|
- EU och USA har hanterat frågan skamligt, kortsiktigt och ytterst oansvarigt - USA och EU skulle ha vågat pressa albanerna att ta del av den demokratiska processen inom Serbien
Av Bojan Brstina & Jeremija Isaković Flera problem är dock uppenbara. Kosovo kan enligt suveränitetsprincipen – den mest grundläggande folkrättsliga grundpelaren – inte bli legitimt självständigt. Detta enligt FN-stadgans Artikel 2(1) som ger stater bestämmanderätt över eget territorium och förbjuder andra aktörer än FN att blanda sig i en stats inre angelägenheter. Området rensades på serber av den albanska terrororganisationen UCK som erkänt vilar på islamisk-fundamentalistiska grunder. Vidare är Kosovo, enligt flera kvalificerade rapporter, en ickefungerande stat. Arbetslösheten är skyhög, kriminalitet är en levnadsnorm, och el- och sanitetsfrågorna är olösta. Det är inte bristen på självständighet som är orsaken till problemen. Problemet är den brist på en demokratisk, samhällsbyggande och medverkande tradition som alltid präglat det albanska klansamhället. Handlar frågan om självständighet om en albansk majoritet på 90 procent som har uttryckt en demokratisk vilja? Knappast. Innan det kan talas om någon demokrati bör de serbiska flyktingarna ges möjlighet att återvända hem till ett tryggt Kosovo så att även de kan rösta. För övrigt är Kosovo numera ett av de etniskt mest homogena områden i världen. De fördrivna serberna vägras de facto återvända till sina hem, eftersom de saknar trygghet om de gör det. Vissa pratar om det tidigare förtrycket under Kommunistjugoslavien men presenterar inga som helst bevis på särbehandling mot albanerna. I denna diktatur led alla folkgrupper, tillsammans. Vidare argumenterar självständighetsivrarna att den avlidne Milošević har kränkt albanernas mänskliga rättigheter. Märkligt att den fem år långa rättegången inte resulterade i ett enda bevis mot honom. Ingen självständighetsivrande alban verkar vilja minnas sanningen om den serbiska demokratin: tvåspråkigheten, den etniska kvoteringen på arbetsplatser, alla etniska gruppers delaktighet i landets styre, den fungerande sjukvården, utbildningssystemet och rättsväsendet. Det är några av de saker som albaner utanför Serbien inte har fått ta del av. Sporren till ett självständigt Kosovo tycks vara en ständigt ökad patologisk nationalism, som dock inte är unik för albaner utan gäller även andra folkslag i regionen. Vid tidig ålder uppfostras de albanska barnen att hata allt som är serbiskt och kristet. Bevis på detta har vi i det enda som konsekvent har varit närvarande i albanernas ”frihetskamp”: våldet och hotet mot de andra etniska grupperna i Kosovo. Kosovos president Hashim Thaci, med det passande krigsnamnet ”Ormen”, har lovat ett brett minoritetsskydd för Kosovos ickealbaner. Ett smakprov på detta fick vi senast i mars 2004 när horder av albanska fundamentalister skövlade och brände hundratals serbiska hem och kyrkor och dödade tiotals serber. De angrep även Kfor som panikartat sökte skydda den serbiska minoriteten mot en säker död. Nej tack, Ormen, med ditt beskydd kommer serberna förmodligen att helt försvinna från Kosovo. Den våldsamma albanska extremismen är inte någon överraskning. EU:s hantering av problemet bekymrar oss däremot. Med vilken motivering kommer exempelvis Storbritannien och Frankrike att erkänna Kosovo? Det är ännu okänt, med det vore i så fall lämpligt om de tillämpade modellen på sina egna separatistiska rörelser. Finska Ahtisaari menade att Kosovo inte kan bli ett prejudikat utan är ett unikt fall. Det är uppenbart att han saknar verklighetsförankring. ”Prejudikatet Kosovo” har nämligen visat sig vara ett recept för starka stater att uppnå sina globala politiska mål med hjälp av våld och utnyttjande av lokala motsättningar. Receptet kommer att användas flitigt, då det finns fler mäktiga aktörer än USA och EU med liknande ambitioner. Avslutningsvis vill vi hävda att ett autonomt Kosovo inom Serbiens gränser är den enda långsiktiga lösningen på konflikten. Det internationella samfundets rädsla för albanernas ständiga hot om oroligheter och våld, om inte självständigheten erkänns, är förståelig givet den historiska utvecklingen. Men serbernas demokratiska tillvägagångssätt bör inte tas för givet, för tålamodet tryter. Ett självständigt Kosovo är en katastrof som väntar på att inträffa. USA och EU skulle ha vågat pressa albanerna att ta del av den demokratiska processen inom Serbien. I stället lovade man albanerna en självständighet mitt under pågående förhandlingar. Skamligt, kortsiktigt och ytterst oansvarigt. ---- Bojan Brstina är ordförande i Serbiska Ungdomsorganisationen i Sverige |
Ännu en gång bevittnar vi en storpolitisk travesti orkestrerad av USA och vissa stater inom EU med globala politiska ambitioner. Som om det inte var nog med de folkrättsvidriga bombningarna av Jugoslavien 1999, som krävde tusentals serbiska civila dödsoffer, planeras nu ett erkännande av ett etniskt rensat Kosovo. Denna storalbanska dröm har alltså under 2000-talet nått ett hittills misslyckat mål – att få ett världsomfattande stöd för en andra albansk stat på Balkan. Historiskt har man försökt uppnå målet med hjälp av framför allt Ottomanska Imperiet och Hitlertyskland, men det är först under EU:s omsorg som målet är inom räckhåll.