|
Mycket har man på senare tid fått höra med anledning av den i folkrättslig mening serbiska utbrytarprovinsen Kosovo. Här avses främst påståenden som sannerligen saknar stöd i verkligheten på samma sätt som påståendena om Iraks kärnvapen gjorde det. Sådant hör hemma i politiken, det kan vara irriterande, men är inte oväntat. Vad som både är irriterande och oväntat är den så ofta patetiskt tragikomiska inställsamhet och den naiva okunnighet, med vilken SVT:s reportrar skildrar händelserna i det på många sätt tragedidrabbade området. Detta har gett mig en känsla av att svenska folket är i skriande behov av en mer nyanserad bild av vad som sker i Europas södra hörn. Jag är varken politiker eller politisk analytiker, men har möjlighet att följa händelserna på Balkan på elva olika språk. Som, språkvetare och författare känner jag det som min plikt att försöka rätta till åtminstone en missuppfattning, nämligen påståendet att Kosovo på albanska heter Kosova. Det är detsamma som att påstå att Sverige på albanska heter Sveriga, eller att Örebro heter Örebra. Språkförhållandet är det, att det albanska språket saknar ett eget ord för Kosovo. Att det serbiska ordet Kosovo betyder Trastfältfält var känt av både Johan Wolfgang Goethe och Johan Ludvig Runeberg redan på 1800-talet. SVT:s reportrar tror att det är albanska. Oavsett vad tv-reportrarna tror, oavsett vad den svenska regeringen beslutar, eller vilken folkrättslig grund för godkännande av Kosovos självständighet man lyckas konstruera, kommer det serbiska namnet att i all framtid påminna om att området i århundraden har haft en annan ägare. Zvonimir Popović |
