Ingenting representerar B-H bättre än dess broar. Det är inte en slump att två av UNESCO’s världsminnesmärken i B-H är just broar – det lätta vackra bygget ovanför floden Neretva i Mostar samt den långa starka bron över floden Drina i Višegrad, byggd av Mehmed-pasha Sokolović. Om dessa kunde tala skulle de berätta mycket om historien och politiken i B-H. ”Av allt det som människan bygger och reser, är inget bättre och mer värt än broarna. De tillhör alla och behandlar alla lika, nyttiga, alltid genomtänkt byggda, på en plats där flest mänskliga behov tillgodoses, mer uthålliga än andra byggnader och tjänar aldrig något hemligt och ont (Nobelpristagare Ivo Andrić).” Jag anser det vara tämligen paradoxalt att B-H, ett land så rikt på fysiska broar, så till den grad saknar sociala broar. Än så länge har ingenting förhindrat en djup söndring mellan B-H:s två entiteter, dess folk och dess politiska institutioner. Detta dödläge försvårar än mer uppbyggandet av de interna relationer och den bro som ska leda medborgarna mot Europeiska unionen. Eftersom B-H står utan regering sedan oktober 2010 har landet tyvärr missat ännu ett år av möjligt framåtskridande mot de reformer som är nödvändiga för tillträde i EU. För det första skulle man kunna bli frestad att skylla B-H:s problem på yttre faktorer. Vi skulle kunna börja anklaga Europeiska unionen. B-H:s medborgare kunde spekulera i att EU är för svagt, för splittrat och för koncentrerat på sina interna problem eller på ”den arabiska våren” för att verkligen befatta sig med B-H.
Europeiska unionen vill se en god utveckling i B-H lika mycket som dess invånare. Utvidgningspolitiken är egentligen fortfarande en av EU:s mest lyckade. Ofta hörs uttrycket ”Balkanpussel” som refererar till det faktum att EU:s politiska elit alltid haft svårt att förstå Balkans gåta. Politikerna i Bryssel och i EU:s övriga huvudstäder vill verkligen lägga ihop detta pussel; där B-H är en oerhört viktig del. För det andra skulle man kunna bli frestad att anklaga Daytonavtalet eller det Internationella samfundets representant, och deras granskningssystem och upprättande av balans, för att vara för komplicerat och påtvingat. Även i det fallet är beskyllningarna riktade åt fel håll. Daytonavtalet är inte perfekt och det är förståeligt att B-H:s medborgare inte är så lyckliga över att deras land bevakas av en person från utlandet. Ändå så är det just den internationella representanten som mest av alla skulle vilja se ett stabilt och enigt B-H, i stånd att fullständigt oberoende styra sig självt. Men vi har inte uppnått det än, och att skylla B-H-politikernas inbördes konflikter på det Internationella samfundets representant är trångsynt, kontraproduktivt och felaktigt. För det tredje skulle man kunna bli frestad att anklaga sina grannländer för försök att söndra B-H. Man skulle kunna hävda att Kroatien och Serbien på något vis förstärker spänningarna genom att skapa alltför starka band med de folk som utgör B-H. Den stagnation som genomsyrar landets politiska strukturer kan av B-H:s medborgare förklaras existera som en följd av multipolaritet inom regionen. Även om B-H måste anpassa sig till västra Balkans geopolitiska position och beakta den, anser jag att landet kan gå framåt endast om den tar sin framtid i egna händer och slutar vara summan av sina grannländers politiska intressen. Med andra ord anser jag att B-H:s politiska elit borde avstå från sin kontraproduktiva beskyllningslek, och i stället engagera sig i att välja ny centralregering, uppliva den avstannade reformprocessen och uppnå en överenskommelse om nödvändiga grundlagsförändringar. Europeiska Unionen är mer än någonsin tillägnad idén att utvidgas och innefatta B-H. EU önskar slutföra bygget av sin del av bron, men den sanna frågan är: vill B-H det också? Jirži Buzek är ordförande i det Europeiska parlamentet. Hans text publicerades i den dagliga tidskriften Srpskas Röst (Glas Srpske) i Banja Luka, fredagen den 4 oktober 2011. Översättning: Miloš Drašković ©Diaspora/Дијаспора Stockholm, nr 5-6 /'11 |
