigt 35-års jubileum av den berömde skådespelaren Milivoje Zivanovic, som spelade titelrollen i Fadren på ett briljant sätt (23 december 1955) i Jugoslaviska dramateatern. På samma scen iscensattes Fröken Julie år 1961. Först 50 år efter den sista Strindbergs premiär på National teatern iscensattes Strindbergs pjäs Fordringsägare (1974) och tjugo år senare igen (1994) Fröken Julie, en föreställning som var mycket framgångsrik utomlands, i synnerhet på Teaterfestivalen i Edinburgh, där den kallades för "den mest explosiva föreställningen av Strindberg. På Atelje 212 spelades Fröken Julie (1989) och Fadren (1993). Efterkrigets publik och kritik delade inte alltid uppfattning om framförandet av Strindbergs pjäser. Regissörernas konceptioner följde huvudsakligen texten, utan tillägg, vilket antingen resulterade i briljanta föreställningar i sin helhet eller bara bravurösa gnistor på regi- resp. skådespelarplan. Så småningom fördelades allmänhetens uppfattning genom moderna "tolkningar" av Strindberg, men samtidigt har en framgång åstadkommits beträfande i iscensättning. Serbiens teaterscener kan knappast skryta med mångfald av Strindbergs pjäser där ännu färre Strindbergs dramer spelats. Fastän urvalet var reducerat till hans naturalistiska pjäser, Fadren och Fröken Julie bjuder teatrarna runt om Serbien olika och intressanta regi- och scentolkningar. Serbiska nationella teatern i Novi Sad, som år 1985 spelade experimentelt Kamraterna, är ett undantag. Efter andra världskriget spelades först Fröken Julie på Suboticas Folkteater (Nepszinhaz) på ungerska år 1951, och den senaste premiären av Fadren i Teatri populari i Pristina år 1997 på albanska. Det är intressant att Strindbergs kammarpjäser aldrig har spelats varken i Belgrad eller i Serbien. Inte heller den populära Till Damaskus. Emellertid finns det intresse att tränga sig in i hans än i dag aktuella teman, verk av varaktig kvalité och hans intrigerande tolkningar och åskådningar av det borgerliga samhället. Strindberg var en riktig viking, en författare "vars röst har varit på besök hos alla folk", bland andra även hos serberna, emellertid inte tillräckligt med tanke på mångfalden av hans pjäser. * Författarinnan är förmyndare i Museet av teaterkonst i Belgrad och författarinnan av boken "Strindbergs verk iscensatta på Serbiens teatrar". |
