|
Av Cecilia Valdés Den fattiga självlärda flickan började arbeta som bylärare vid 14 års ålder. Samtidigt lyckades hon publicera sina dikter i byns tidning. När diktsamlingen "Desolación" kom ut 1922, i New York, var hon en välkänd författarinna i den rika spanskspråkiga litteraturen. Kärleken, moderskapet och barnen är Mistrals tema i "Desolación". Den innehåller också många ringlekar, som dåtidens barnen sjöng och lekte på skolgårdar — en gammal tradition som kom till Chile genom spanjorerna. Gabriela Mistral var en kvinnokämpe. Redan 1908 publicerade hon en artikel, där hon ställde krav på kvinnans jämlikhet och frihet. Och hon levde som hon lärde … Hon arbetade i olika byar i norra Chile och flyttade senare till Santiago för att få sin lärarbehörighet. Trots många svårigheter och människors avundsjuka arbetade hon sig fram tills hon blev gymnasierektor och dessutom den största skaldinnan i spanskspråkiga litteraturen. 1922 bjöd Mexicos regering in henne för att hjälpa utbildningsministern med rikets utbildningsreform och för att organisera skolbiblioteken. Hennes insatser var betydande och väldigt uppskattade av mexikanska folket och av regeringen, som förlängde hennes sexmånaderstjänst med ett och ett halvt år. Gabriela bosatte sig aldrig mer i Chile, utan var bara på besök tre gånger. Hon representerade sitt land som konsul i olika länder, fick uppdrag av FN, höll konferenser runt om i världen, skrev för tidningar, etc. Gabriela Mistrals kärleksdikter speglar hennes eget hemliga kärleksliv: hon var en passionerad kvinna, men ville inte gifta sig och förlora sin frihet. Och Mistrals dikter om moderskapet är utomodentliga känsliga och vackra. Bland dem finns "Poemas de las Madres" — Mödrarnas Poem — och "Poema del Hijo" — Sången om en son. Här speglas också hennes starka längtan efter ett barn, men eftersom hon var ogift adopterade hon ett barn: Juan Miguel (han begick självmord vid 17 års ålder). Gabriela dog den 14 november 1957 i New York och nu, 42 år senare har den 80-åriga Doris Dana avslöjat, att författarinnans adoptivson, Juan Miguel, var Gabrielas egen biologiske son. Vem fadern var ville hon aldrig berätta. Hennes beslut att hemlighålla sitt moderskap var en tragedi för henne, men hon hade inga alternativ då. Hon var rädd för konsekvenserna: att förlora alla möjligheter att försörja både sig själv och sonen och att utvecklas som författare … Man bör inte glömma att året då Juan Miguel föddes var 1925. Alltså var Gabriela Mistral, den berömda skaldinnan, inte bara "den största besjungaren av moderskapet" som den svenske skalden Hjalmar Gullberg sade. Hon var också moder till en son — något som hon hade uttryckt i sina dikter. Nobelpristagaren i litteratur (1945) Gabriela Mistral ansåg att när en kvinna gifter sig förlorar hon sin frihet. Av den anledningen var hon motståndare till äktenskapet. Dock är det just hennes dikter om moderskapet som är hennes starkaste. Det är dikter om skönhet och de djupaste känslor. I Sången om en son ger Gabriela Mistral uttryck för sin längtan efter barn. Nästan ett halvt sekel senare har det visat sig att denna längtan inte bara var ett poetiskt motiv för den stora skaldinnan, utan att hon också tillfredställde den genom att adoptera ett barn. Fyrtio år efter Gabriela Mistrals död har hennes sekreterare, författarinnan Doris Dana, lyft på hemlighetens slöja som täckte Gabriela Mistrals liv. Juan Miguel, som adoptivbarnet hette, var i själva verket Gabriela Mistrals egen biologiske son. Enligt artikelförfattaren avslöjas detta faktum, som kastar ett nytt ljus över Gabriela Mistrals poesi, nu för första gången för den svenska kulturella allmänheten, tack vare Diaspora. |
Gabriela Mistral var den första latinamerikanska författare som fick Nobelpriset i litteratur. Hon föddes den 7 april 1889 i Vicuña, en liten by i norra Chile. Hennes föräldrar var Petita Alcayaga och Jerónimo Godoy och hon fick namnet Lucila Godoy Alcayaga; senare tog hon namnet Gabriela Mistral, som var hennes författarpseudonym. Den där kalla vinterdagen i Stockholm, den 12 december 1945 — när Gabriela Mistral mottog Nobelpriset i Litteratur ur kronprins Gustav Adolfs (sedermera Gustav VI Adolf) hand — blev varmare efter Hjalmars Gullbergs entusiastiska lovord: "För att hylla den latinamerikanska litteraturen vänder vi oss till deras drottning: diktaren av ‘Desolación‘ (ödeläggelse, tröstlöshet) som har blivit den största besjungaren av barmhärtigheten och moderskapet..." Men vägen dit hade varit svår.