 Sarajevo |
Det finns många i Bosnien-Hercegovina som borde fråga sig och sedan besvara frågan: hur kommer det sig att barnen i detta land känner till mer om kulturen i, låt oss säga, USA, än de gör om kulturen i det land där de är födda?
Mycket tid och papper och många ord har lagts ner på att analysera det förgångna, nutiden och framtiden för Bosnien-Hercegovina som mångkulturellt samhälle. Därvid har man aldrig berört problemets verkliga kärna. Den utländska och inhemska pressen, de intellektuella, professorerna, politikerna – under åratal har de hänvisat till olikheter eller kanske likheter hos de folkgrupper som bor på Bosnien-Hercegovinas territorium och har därmed placerat saker och ting i en för dem begriplig kontext. Livets realiteter i dagens Bosnien-Hercegovina är drastiskt annorlunda.
Av Svjetlana Topalić
De kulturella skillnaderna är det som gör Bosnien-Hercegovina till ett kulturellt omätligt rikt land, även om dess invånare, vad det verkar, inte är särskilt medvetna om detta. Det finns få städer i världen som i sitt centrum, inom 300 meter, har gudstjänstlokaler för fyra olika folkgrupper, så som är fallet med Sarajevo. Enligt folkräkningen från 1991 så hade Bosnien-Hercegovinas huvudstad 259 470 bosniaker, 157 143 serber, 34 873 kroater, 56 470 jugoslaver och 19 093 som betecknade sig som ”övrig”. Sedan 1991 har ingen folkräkning genomförts i Bosnien-Hercegovina och det är, förutom Somalia, det enda land i världen där man inte utfört detta mycket viktiga jobb. Enligt de grova uppskattningar man kan höra i det offentliga livet idag ser befolkningsstrukturen i landet nu ut enligt följande: bosniaker 50 %, serber 36 %, kroater 12,5 % och övriga 1,5 %. Det finns ett stort antal personer som lämnade landet under krigets lidanden och aldrig återvände dit.
Trots att mångkulturen står på rangliga ben och att man på alla sätt försöker kväva den så kan man fortfarande märka av den i landet. Även om det inte gått så lång tid sedan 1992 kan ortsbor fortfarande påpeka att de tillhör någon viss folkgrupp – utan att visa någon högaktning (eller ibland ens vanlig respekt) för den andra folkgruppen.
Mångkultur i Bosnien-Hercegovina definierades och proklamerades i november 1990, som ett sätt för sinsemellan åtskilda folkgrupper att samexistera. De tre folkgruppernas våldsamma uppsplittring (inledd och till största delen genomförd under kriget) har ännu inte avslutats. Den har fortsatt under alla dessa år; men istället för skjutvapen drivs processen av slarv och bristande omtanke om de uppväxande släktena, de som inte minns tiden med broderskap och enighet och som huvudsakligen växer upp i monoetniska miljöer. Det är som tydligast i utbildningsprogrammet.
Jag har många vänner i Bosnien-Hercegovina som studerat tillsammans med mig i USA och sedan återvänt till Bosnien-Hercegovina. Nyligen fick jag höra att deras diplom, från de mest prestigefulla amerikanska universiteten i Amerika, inte erkänns i Bosnien, att de måste skicka in en ansökan till någon BiH-institution och att de hoppas att, efter några månader och några hundra euro, deras diplom ska erkännas. Detta exempel visar på hur politiker i Bosnien-Hercegovina inte bryr sig ett dugg om framtiden för landet och dess ungdom. Istället för att göra allt för att få tillbaka dessa unga människor och bygga landets framtid på dem så tvingar man dem att lämna landet för gott. Framtiden är dyster med sådana politiker.
Savo Heleta, ursprungligen från Goražde, samtalar med vår tidning, Diaspora, dubbelnumret 65-66, december 2008, s. 8.
Folk inom utbildningssektorn i båda entiteterna säger att majoriteten av alla bosnisk-hercegovinska elever ännu inte fått undervisning enligt det nya statliga utbildningsprogrammet, som infördes 2003 och som ska garantera en mångkulturell utbildning för varje barn i Bosnien-Hercegovina. Löftet om mångkultur i det nya utbildningsprogrammet har bara gett nya läroböcker som innehåller alla de tre bosnisk-hercegovinska etniska gruppernas historia. Men, som en utbildare som ville vara anonym, berättade för oss: ”Undervisning om ett lands kultur liknar lite grann ett samtal om smaken på en frukt man inte provat. Barn måste själva få lära känna och uppleva sin egen kultur Kulturkunskap är emellertid (som många andra saker i Bosnien-Hercegovina) något som påverkas av de politiska program som är arvet efter kriget.”
– Barn som föddes för tio år sedan eller så är den bästa indikatorn på tillståndet inom kulturlivet i detta land, säger Ivan Lovrenović, känd författare och samhällskommentator. Deras minnen innefattar inte kriget och den senare politiska historien, så deras hjältar är en bra indikator på det kulturella arvet som erbjuds dem, anser Lovrenović. Och det arvet förutsätter en monoetnisk historia, figurer ur nutidshistorien och framhävandet av skillnader mellan folkgrupperna – utan att man nämner de likheter som knyter dem samman.
Det gemensamma utbildningsprogram som definierades av entiteternas utbildningsministerier samt Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, hade som mål att barn från båda entiteterna skulle få lära sig vad de hade gemensamt, som medborgare i Bosnien-Hercegovina. Det gemensamma utbildningsprogrammet ersatte särskilda entitetsspecifika utbildningsprogram under läsåret 2003. Det garanterade att ”alla barn ska ha möjlighet att få en kvalitetsutbildning i integrerade mångkulturella skolor, utan politiska, religiösa, kulturella eller andra fördomar”.
Barn från Federationen Bosnien-Hercegovina åker inte på utflykter till Republika Srpska, eller tvärtom. Barn från Mostar, för att ta ett exempel, har aldrig varit i Banjaluka. Det saknas konkreta, bestämda skäl för detta. När man frågar en lärare vad det beror på, så får man svar av typen ”vi åker inte till det stället”. Barnen blir handikappade när de inte får en komplett bild av sitt lands kulturella arv, som är mycket rikt. Barn från Republika Srpska har (till stor del) aldrig sett Gamla bron i Mostar eller museet i Sarajevo. Barn från Federationen har (också till stor del) aldrig varit i Višegrad eller i Petar Kočić-parken i Banjaluka.
Inte ens barn till utländska medborgare som verkar för ett mångkulturellt samhälle i Bosnien-Hercegovina kan undvika att känna av denna skillnad. En elev på Internationella skolan i Sarajevo beskriver folket i sitt land som ”bosnier”. Hon säger att hon för en besökare till hennes land kan visa Baščaršija, Mostar och floden Una i Bihać. Hon skulle emellertid aldrig kunna visa honom Višegrad eller Banjaluka, för hon kan inte, säger hon, någonting om de städerna. Hennes skolkamrat har varit på utflykt i Kroatien och Turkiet, men har aldrig besökt OS-berget Jahorina, som ligger precis utanför Sarajevo.
På grundskolan ”Skender Kulenović” i Sarajevo kallar man sig själva för en mångkulturell institution. Rektorn för skolan säger att hon inte betraktar Banjaluka eller Višegrad som delar av Republika Srpska, utan av Bosnien-Hercegovina. De tre elever hon har som kommer från Federationen har redan besökt Rudo i Republika Srpska, när de hade lektioner i journalistik. Istället för att ha vänskolor i Italien eller Sverige, så är skolan ”Skender Kulenović” knuten till skolan ”Sveti Sava” i Lukavica i östra Sarajevo. Och elever från bägge skolorna besöker regelbundet varandra.
Lärare och rektorer från bägge entiteterna kan välja vart de vill ta eleverna. Men den ena entiteten vill inte att dess barn ska besöka den andra entiteten. Resultatet av den kulturella isoleringen i skolorna kommer att bli barn som växer upp alienerade på samma sätt som deras föräldrar. Trots det statliga utbildningsprogram som skulle garantera kulturell variation verkar det som om den kulturella utbildningen går i motsatt riktning. Varje etnisk grupp har rört sig i riktning mot sitt eget folk, sin egen kultur och sina egna sedvänjor. Ännu har man i detta land inte nått upp till en nivå där man samtidigt kan bevara sina egna traditioner och respektera andras.
De, vars barn har möjlighet att gå i skolan utanför Bosnien-Hercegovina och att ”passa in” i andra kulturer, talar, när de talar om Bosnien-Hercegovinas kulturarv, om hela landet, inte bara om någon av entiteterna. När de får besök av vänner från utlandet så tar de dem först att se Sarajevo.
OSSE gör bedömningen att nästan 92 000 ungdomar lämnade Bosnien-Hercegovina mellan 1996 och 2001. Enligt samma bedömning skulle en fjärdedel av ungdomarna idag vilja lämna Bosnien-Hercegovina för gott. Föräldrar i Bosnien-Hercegovina borde fråga sig varför deras barn vet mer om USA:s kultur än det egna landets historietradition.
För att dagens barn ska lära sig sitt lands verkliga kulturtradition behöver man en stor satsning av alla. Tyvärr uteblir den satsningen till stor del, drunknad i det hav av politiskt spel och propaganda, som alltid spelat huvudrollen i detta av krig delade land. Vem bryr sig om att barnen växer upp ”handikappade”, när de inte ens har erbjudits möjligheten att se att, i deras eget land, det även finns de som är annorlunda dem själva och som, tillsammans med dem, i sina olikheter bär en omätbar rikedom.
Svjetlana Toplić är född 18 augusti 1979 i Vareš. Hon tog examen i serbiska språket och serbisk litteratur på Filosofiska fakulteten i Östra Sarajevo. Sedan april 2002 har hon arbetat på Bosnien-Hercegovinas television, först som reporter, idag som producent på ett nyhetsprogram. Hon har publicerat den självbiografiska boken Ponovo rođena (”Född på nytt”).
Översättning: Anders Gustafsson
©Diaspora/Дијаспора Stockholm, nr 5-6 /'11
