|
Teatern ger ansikten en mask. Skådespelarna är aldrig helt sig själva. De spelar en roll. De bär en mask. Fotografen Katto gör precis tvärtom som teatern. Med sina bilder lyfter han masken för att se människornas sanna ansikte, som bara blir synlig i vissa enstaka ögonblick. av Maja Heuer Se inte på mig! Det är de dramatiska raderna i Ebrahim Kattos dikt, som ska introducera hans fotoutställning Ansikten från Mellanöstern på Södertälje Konsthall. I utställningen porträtterar södertäljefotografen Katto i svartvita fotografier ett 40-tal personer från Syrien, Turkiet, Irak och Libanon. De flesta har flytt från sitt hemland. Med varje porträtt vill konstnären ge dem den uppmärksamhet de flesta ännu inte fått.
Enligt Katto själv kan det ta två till fyra timmar att ta ett foto. Under denna tid försöker konstnären närma sig modellernas sorg, glädje eller ilska. På så sätt uppstår det ett slags symbiosförhållande mellan fotografen och modellen. Det är viktigt att komma in i samma känslostämning som den porträtterade personen, för att kunna reflektera just det ögonblickets speciella känslor. Katto hittar vägen till deras själar. Han klär av deras ansikten, avlägsnar vardagsmasken och skalar fram själen. Ansiktena blir ingångsportar till varje modells mest hemliga och individuella drömmar. Det finns gråtande förvridna ansikten, skrattande och förvånade ansikten; ansikten som uttrycker hopp och ansikten som har frysts i tiden. Och bakom vart och ett av dessa ansikten gömmer sig en historia, som berättar om olika livsöden och förväntningar.
Redan under antiken betecknade masken det konstgjorda offentliga ansikte, som döljer människans sanna natur. Inom den grekiska teatern och de japanska no-spelen var masken ett instrument för att avpersonalisera skådespelaren så att åskådarna bättre kunde identifiera sig med rollkaraktären. Samma stilgrepp användes senare av Bertholt Brecht i hans episka teater. Han använde ansiktsmasker för att uppnå en distanseringseffekt, så att publiken inte blev fången av sin egen inlevelse, av teaterns verklighetsillusion. Åskådarna skulle inte känslomässigt identifiera sig med personerna utan lära sig någonting genom pjäsens handling. Teatern ger ansikten en mask. Skådespelarna är aldrig helt sig själva. De spelar en roll. De bär en mask. Fotografen Katto gör precis tvärtom som teatern. Med sina bilder lyfter han masken för att se människornas sanna ansikte, som bara blir synlig i vissa enstaka ögonblick.
När visar man då det sanna ansiktet, det som är hemligt? Många visar det aldrig. De vågar inte och då dör de långsamt inombords. Det är viktigt att båda ansiktena står i balans och det är just det som konstnären Katto vill visa oss med sina fotografier. Vi ska våga släppa fram vår själ i ansiktet, så att andra kan röra vid det och bli berörda. Ungefär som den romerska husguden Janus, som är dörrtröskelns gud. Hans två olika ansikten, det inre, privata och det offentliga, utåtriktade ansiktet är alltid i harmonisk balans med varandra. ________________ |
Katto själv föddes 1969 i Syrien och kom till Sverige 1992. Redan fyra år efter det, öppnade han sin egen fotoateljé i Södertälje. Sedan dess har Katto gång på gång visat sin skicklighet och begåvning genom att ta hem priser i olika tävlingar. Han fick bland annat en guldmedalj för sin porträttbild av prästen Youssef Said. Han är dock kanske mest känd för sina smått surrealistiska och symbolladdade bröllopsbilder, som han fick en bronsmedalj för i den internationella fototävlingen Colour Art Photo 2001.
På så sätt behandlar konstnären ansiktet som någonting dualistiskt. Det finns inte bara ett ansikte med olika känslouttryck, utan det finns två helt olika ansikten. Vårt ansikte som vi har till vardags är något som vi på morgonen tar på för att skydda oss. Detta ansikte bär vi som en mask. Det har samma funktion som våra kläder. Sedan har vi vårt andra ansikte. Det som vi hela tiden försöker gömma, det som speglar vår själ och avslöjar våra innersta tankar. Inte många människor ser detta ansikte, kanske bara våra närmaste, kanske inte ens det. Visar vi detta hemliga ansikte för någon, känner vi oss nakna och utelämnade. Vi har blottat vår själ.
Titta dig själv i spegeln på morgonen. Känn på ditt eget ansikte. Hur sätter du på din vardagsmask? Den som ska skydda dig mot samhällets hårda krav? Det första och viktigaste är kravet på att hålla sina känslor i styr. Att inte visa det som berör. Att se trevlig och pigg ut. Så vad gör du på morgonen efter att du har vaknat? Du duschar, kammar dig, kanske sätter på lite smink? Lite svart på ögonfransarna, lite rött på läppar och kindben och vardagsmasken är klar. Redan på bussen till jobbet gömmer du dig bakom din mask. Du visar ingen reaktion när två ungdomar provocerar dig. Masken håller. På kvällen kommer du hem, tar av dig vardagsmasken och lägger dig.