Intervju med den svenska regissören Ruben Östlund för Sputnik, den serbiskspråkiga utgåvan

Fjolårets mottagare av Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes för det satiriska dramat The Square öppnade den 16 januari den 11 Kustendorffestivaleni Mokra Gora. Den svenska regissören roade vid detta tillfälle publiken med berättelsen om hur han upplevde Emir Kusturicas inbjudan att vara hans gäst i Drvengrad och förslaget att resa diti ett privatflyg som skulle komma och hämta honom på vilken plats som helst i Europa.

I fokus för Östlunds prisbelönta film The Square finns Christian, Moderna museets ansedda curator. Han förbereder den konstnärliga installationen The Square som uppmanar folk till altruism och ansvarstagande. Samtidigt reagerar Christian inte föredömligt när man stjäl hans mobiltelefon och hamnar oförhappandes i en mängd skamliga situationer.

På festivalens öppningsceremoni berättade du en intressant historia om din resa till Serbien, du sa att Emir Kusturica bjöd in dig på ett typiskt serbiskt sätt, och du hade samma intryck i samband med piloten som skulle forsla dig från Göteborg till Belgrad. Vad är det typiskt serbiska, hur uppfattar en skandinav det?

-          Det är en typisk skandinavisk fördom om hur en typisk serbisk pilot skulle kunna vara. Jag tror att den där idén om den typiska serbiska karaktären också är en aning betingad av Emir Kusturicas filmer, av verk som Zigenarnas tid eller Svart katt, vit katt. Det är utmärkta, stora filmer, och de har ett enormt inflytande på den svenska biopubliken. Vår föreställning om serberna står i hög utsträckning under inflytande av alla de där minnesvärda karaktärerna. När Emir berättade för mig att han reser i det där planet med sin orkester, undrade jag hur alla dessa starka instrument ryms där, och i mitt huvud dök en scen upp ur filmen Svart katt, vit katt, i vilken en zigenarorkester spelar i ett träd, väldigt högt upp i ett träd – allt verkade ungefär sådär, tyckte jag. Jag var medveten om att det rörde sig om fördomar, och jag var helt dödsförskräckt.

Har dina intryck av serberna ändå förändrats litegrann efter ett par dagars vistelse här?

-          Självklart. Jag pratade i telefon med piloten som skulle köra mig innan jag reste iväg, jag hörde en serbisk machokilles röst som berättade att vi skulle flyga mot Alperna: ”Åh, herregud, han står i baren och dricker och kommer att vara stupfull imorgon när vi avgår.” Men när jag åkte till flygplatsen, lärde jag känna en jättetrevlig kille som heter Sasja. Det visade sig vara helt annorlunda än jag hade föreställt mig och att det bara var en produkt av mina fördomar.   

Du lovade att du skulle göra en film inspirerad av denna upplevelse.

Ja, det är sådana situationer som tilltalar mig. Som man är jag skyldig att svara positivt på förslaget att komma resande med det där privatflyg som jag hade erbjudits, men i min fantasi växer sig denna flygresa till en mardröm. Och då ringer jag till min flickvän som säger: ”Res inte, jag har en dålig förkänsla.” Jag svara henne självsäkert: ”Men slappna av. Så där kan man inte leva.” Samtidigt hade jag en dålig känsla i förhållande till det. Och det där dilemmat – hur jag nu ska säga ”nej – det är det som är så intressant i mäns och kvinnors beteende. Jag är liksom väldigt intresserad av gruppdynamik. Jag har till exempel läst mycket och forskat om skidåkare. Om vi exempelvis har en grupp män och en grupp kvinnor som hela tiden åker offpist, vem tror ni då befinner sig i störst lavinfara?

Ruben Östlund

Gruppen kvinnor?

-          Nej, utan gruppen män, eftersom män tar större risker, och gruppen kvinnor är mycket försiktigare. Och säg då att vi har en grupp manliga skidåkare i vilken det bara finns en kvinna. I en sådan grupp blir risken ännu större. Då börjar männen nämligen bjuda över varandra: Jag ska åka först, jag ska offra mig. De utsätter sig för ytterligare risker. Sådana situationer är jag i själva verket mycket road av och jag tycker om att prata om dem med mina vänner, med min flickvän. Jag vågade inte prata med in mamma om dilemmat med att resa till Serbien eftersom det skulle ha gjort henne galen. Jag stod inför en snöstorm och var tvungen att bestämma om jag skulle åka eller inte. Det var verkligen en mycket intressant situation.

Den personliga erfarenheten är ett väldigt viktigt element i din prisbelönta film The Square. Vad betyder den personliga erfarenheten för dig som konstnär?

-          Det finns alltid någon anledning till att man minns just en viss personlig erfarenhet. Eftersom det är någonting viktigt. Och jag tror att den enda anledningen till att jag ska vara filmregissör är den att jag försöker skapa karaktärer som ingen annan kan kreera. Vore det inte så, skulle mitt arbete sakna all betydelse. Jag vill inte reproducera andras visioner, utan skapa bilder som aldrig tidigare skådats. Därför anser jag att jag måste tro på det som är intressant för mig, det som jag minns, för då kommer det att vara intressant också för publiken. Jag är nästan alltid i stånd att skratta åt mig själv när jag gör dumheter, som att se på en film som jag själv spelar i.

Och hur ser du på problemet med människans förhållande till makten, varför är makten så viktig för folk?

-          Om vi går tillbaka  till vårt förflutna och apflockarna så tror jag att det är –int.imt förknippatmed reproduktionen. Man måste kämpa mycket för att föröka sig. Makten är något som människor ständigt konfronteras med i olika situationer. Och om den som har makten inte utför det på ett anständigt sätt så kommer den att störtas från tronen.

Vilken är maktens roll när vi talar om om den globala situationen, i den värld vi lever nu lever i?

-          Det är en sak som jag måste säga: jag irriteras väldigt mycket av den situation som vi har kommit till i Sverige och Europa. Det rör sig om vapenindustrin som har en mäktig lobby och försöker ta sig in i Sverige., och det är någonting som inte får hända. Jag tror inte att vi skulle ha skrivit på nya avtal om tillverkning av nya kärnvapen. Men NATO vill inte att vi ska signera det antikärnvapenavtal som kommer från FN. Jag tror inte det är kopplat till Trump, att det är kopplat till Putin, jag tror det är kopplat till det ekonomiska systemet och vapenindustrins lobbyverksamhet. Vapenindustrin har, förstås, nytta av att lansera idén om en konflikt mellan Sverige och Ryssland, Europa och Ryssland. I motsatt fall skulle vi inte ha någon anledning att göra vår armé större. Jag tycker att det är skrämmande att så många journalister ”nappar” på sådana argument och att de skriver om att det finns ett hot från Ryssland. De planterar i själva verket idén om detta hot. Och, naturligtvis, vad kommer att hända om vi köper mycket vapen? Detta ekonomiska system är skrämmande och det beteende som det skapar, inriktat på att öka profiten. Det finns en fantastisk, satirisk teckning av Hitler på vilken hans ena hand är höjd till den typiska hälsningen och den andra befinner sig bakom ryggen och håller i kapitalets pengapåse. Och det är sant. Vi har i dag vant oss vid bilden av Hitler som en galning, och det är han, naturligtvis, och var på ett sätt, men orsaken till att han lyckades uppnå den position som han hade är pengar.

Din film ägnar sig åt samtidskonsten. Vilken är den samtida konstens uppgift i den värld som vi just samtalat om, vad kan den åstadkomma?

Jag anser att all konst är stor när den leder mig till nya tankar och idéer. Då ser jag allting ur en ny synvinkel. Det gäller också för samtidskonsten och det finns många ytterligt goda exempel med vilka jag har haft en utmärkt erfarenhet. Jag har dock haft möjlighet att var på Internationella mässan för samtida konst i Paris (FIAC), en av de största utställningarna av samtida konst i världen. Mitt intryck av allt det jag såg var att interiören är formgiven för rika människor. Låt oss kämpa för att inte tillåta att konsten är bara det, för en sådan scen som skapats inom ramen för den samtida konsten kan inte leda till några nya idéer. Konstvärlden är väldigt viktig men vi måste vara försiktiga och tänka på i vilken riktning den rör sig i. 

I din film finns en scen som är inspirerad av en performans av konstnären Oleg Kulik som spelade hund och bet de förbipasserande på gatan. Hur långt kan konsten gå i sin provokation av samhället ?

-          Konstnären måste acceptera samma regler som gäller för alla andra. Om man gör någonting som det som Oleg Kulik gjorde, utklädd till hund, naken, så måste man också acceptera att man själv är objekt, att andra människor betraktar en, att de tycker att det är dumt och att man borde skämmas. Konstnären måste vara beredd också på att bli gripen av polisen, eftersom hen, exempelvis, har bitit folk i foten. Svaret på frågan vad man kan göra som konstnär är väldigt enkelt: ”Man kan göra samma sak som vilken annan varelse som helst, men om man gör någon olagligt, så måste man ta konsekvenserna… Men man kan fortfarande göra det!”    

Översättning: Pontus Lindgren

Tekst på serbiska

20. februar 2018.