 Stokholm |
Många etnologer, antropologer och historiker menar att allt mänskligt kollektivt identitetsskapande bygger på ett ”vi” och ett ”dom”. Den sociala konstruktionen av ett ”vi” sker genom skapandet av ett ”dom”, mot vilket detta ”vi” kan jämföras. Med andra ord: för att vi ska kunna definiera vilka ”vi” är måste vi först veta vilka ”dom” är. Gränserna för ”vi” och ”dom” omdefinieras emellertid som regel med tiden. ”Vi” kan inkludera större eller mindre grupper av människor beroende på var och när vi är, och mot vilka andra vi för tillfället definierar oss. Den lokala klanen, bygden, staden, landsdelen, närområdet eller kontinenten kan i olika sammanhang utgöra grund för ett ”vi”. I andra kontexter är det samhällsklassen, religionen, den politiska åsikten, utbildningen, könet, sexualiteten eller andra markörer som preciserar.
Av Cecilia Notini Burch
Sedan nationalstatens genombrott på 1800-talet, och i synnerhet efter det för internationalismen så nedbrytande första världskriget, har det i västvärlden i allt större grad varit nationaliteten som fått utgöra grund för definitionen av ”vi” och ”dom”. Etniska och nationella identiteter har ofta sammanförts genom spridandet av föreställningar om gemensamma, etniskt specifika kulturarv med långtgående historiska rötter. Däri har ingått idéer om såväl gemensamma värderingar och sinnelag som föreställningar om ett specifikt, rasligt betingat arv. Mänsklig kultur har tolkats och strukturerats kring nationalstaten, och betraktats som något statiskt snarare än föränderligt. Även i länder som präglats av statsnationalism (patriotism) snarare än etnisk nationalism, till exempel Frankrike och USA, har nationen utgjort den övergripande ramen för ”vi”. Rättigheter har kopplats till medborgarskapet, och den moderna statens utökade möjligheter till administration och kontroll har förstärkt denna ”föreställda gemenskap”, för att låna ett begrepp av statsvetaren Benedict Anderson.
Få ifrågasätter därför i dag det riktiga i att det endast är (national)statens medborgare som har full rätt till dess arbetsmarknad, välfärdssystem, politisk rösträtt etcetera. I denna samhällsordning blir ”dom andra”, det vill säga de som inte är födda inom nationalstatens gränser och/eller inte anses härstämma från samma etniska grupp som majoriteten, ett potentiellt hot – i synnerhet om de knackar på utifrån och vill in. Framför allt brukar det vara två tankemönster som skrämmer: dels föreställningen att ”dom andra” kan komma att ta något ifrån ”oss”, det vill säga ”vår” välfärd, ”våra” jobb, ”våra” utbildningsplatser etcetera, dels tanken att ”dom” med sin ”annorlunda” kultur kan komma att hota den kultur som är ”vår”. Migration uppfattas därmed per definition som ett latent hot mot nationalstaten, även om graden av hot varierar beroende på varifrån migranterna kommer och av vilken anledning de flyttar.
Olika samhällen har under olika historiska tidsperioder uppvisat olika stort mått av tolerans/intolerans mot dem som de uppfattat som ”dom andra”, och mot dem som kommit ”utifrån” det egna, (själv)definierade territoriet. Exemplen på mänsklig intolerans i form av etniska konflikter genom historien är många och nedslående. Men historien har också uppvisat ett stort antal exempel på fungerande, multietniska samhällen, dit människor har kunnat flytta från olika håll, långt före nationalstatens födelse. De tidiga civilisationerna och de antika imperierna omfattade som regel alltid olika etniska grupper, men även i modernare samhällen har människor med olika bakgrund kunnat samsas. I det muslimska Ottomanska riket (1453–1918), till exempel, kunde kristna och judar leva i relativ trygghet. I synnerhet judar migrerade ofta dit från det kristna Västeuropa, som var betydligt mer intolerant.
All teknologisk utveckling har utvecklats tack vare de människor som förflyttat sig över gränser och territorier.
En angelägen påminnelse om hur viktigt mötet mellan kulturer i form av migration dock är, och bevisligen har varit, presenteras av den brittisk-kanadensiska forskartrion Ian Goldin, Geoffrey Cameron och Meera Balarajan i den nya boken Exceptional People. How Migration Shaped Our World and Will Define Our Future (Princeton University Press, 352 s). Författarna lyfter fram migrationens betydelse för all mänsklig utveckling, både ur ett historiskt och nutida perspektiv. De visar på ett övertygande sätt att migrationen har utgjort en förutsättning för mänsklig evolution alltsedan de första homo sapiens lämnade den afrikanska kontinenten för cirka 60000 år sedan. Därefter har det ofta varit just de modiga, och inte sällan rätt så våghalsiga, människor som vågat lämna sina hembygder som bidragit till framställningen och spridandet av ny kunskap. Praktiskt taget all teknologisk utveckling såsom jordbruk, hantverk, byggkonst, transportteknologi med mera har utvecklats tack vare de människor som förflyttat sig över gränser och territorier. Likaså har utvecklingen av finansiella system, handel, filosofi, och religion varit helt beroende av migranter. Utan spridandet av kunskap och idéer hade samhällena aldrig kunnat utvecklas såsom de har gjort.
Migrationen har också varit oumbärlig för framväxten av det moderna, teknologiskt utvecklade välfärdssamhälle som vissa av oss har förmånen att leva i i dag. Den stora och nästan helt oreglerade migrationsvågen på 1800-talet banade vägen för denna utveckling. Människor tilläts migrera från fattigdom till arbete och byggde därmed upp det industrisamhälle som utgjorde grunden för den stora ekonomiska tillväxten.
Även 1900-talets stora arbetskraftsmigration har, enligt författarna, varit nödvändig för den ekonomiska och teknologiska expansion som skett i västvärlden. Europa hade inte kunnat återuppbyggas efter det andra världskriget, eller skapa sina omfattande välfärdssystem, utan tillskottet av miljoner arbetskraftsmigranter som kunde fylla tomma platser framför allt inom industrin. Författarna understryker också den stora betydelse migrationen haft för sändarländernas ekonomiska tillväxt, i form av de medel som sänts tillbaka till hemlandet. I dag utgör migranters ekonomiska bidrag till sina familjer på hemmaplan det enskilt viktigaste ekonomiska tillskottet till många utvecklingsländer, vilket i sin tur bidrar till utveckling.
 Serbernas vandring Målning av Paja Jovanovic från 1896 |
Ingenting tyder på att västvärldens, särskilt Europas, behov av migranter skulle avta under de närmaste decennierna. Snarare tvärtom. En alltmer åldrande befolkning, kombinerat med låga födelsetal, håller på att ställa till med kris. Många fler skattebetalare behövs för att vi skall kunna finansiera våra omfattande välfärdssystem även i framtiden. Detta är i stort sett alla nationalekonomer överens om. Men fastän behovet är skriande har de nationella gränserna, möjligen med undantag för under världskrigen, aldrig varit mer hårdbevakade, framhåller författarna. Schengenavtalet har visserligen öppnat upp gränserna för migration inom Europa, men gränsen gentemot övriga världen – i synnerhet vissa av dess delar – övervakas minutiöst. Omfattande resurser läggs på att stänga folk ute. Istället för att släppa in människor som vill komma och arbeta försöker ”blödande” ekonomier i Europa höja pensionsåldern, sänka bidragsnivåer och strama åt välfärdskassorna. Migranter framställs i allt fler politiska och mediala sammanhang som hot, trots att det finns överhängande nationalekonomiska bevis på att migration ger långsiktiga ekonomiska vinster, både för mottagar- och sändarländer, som långväga överskrider de kortsiktigare kostnaderna.
Med hänvisning till omfattande nationalekonomisk forskning visar författarna att föreställningen om att migranter drar ner löner, konkurrerar ut nationens egna medborgare om arbetstillfällena och tömmer välfärdskassorna på bidragsslantar är en myt. Visst kan migranter innebära tillfälliga kostnader för samhällen, i synnerhet om de kommer i stort antal under en koncentrerad tidsperiod. Kostnaderna drabbar då ofta lokalsamhällen snarare än den nationella budgeten. Där behöver stater gå in och jämna ut de potentiella, initiala kostnaderna, hävdar författarna. Överlag vinner nämligen alla på migration, menar de. Migranter tenderar att ta arbeten som ”vi” i väst inte vill ha, de skapar nya företag och arbetstillfällen och de bidrar mer till välfärdskassan än de tar ut. Samhällen tenderar dessutom också att utvecklas både ekonomiskt och intellektuellt av de kulturella möten som skapas av migration. Flyktingar kostar naturligtvis mottagarländerna initialt mer än arbetskraftsmigranter, men även dessa bidrar som regel inom några år mer till statskassan än de kostar, visar deras omfattande beräkningar.
Migration är, med andra ord, förr liksom nu en stor del av lösningen på världens ekonomiska dilemman snarare än en del av problemet. Ändå motarbetas den starkt. Varför? Författarna till ”Exceptional People” är troligtvis svaret på spåret då de konstaterar att industrialiserade länder nu måste välja – antingen en framtid där ekonomisk tillväxt, säkerhet och välfärd prioriteras, eller en framtid där kulturell likformighet ges företräde. Kärnan i motståndet mot migration tycks alltså, som förr, ligga i definitionen av ”vi” och ”dom” och i rädslan för en alltför stor kulturell ”uppblandning” med ”dom andra”.
Den kulturella enheten är dock till stor del en myt. Kulturer är inte, som många vill tro, statiska och likformiga. De förändras ständigt i möten med nya idéer och traditioner. Detta gäller självfallet också ”oss” i Sverige. Ty även Sverige är byggt av migranter, liksom den svenska kulturen. Uppfattningen att Sverige först efter andra världskriget blev ett invandringsland är felaktig. Under det fattiga 1800-talet var av naturliga skäl Sveriges emigration större än immigrationen. Men den ”nation” som byggts upp under århundraden dessförinnan präglades i mycket stor grad av migranter från kontinenten som kom hit och spred idéer och kunskap, drev handel och så vidare. Framför allt det tyska inflytandet var stort, men även nederländare, skottar, engelsmän, fransmän, italienare, balter och polacker levde här i perioder och byggde skepp, tryckte böcker, bedrev vetenskap, smidde guld, startade handelshus, tillverkade kläder och redskap, målade och sålde konst. Och uppbyggnaden av den svenska välfärden under efterkrigstiden hade inte varit möjlig utan immigrerade greker, jugoslaver, turkar, finländare med flera. Även flyktinginvandringen bidrog med värdefulla insatser till en arbetsmarknad som skrek efter framför allt manuell arbetskraft till de många industrierna.
Mot denna bakgrund ter det sig märkligt att motståndet mot migration verkar öka bland befolkningen och i rikspolitiken snarare än minska. Sverige står ju inför samma demografiska problem som övriga Europa. Att som Sverigedemokraterna hävda att invandringen till Sverige skapar ”omfattande ekonomiska, sociala och kulturella problem”, samt att den ”mångkulturella samhällsordningen” utgör ett ”allvarligt hot mot den inre sammanhållning och stabilitet som utgör grunden för hela den solidariska svenska välfärdsmodellen” är därför inte bara historielöst, utan också potentiellt destruktivt för Sveriges framtida tillväxt och välfärd. ”Problemet” med invandringen till Sverige tycks snarare ligga i svårigheterna som alltför många fortfarande upplever på den svenska arbetsmarknaden, bland annat diskriminering. Kanske är det dags att tömma garderoberna på kulturella myter och främlingsfientlighet och öppna gränserna snarare än stänga dem? Detta tycks, i en alltmer globaliserad värld, vara lösningen på (väst)världens problem.
Cecilia Notini Burch (f. 1981) är doktorand på Historiska institutionen på Stockholms Universitet. Hennes forskningsintressen handlar framför allt om flyktingpolitik, migration, säkerhetspolitik, kalla kriget, ideologi, normer och värderingar. I sitt avhandlingsarbete A Cold War Pursuit? Soviet Refugees and National Security in Sweden, 1945-54 undersöker hon hur svenska myndigheter hanterade flyktingar från Sovjetunionen under det kalla kriget, med särskilt fokus på hur säkerhetspolitiska intressen påverkade denna politik. Beräknad disputation är 2012. Hennes artikel Migration som en förutsättning för välfärd publicerades i Under strecket i SvD den 13 juli 2011. Under strecket är tidningens forum för akademiska och kulturella essäer, och har publicerats dagligen sedan 1918. Skribenterna är av olika slag - forskare, författare, journalister m.m. Syftet är att erbjuda en fördjupad läsning i något ämne som inte behöver ha med dagsaktuella frågor att göra. Ofta är understreckaren en utbyggd recension av en bok.
Diaspora/Дијаспора Stockholm, nr 5-6 /'11
