– Vuks verk är allmän egendom, som på intet sätt kan motivera det underförstådda missbruk och de anspråk, med uppdelningar och sönderdelningar av det kulturella arvet, som likt en farsot har utmärkt de senaste två decennierna inom det sydslaviska kulturella rummet.
Detta är ord från dr Miodrag Maticki, mångårig historiker och litteraturteoretiker, essäist och prosaförfattare – sedan förra hösten också ordförande i Vukstiftelsen (Vukova zadužbina) i Belgrad.
I den fasta övertygelsen att sagan ”Tsar Trojan har getöron” är befriad från alla politiska, religiösa och etniska övertoner, så tog den svensk-serbiske författaren Zvonimir Popović historien ur minnet, så som han hade lärt sig den i sin barndom, och använde den i sin roman Akacian viskar (Bagrem šapuće). Romanen är skriven på svenska, utgiven i Stockholm 1999 på förlaget Natur och Kultur.
Eftersom det handlar om allmän egendom så kunde författaren göra en fri omarbetning och ge den en dimension som den inte hade haft, vare sig i Vuks eller i någon senare upplaga. Kapitlet ”En flöjt av fläder” slutar med orden ”Och en flöjt kan man inte straffa.” (Den svenska upplagan, s. 238.)
– Folksagan ”Tsar Trojan har getöron” kommer jag ihåg från grundskolan och så länge som jag har känt till den, lika länge har jag vetat att Vuk Karadžić skrev ner den i Zemun år 1829, säger Popović. Jag känner inte till om det finns någon bosnisk – eller överhuvudtaget någon annan – nedskrivning eller variant från det bosniska språkområdet. Förlaget, Utbildningsradion, måste väl ha sådan kunskap; i annat fall så verkar det inte seriöst att göra ett sådant påstående och genom sin bildningsverksamhet desinformera allmänheten. Även om denna djupsinniga saga har publicerats i Vuks samling av serbiska folksagor, så har jag alltid, även om det är ett verk av muntlig tradering hos mitt folk och andra folk som talar samma språk, betraktat den som ett stycke folklore ur en skattkammare som är gemensamt ägd av folkgrupper med närbesläktade språk.
Berättelsen om det genomtänkta men misslyckade försöket att dölja sanningen, eller sanningens seger över lögnen, finns även på andra språk i världen och hos andra folk (till exempel i Irland) och tillhör de s.k. vandringsmotiven, som uppstod under en tid när inte bara sånger och sagor, utan även andra former av folklore, spreds i muntlig form.
Aco Dragićević
Vukstiftelsen har grundats med målsättningen att skydda och vidareutveckla Vuk Stefanović Karadžićs verk, det serbiska språket och folklitteraturen, som Vuk själv ägnade ett hängivet arbete. Som ordförande i stiftelsen – och mångårig medarbetare, tills nyligen även dess styrelseordförande – är han kanske en av dem som mest har känt sig kallade att kommentera den svenska utgåvan av folksagan ” Tsar Trojan har getöron ” (utgivare Utbildningsradion, Stockholm, 1998, andra upplagan 2005, översättning Šejla Šehabović), som på detta språk presenteras som en bosnisk folksaga riktad till barn i åldrarna 8 – 12 år.
Miodrag Maticki frågar sig i vårt samtal varför man skulle försöka göra sagan ” Tsar Trojan har getöron ” till ” sin ” , i synnerhet när det, som han säger, handlar om muntlig tradering som gått från släktled till släktled, från folk till folk.
– Det existerar ingen upphovsrätt för Vuks verk, menar dr Maticki och åberopar det faktum att sedan Vuk dog så har de 50 år för länge sedan passerat som är den tidsperiod under vilken man måste söka upp (och betala) arvingar eller vem som än lagen stipulerar äger upphovsrätten. – Men det vi har här är en falsk framställning.
Han visar den tredje volymen av Vuk Karadžićs Samlade verk i Belgradsförlaget Prosvetas upplaga från 1988, med titeln ” Serbiska folksagor ” (Srpske narodne pripovjetke), sammanställd av Miroslav Pantić, numera akademiledamot.
Sammanställaren har till ” Tsar Trojan har getöron ” fogat ett antal förklarande noter, av vilka den första och viktigaste är att Grujo Mehandžić, bördig från Sentomaš [1] i Bačka, berättade sagan för Vuk och senare även skrev ned den åt honom på karantänanstalten i Zemun hösten 1829. Hans original finns bevarat i Serbiska akademiens [2] arkiv, nummer 8552/285, som en del av Vuks kvarlåtenskap.
I den del av tredje volymen av Vuk Karadžićs Samlade verk där det talas mer utförligt om dem som nedtecknat och återgett berättelserna, skriver Miroslav Pantić att Grujo, en köpman från Sentomaš i Bačka, hade återvänt från Serbien, dit han hade åkt ” i något ärende” ; Vuk och Grujo fann varandra där på karantänen och, som Vuk senare skrev, ” eftersom vi inte hade något att göra om dagarna så sov vi mest och satt uppe om nätterna och berättade ” .
I Hercegovina, där man har långt minne och fortfarande kan sin Njegoš, som sade att ”berättandet är balsam för själen”, så avslutar man alltid en berättelse med att säga varifrån man har hört den och sedan tillägga ”det var kanske lögn det jag fått mig berättat”. Om det är så att berättaren själv har varit vittne till det han berättar om, så säger varje äkta Hercegovinabo ”hörrni, jag såg det med mina egna ögon!” Och när det handlar om Hercegovinabor och deras muntliga berättarkonst så är det så att allt som gällde på Vuks tid, det gäller än idag, och tvärtom. Tyvärr så har man inte hållit sig till dessa heliga regler när det gäller sagan ”Tsar Trojan har getöron”, som nertecknades av Vuk Karadžić och som nu vunnit inträde i den svenska litteraturen i form av en bosnisk folksaga.
Att kidnappa kulturarv i Balkanområdet, särskilt i Bosnien-Hercegovina, är inte ett nytt fenomen. Vi kan ju bara erinra oss ynglingen Mile i Andrićs romanBron över Drina (Na Drini ćuprija), som, under Första serbiska upproret, när han tror att ingen hör honom, vågar sig på att sjunga högt : ”När Svarte George var ung kapten, en flicka gav honom ett fältbaner” (Kad Đorđe mladi beg bijaše, djevojka mu barjak nosijaše). Samma visa, som man sjöng överallt i Serbien, kunde man sjunga i Bosnien först när man bytt ut ”Svarte George” mot ”Alibeg”. När turkarna hör Mile så griper de honom, för honom till Višegrad, och där, anklagad för att förhärliga Karađorđe, ”Svarte George”, och ha manat folk till uppror, så blir han halshuggen.
Šćepan Aleksić
” När jag fick höra ” , fortsätter Vuk, ” att han kände till många fantastiska berättelser, så bad jag honom skriva ned dem åt mig och förutom dem ett antal folksånger. ”
Mehandžić var, skriver Miroslav Pantić, en mycket framstående berättare och nedtecknare av folksagor. Vuk skulle senare göra många förfrågningar om honom, men lyckades aldrig få reda på mer om honom än han hade fått veta där på karantänanstalten i Zemun. Inte ens Platon Atanacković, en vän till honom, kunde bekräfta att man i Sentomaš visste något överhuvudtaget om Grujo.
Av Mehandžić fick Vuk även tre episka folksånger: ” Marko Kraljević och Kostadas flykt ” , ” Đurđe Čarnojevićs giftermål ” och ” Arađans strid med Komadinci ” . De folksagor som Mehandžić berättade och skrev ned var: ” Djurens språk ” (Nemušti jezik), ” Guldäpplet och de nio påfågelhönorna ” (Zlatna jabuka i devet paunica), ” Stojša och Mladen ” , ” Djävulen och hans lärling ” (Đavo i njegov šegrt), ” Riktigt besvär försvinner inte ” (Prava se muka ne da sakriti), ” Draken och kejsarens son ” (Aždaja i carev sin), ” Den som söker efter lite, hittar mycket ” (Ko manje ište više mu se daje), samt – ” Tsar Trojan har getöron ” . Dessa samlades ihop av Vuk och gavs ut i hans Serbiska folksagor(Srpske narodne pripovjetke) år 1853. Senare utökade Vuk listan och lade till berättelsen ” Ödet ” (Usud); sammanställarna av den postuma upplagan som trycktes i Wien 1870 tog ytterligare två berättelser från Mehandžićs manuskript – ” Järnmannen ” (Gvozdeni čovjek) och ” Lögnen har korta ben ” (U laži su kratke noge). Titlarna på sagorna hade bestämts av Đuro Daničić, och Vuk anammade dem i stort sett utan modifieringar.
Sammanlagt elva sagor berättades och skrevs ned av Mehandžić, men Pantić påpekar att det i hans manuskript finns ännu fler. Sagan ” Tsar Trojan har getöron ” finns, i den form som Grujo Mehandžić berättade, inga spår av ijekaviska, fastän det är känt i litteraturen, säger dr Miodrag Maticki till oss, att Vuk som redaktör av folklore mest intervenerade när det handlade om just folksagor.
– Särskilt har man pekat på just de sagor som nedtecknades av Grujo Mehandžić, eftersom de ursprungliga anteckningarna från karantänanstalten finns bevarade och var ordentligt nedkortade i förhållande till den version som Vuk lät publicera.
Frågan vem sagan tillhör är alltså verkligen opassande när det handlar om folklore, för denna känner inga gränser mellan närbesläktade språk.
Men det är, för att uttrycka sig milt, inte korrekt att ignorera namnet på den som genom att nedteckna denna berättelse om ett listigt men fruktlöst försök att dölja sannigen, räddade den från att falla i glömska och berikade folkets muntliga tradering.
Översättning: Anders Gustafsson
[1] Sentomaš är ett gammalt namn på den nuvarande staden Srbobran (på ungerska Szenttamás) i Bačka, en region i Vojvodina i norra Serbien. Övers. anm.
[2] SANU, Srpska akademija nauka i umetnosti, ungefär motsvarande Svenska akademien. – Övers.. anm.
© Diaspora/ Дијаспора
Godina XIII, nr. 2 (74) / 2010 s. 2-3
