 Beograd |
Rapporten ”Living together – Combining Diversity and Freedom in 21st Century Europe”, som nyligen publicerades av en expertgrupp under ledning av Europarådets generalsekreterare Thorbjørn Jagland, har för den europeiska politiska allmänheten lyft upp flera frågor till ytan, frågor som handlar om i vilken riktning 2000-talets Europa rör sig. Dokumentets huvudtes bygger på slutsatsen att om den proklamerade europeiska värdegrunden sviks skulle detta kunna få långtgående och omfattande konsekvenser för hela Europa. Anledning att inta en sådan ställning har dokumentets författare funnit i oroande uttalanden den senaste tiden från några av de högsta representanterna för ledande nationer i Europeiska unionen. Den ekonomiska krisen har gjort avtryck i sociala och medborgerliga förhållanden och hela konceptet med multikulturalism – på vilket vilar Europa, den Europeiska unionen och, kan man visst säga, den moderna civiliserade världen – har ifrågasatts.
Av Marko Šuica
Europarådets team bestod av tio framstående personer från politikens värld, från den akademiska sektorn och från allmänheten. De utvalda experterna kommer från olika europeiska länder, även från Serbien: Joschka Fischer, ordförande (Tyskland), Emma Bonino (Italien), Timothy Garton Ash (Storbritannien), Martin Hirsch (Frankrike), Danuta Hübner (Polen), Ayşe Kadıoğlu (Turkiet), Sonja Liht (Serbien), Vladimir Lukin (Ryssland), Javier Solana (Spanien) och som informatör Edward Mortimer (Storbritannien). Rapporten utgör en unik appell, en välmenande varning till den desorienterade politiska eliten i vissa europeiska stater. Den visar på den allvarliga faran bakom ogenomtänkta, eller nyckfulla, beslut som leder till en relativisering av demokratins grundläggande postulat, respekten för de mänskliga rättigheterna och multikulturalismens modell.
Bland det moderna Europas mest brännande problem finns: den ökande intoleransen gentemot immigranter; ett allt större stöd för främlingsfientliga och populistiska politiska partier; allomfattande diskrimination av olika sorter; ökande rättslöshet bland befolkningen; förekomsten av parallella samhälleliga ”enklaver” inom staten; islamsk extremism; erosion av demokratiska friheter; och en latent konflikt mellan religionsfrihet och yttrandefrihet.
Serberna är inga arketypiska utlänningar. Efter mycket kort tid i främmande land kan de mycket lätt ta till sig nya sedvänjor och en ny livsstil, åtminstone utåt sett, och kulturen i det land de befinner sig. Min förklaring till detta är att serberna alltid levat mellan två kulturer – eller i två kulturer – så en ny kultur utgör inte för dem några svårigheter. Serberna har, tack vare att deras land ligger där det ligger, på gränsen mellan två för dem i grund och botten jämlika kulturer, vant sig vid att erkänna och visa förståelse för att olika kulturer principiellt är jämbördiga och lika värda.
Det innebär att det för serberna, eftersom de redan i sitt hemland lever i två kulturer, inte är svårt att leva på samma sätt i någon annan kultur i utlandet, därför att det innebär bara en fortsättning av samma liv. Därifrån kommer också den där serbiska öppenheten mot andra kulturer, som för andra folkslag, som inte vant sig vid den typen av dubbelhet, inte är självklar, vilket gör att det för dem blir ganska svårt att anpassa sig i utlandet.
Serbernas kluvna förhållande till sitt fädernesland är en annan fråga. Min förklaring är återigen den att serber inte gärna vill behöva välja väg. Och varför? Vi får börja med att titta på vad det egentligen innebär, ”vägval”. Vägval är en situation där man ställs inför två likvärdiga möjligheter, samtidigt som det är nödvändigt att välja bara en av dem. Det innebär att ett beslut att välja den ena alltid innefattar förlusten av den andra. Det är viktigt med likvärdigheten, för annars handlar det inte om ett egentligt vägval. I konkreta termer innebär bytet av ens fosterland att man beslutar sig för att skaffa sig ett bättre liv utanför Serbien och samtidigt avsäger sig ett liv i Serbien. Om ett liv i Serbien kan man å ena sidan drömma när man bor utomlands, å andra sidan finns vissheten där att om man återvänder till Serbien för gott så förlorar man det nya hemlandet. Men som serberna genom sin historia har erfarit innebär inte valet av en av möjligheterna att den andra skulle försvinna helt och hållet, utan den finns kvar även i fortsättningen, så att man om nödvändigt kan besluta sig för den vid ett senare tillfälle. Serberna kan, till skillnad från många tyskar, sällan eller överhuvudtaget inte ”för alltid ta farväl” av fäderneslandet, utan kan längta hela livet antingen efter Serbien när de är utomlands eller efter det nya hemlandet när de är i Serbien. Och roten till allt detta, om jag ska upprepa mig ännu en gång, finns i den ovan nämnda serbiska öppenheten, som är en frukt av landets historiska, geopolitiska och geokulturella läge, ”på gränsen”.
Professor dr Jochen Raecke, Slaviska institutionen på universitetet i Tübingen (Tyskland), Diaspora, årgång I, nr 4, 1998, s. 2.
Att lägga fram problemen för den europeiska allmänheten var bara den ena, kanske lättare, uppgiften som rapportförfattarna ställdes inför. Den andra delen av rapporten var avsedd för politiska och samhälleliga institutioner och eliter, med målet att man skulle ta på sig ett konkret ansvar för att bevara europeisk värdegrund, framför allt tanken om kulturell mångfald. Det är möjligt att förverkliga de uppställda målen genom att bevara och underhålla kulturologisk mångfald, inklusive att respektera olika komplexa identiteter. Strategin att ”ordna situationen” måste vila på olika samhällsgrupper, sociala institutioner och enskilda individer, där var och en av dem måste ta en del av ansvaret för en viss del av samhällslivet.
En lista över deltagarna i en rehabilitering av det demokratiska samhällets grundvärden, presenterades i dokumentet på det här sättet: utbildare, massmedia, arbetsgivare och fackföreningar, den privata sektorn, kyrkor och trossamfund, personligheter från det offentliga livet, stadskommuner och lokalföreningar, Europarådets medlemsländer, liksom andra internationella institutioner. Man har definierat 59 rekommendationer som ska omfatta ett integrerat socialt och politiskt system för de europeiska staterna. Upprättandet av en ansvarshierarki är ett av de viktigaste elementen för att kunna identifiera problem i staten och den allmänsociala miljön, sedan kommer lösandet av problemen. Den engelske historikern Eric Hobsbawm har dragit slutsatsen att man inte kan vänta i generationer innan man handlar. ”Vi måste motsätta oss formuleringen av nationella, etniska och andra myter, redan medan de formuleras.” Slutsatsen är att en sådan roll inte kommer att göra oss populära, men i gengäld socialt och historiskt ansvarsfulla. De anhopade olösta socialpolitiska frågorna kan hota existensen för grundläggande humanistiska värden i ett samhälle.
Genom Det europeiska manifestet för olika kulturell tillhörighet (European Manifesto for Multiple Cultural Affiliation), ännu ett i raden av Europarådets dokument, antaget för några år sedan, underströk man den multikulturella dimensionen av Europa. Men den urkund som dokumentet baserar sig på, och från vilken alla andra rekommendationer stammar, är Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Serbien borde som fullvärdig medlem av Europarådet ha i åtanke grunddragen i dessa dokument när man uppställer som politiskt mål att ansluta sig till Europeiska unionen, det kan kokas ner till att man måste skapa ett stabilt och rättvist samhälle inom ens egna landgränser. Här berör man ytterligare en pragmatisk fråga. Hur ska Serbien kunna vara delaktigt i att stärka det som plattformens författare kallar ”gemensamt liv”? Serbien tillhör inte Europeiska unionens utvecklade länder som knäar under tyngden av självutnämnda ”politiska” – i själva verket ekonomiska – immigranter. Landet är inte utsatt för någon särskild risk från islamistiska terroristorganisationer, inte heller är dess ekonomiska stabilitet (!) beroende av importerad billig arbetskraft. Vid en första anblick så finns det i den här listan ganska få problem som Serbien skulle igenkänna som sina egna. Inflödet av falska politiska asylsökande som vi noterade härförleden från Serbien till enskilda länder i Europeiska unionen är dock ett av identifierade gemensamma problem. Ett annat, lätt identifierbart, problem är införlivande och förbättrad samhällsställning för landets romer. Även om det sker små framsteg på det här fältet, så kan givetvis inte de problem som är knutna till den romska befolkningens existens eller asylsökande från Serbien lösas genom statligt tvång; det gör man istället genom att gradvis förändra levnadsvillkoren i Serbien. Därför måste man vända sin uppmärksamhet mot att förändra samhällets uppfattningar av de problem som vi lever med. Den mentala isoleringen och nationella självtillräckligheten leder till en existentiell och politisk isolering.
Serbien kan fullt ut bidra till förverkligandet av den här plattformen genom att insistera på att försvara det civila samhällets universella värden, det vill säga de mänskliga rättigheterna och rörelsefrihet, tankefrihet och handlingsfrihet. Det autistiska själbedrägeriet där man upprepar politiska mantran om ofelbarhet och etno-konfessionell explosivitet leder till vidare isolering, framförallt från kärnan i de demokratiska värden som grundar sig på okränkbarheten av de mänskliga rättigheternas integritet och den kulturella mångfalden. I dokumentet i fråga finns det bland rekommendationerna ett särskilt stycke med titeln Utbildning, ungdomen och mellankulturell dialog som kallas för strategisk plantskola för medborgerliga och demokratiska principer, egentligen ett helt system med en nyckelroll att spela vid formandet av ansvarsfulla medborgare under 2000-talet. Just genom en reformerad och permanent utbildning kan det serbiska samhället stärka sin del av uppbyggandet och bevarandet av europeisk värdegrund, särskilt inom området utveckling av ”interkulturell kompetens”, som integrerad del av en grundutbildning. För att uppfylla de strategiska målen med skolreformerna är det nödvändigt att begränsa inverkan från politiskt hierarkiskt handlag och maktmissbruk. Det nuvarande politiska inflytandet som är närvarande i det serbiska utbildningssystemet begränsar själva utbildningens spännvidd.
Förutom utbildningssektorn är det, vad gäller Serbien, ytterst viktigt att särskilt betrakta några av rekommendationerna från rapporten – de som rör mediernas roll, romernas sociala inklusion, lokala och regionala projekt, kampen mot olika sorters extremism, rasism och främlingsfientlighet, liksom samarbete med grannländerna. Till slut återstår den öppna frågan vilket ansvar det serbiska samhället och dess många olika ”eliter” har att anamma den europeiska värdegrunden, det vill säga ett modernt, civiliserat samhälles värdegrund. För att skapa grundvillkor för att förverkliga åtminstone de allra viktigaste rekommendationerna i rapporten är det nödvändigt att inte blunda för de statliga institutionernas och mediernas ansvar jämfört med de inte särskilt tydliga budskap som skickas till allmänheten. De berör relativiseringen av ansvar, både under de gångna desintegreringsprocesserna (krigen), som under den nuvarande övergångsperioden. Genom att ge företräde åt utbildning, som strategisk grund för ett land och dess framtid, borde den bli prioriterad, och utvecklandet av ett medvetande om vikten av respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter är en beståndsdel av inte bara utbildningspolitiken, utan även det dagliga livet för Serbiens medborgare. Bara genom en ständigt pågående utbildning och konsekventa reaktioner på farliga tendenser i samhället kan man förändra medborgarnas medvetande och skapa en mer human miljö. Därför utgör en kommande implementering av rapportens rekommendationer ett viktigt steg i det fortsatta arbetet med att bevara och bygga upp en värdegrund i det civila samhället i Europa, inte minst i republiken Serbien.
Marko Šujica
Författaren Marko Šujica (f. 1967) är docent på historiska institutionen, på Filosofiska fakulteten i Belgrad och Banja Luka. Från 2001 deltar han aktivt i utarbetandet av skolprogram och läroböcker och undervisar historielärare. Han är författare och medförfattare till ett flertal läroböcker och handböcker i historia. Från 2003 till 2010 deltog han i flera internationella projekt, seminarier och workshops om historieundervisning, i sin egenskap av ämnesexpert knuten till Serbiens utbildningsministerium, Europarådet och OSSE i Serbien. Han är författare till monografin ”Orostider i det medeltida Serbien” (”Nemirno doba srpskog srednjeg veka“) och till flera vetenskapliga arbeten om medeltidshistoria, historisk metodologi och historieundervisning. Han har doktorerat på temat Följderna av Slaget vid Kosovo polje (1389–1402). Det är första gången han publiceras i Diaspora.
Översättning: Anders Gustafsson
©Diaspora/Дијаспора Stockholm, nr 5-6 /'11
