 Södertelje Foto: Olof Neslund |
Konceptet med kulturell mångfald är en strävan i alla europeiska samhällen. Inte så sällan uppstår emellertid problem vid kommunikationen mellan den infödda befolkningen och utlänningar. Till detta har bidragit den tyska förbundskanslern Angela Merkels uttalande om att ”konceptet med mångkultur i Tyskland är totalt misslyckat”!
Har konceptet med det mångkulturella samhället, där alla ska ”leva lyckliga sida vid sida”, visat sig vara en omöjlig dröm? Vi undrar, eftersom en hel del utlänningar inte har lyckats integrera sig. Problemet finns här också, det är inte något som endast gäller Tyskland. Många tycks vilja lägga ansvaret uteslutande hos utlänningarna som inte anstränger sig mer för att bli integrerade. Man kan emellertid inte lägga skulden för (den bristande) integrationen bara hos en sida (utlänningarna). En del av skulden bör ligga hos värdlandet och dess system för att värdera och förhålla sig till utlänningar och även hos majoritetsbefolkningen som mer eller mindre hyser misstro gentemot utlänningar eller har mycket lite kontakt med dem.
Kulturella olikheter, nationer, folkgrupper, traditioner, seder och bruk, moraliska normer, förhållande gentemot omgivningen, allt detta skapar stora kulturella skillnader som oundvikligen leder till missuppfattningar. Dessa missförstånd leder till att folk fjärmar sig från varandra och skapar en klyfta.
Södertälje har, enligt den senaste folkräkningen, 85 270 invånare, av vilka 42,7 % är av utländsk härkomst. I staden finns 80 olika nationaliteter representerade och det talas 20 olika språk. De största invandrargrupperna är irakier, syrier, invandrare från före detta Jugoslavien (det vill säga serber, bosniaker och kroater), finnar, turkar och polacker. Mångkulturella organisationer och mångfald utgör i den här staden en grundval för att förena de olika folkgrupperna och kulturerna, snarare än att skilja dem åt. Södertälje har, det kan man utan vidare påstå, löst många av de problem som exempelvis Tyskland, liksom andra europeiska länder, står inför. Öppenheten gentemot utlänningar avspeglar sig även i det faktum att staden under Irakkriget tog emot fler flyktingar än hela USA. Här verkar två fotbollsklubbar med beteckningar på folkgrupper i sina namn (Syrianska FC och Assyriska FF), men de är öppna för alla religioner och folkgrupper. Just i denna öppenhet ligger svaret på frågan hur det kommer sig att först Assyriska och sedan Syrianska tog sig upp i Allsvenskan och att de spelar sina hemmamatcher på en arena som staden har ordnat åt dem. Det här är väl ett gott tecken och en vägvisare för andra miljöer, där man har ”problem” med att integrera befolkningen. Att skapa ett multietniskt, tolerant och öppet samhälle är en lång process som är oundviklig och som måste drivas ända till vägs ände. I ett sådant projekt måste alla (i synnerhet de vanliga medborgarna) vara representerade som är och kommer att vara medvetna om hur man vill forma en bättre framtid med bättre samlevnad, såväl i den enskilda sfären som i samhället.
Den svenske författaren Björn Runeborg, som lever och verkar i Södertälje, observerade för nästan två decennier sedan, i en enda mening, som hämtad från Kafka, vars hållning enligt Runeborg ”varken var pessimism eller optimism, utan något tredje, ett urgammalt ja – en följd av inskränkning på flera sätt”, att Södertälje för världen måste framstå som ett föredöme, förvisso inget ofelbart, men ändå ett föredöme:
”Fastän människorna som tillhör de olika folkgrupper som bebor denna stad knappast känner varann, vilket inte bara beror på att de bor i olika stadsdelar och i allmänhet arbetar på olika ställen, utan också på att de inte alls eller bara i begränsad omfattning kan tala varandras språk, har andra sedvänjor, andra sätt att klä sig, andra familjestrukturer och religiösa föreställningar, vilket allt skapar en känsla av osäkerhet och skygghet, och trots att de kontakter som ändå finns mest är av professionellt slag och därmed mera rituella än personliga, så måste Södertälje ändå, med tanke på det centrala mänskliga dilemmat att kunna leva och låta leva och med vetskap om hur lätt detta vänds i sin motsats, framstå som ett föredöme för världen – förvisso inget ofelbart och i all blygsamhet, men ändå ett föredöme.”
Södertäljes mångkultur inleddes med en arbetskraftsinvandring huvudsakligen från Europa och Asien. Sverige tvingades på grund av arbetskraftsbrist att bjuda in utlänningar att komma och arbeta i landet. I gengäld erbjöd man dem garanterat arbete, boende och språkutbildning. Till en början trodde man att arbetarna under en viss tidsperiod skulle antingen av sig själva integreras i samhället eller återvända dit varifrån de kommit. Så skulle det dock inte bli. Det var bara en mindre del av nyanlända arbetarna som blev helt integrerade.
Under tiden skapades en andra generations invandrare, sedan en tredje, som inte hade för avsikt att återvända till det land där föräldrarna hade sina rötter. När staten fick upp ögonen för den uppkomna situationen, garanterade man att man fick skolgång, fritt tillträde till arbetsmarknaden, att man fick utöva sin yttrandefrihet, uppföra religiösa byggnader, att man öppet kunde tillkännage sin nationella tillhörighet, samt att man kunde bilda invandrarorganisationer som hade och som har som mål att bevara den kultur som man tillhör. Medan den svenska staten investerade i ett bättre liv för sina nya invånare och bidrog till deras såväl ekonomiska som kulturella välgång och ett ömsesidigt förtroende, såg utlänningarna i allt detta assimilation, det vill säga en förlust av sina identiteter och en fara för fullständig sammansmältning med detta folk.
Generellt sett finns det misstänksamhet och fördomar mot utlänningar. Både misstänksamheten och fördomarna är sprungna ur en otillräcklig kännedom om deras kultur. Man har kontakt med utlänningar huvudsakligen i affärssammanhang. Umgänge och annan kommunikation existerar nästan inte. Där det i alla fall förekommer umgänge och ett gemensamt arbete för att skapa villkor för ett bättre och lyckligare gemensamt liv med mångkultur och mångfald så kan man se rikedomen. Det finns en rikedom i mångfald.
Chefredaktör
©Diaspora/Дијаспора Stockholm, nr 5-6 /'11
