Solbad i svensk kyla

Stockholm, mars (1930)

Kan man lära känna ett land från ett tåg?

Naturligtvis ställde jag frågan först efter att jag på förhand, sittande på tåget, hade besvarat den i min och tågets favör.

Vårt livs- och överlevnadstempo kräver en snabb händelseutveckling, vi är inte längre intresserade av innehållet utan av processen. Jag hade knappt ens satt min fot på svensk mark men upplevde ändå att jag kände den helt och hållet i mig, så där som man på bio, på vita duken, i två timmar får uppleva någons öde som har pågått ett helt liv. En sjö är en sjö och en skog en skog, större eller mindre och anpassade efter botanikens och zoologins arter, men den svenska marken var varken flora eller fauna eller geografi utan naturens preludium, och det som jag betraktade från tåget och såg i Sverige var just hur skogarna och sjöarna och bergen och ängarna flöt samman till en alldeles särskild harmonisk struktur. Och för mig var det detta som, trots alla olikheter, formade den och gjorde den till svensk mark, och det kändes inte som om naturen var på andra sidan tågfönstret utan i själva fönstret, att jag inte reste utan såg en film, ty alla bilder var olika och försvann på ett ögonblick, men intrycken från dem flöt samman i mig och blev till en enda stor beundran för Sverige.

Det var en solig och kall dag. Det är bara i Norden det finns sådana här dagar. Solen var nästan varm, så på stationerna steg vi av tåget utan rock och hatt. Men hela Sverige var täckt av snö och det låg en tjock is på alla sjöar. Bondebefolkningen med bylten på ryggen, och ofta med barn i famnen, traskade över dem lika ledigt och mödosamt som vore de en väg. Snön låg i stora drivor, den var fortfarande torr och skimrade i solen. Här hade kylan och solen bestämt sig för att med gemensamma krafter försköna Sverige. Det finns inget vackrare än sådana här soliga vinterdagar i Norden. Man blir översköljd av solens varma strålar, alltmedan frosten strömmar genom blodet. Hela naturen sjunger ut som på våren. Bönderna satt utanför sina trästugor målade i klarrött eller blått, tittade på tåget och vinkade glatt. Barnen lekte i snön, som nådde dem upp till knäna, kastade snöboll och åkte pulka, barhuvade, rufsiga, upprymda av solen och av snön.

Solsångaren i Stockholm

Detta var en av dessa dagar i Norden som både människorna och naturen godkänner.

Annars är detta sollängtans land. Denna längtan begrep jag först senare, i Stockholm, när jag en dyster eftermiddag var på väg mot slottet och stod framför Solsångaren, en underbart skulpterad yngling som förtvivlat sträcker sina händer mot den tungsinta skyn. Men när solen för ett ögonblick trängde igenom de grå molnen och ett ljusknippe svepte ner över Stockholm likt en strålkastare, då förvandlades ynglingen av brons på ett förunderligt sätt, man fick för sig att han ville lyfta upp solen, och hans ansikte lyste av glädje. Liksom hela Sveriges ansikte.

Räcker det att lära känna ett land enbart från ett tåg?

Så fort jag ställde mig den frågan steg jag av tåget. Platsen jag hamnade på hette Järna. Valet av den var dock inte helt slumpmässigt. Det är en viktig järnvägsknut för snabbtågen från Stockholm. I tidtabellen såg jag att snabbtåget från Göteborg skulle ankomma om fyra timmar. Jag bestämde mig för att fortsätta resan med det.

Järna ligger i Dalarna, den mest pittoreska provinsen i Sverige. Det är för övrigt en mycket liten stad, närmast en by. Det finns en sjö där också. Om det inte hade varit för sjön skulle jag ha ångrat att jag steg av.

Jag visste att svenskarna tyckte om idrott, och jag vet vad idrott är, men det som jag såg på den här frusna sjön, det vete gudarna vad det var. Unga kvinnor hade barnvagnar framför sig och skridskor på fötterna. En yngling sålde karameller. Han hade brickan på huvudet, som bozaförsäljarna hemma hos oss, och med fötterna gjorde han så otroliga figurer på isen att alla samlades runt honom och var så fascinerade av hans konster att de köpte karameller.

Utmed stranden låg hytter i långa rader. Om sommaren var det säkert en njutning att bada i den här sjön. Men även nu på vintern skallade det av muntra skrik och glada tillrop, som vore det mitt i badsäsongen.

En bit bort från skridskobanan såg jag något hopkurat på sjön. Från stranden syntes det inte riktigt vad det var, men man kunde ana. Jag blev nyfiken och gav mig ut från stranden, hasade ståndaktigt över isen som om mina fötter var hoppressade som på kinesiska kvinnor, trots att de nästan är stora som skidor. I en korgfåtölj satt en gammal man invirad i en filt och tittade på solen. Och jag tittade på honom. Inte nog med att jag inte talar svenska, jag kände dessutom att jag i den här svenska stämningen inte ens kunde tänka. Den här gamle mannen som solade i en fåtölj mitt på en frusen sjö, det var så sällsamt och underbart att jag fick för mig att jag skulle ha velat se detta även om jag hade vetat att jag skulle gå genom isen, om jag hade varit säker på att någon skulle plocka upp mig levande ur sjön. Ty vid sådana här tillfällen känner man vilken fröjd det är att leva.

Nu har jag en symbol för Sverige, och när jag vill presentera landet för mig själv återkallar jag solen, den frusna sjön och den lycksalige gamle mannen som satt utsträckt i fåtöljen mitt på sjön.

Jag avbröt min resa en gång till för att ta en titt på Sverige utanför Stockholm.

Inte så långt från Göteborg, på Göta kanal, ligger Trollhättans märkvärdiga vattenfall. Där har man byggt ett enormt vattenkraftverk. Tack vare de här fallen är Sverige landet som har den billigaste elen, vilket är viktigt för jordbruket även i de ensligaste byarna.

Från en klipphöjd betraktade jag Trollhättefallens rasande flykt, som pågick i det oändliga med samma oförtrutna, oförtröttliga kraft. Den ursinniga floden, så klar och ljus, dånade så öronbedövande att man trodde att den i ett enda nafs skulle kunna tvätta bort all världens smuts. När den träffade klippan stänkte vattnet upp i luften, och de glittrande dropparna nådde ända upp till mig och täckte mig som rimfrost.

Jag njöt av att titta på Trollhättefallen, inte bara för att de erbjöd en enastående vy, utan också för att de fick mig att känna att de var som naturen, som ständigt förändras och alltid är densamma, lika hänförande och underbar när man tittar från ett tåg eller uppifrån en klippa som när den speglar sig i en gammal man som solar i en fåtölj på en frusen sjö.