 Aleksandar Loma är född 1955 i Valjevo. Han är professor på Klassiska institutionen på Filosofiska fakulteten, Belgrad, i ämnena grekiska språket och religionshistoria. Han är korresponderande medlem av Serbiska Vetenskaps- och Konstakademien SANU och, projektledare för en etymologisk serbisk ordbok vid SANU:s Serbiska institut. Hans specialområden är indoeuropeisk komparativ lingvistik med tyngdpunkt på grekiska, slaviska, indoiranska och gammalbalkanska språk; religionshistoria och komparativ mytologi; toponymer och geografihistoriaSlovo kan på serbiska, förutom den betydelse vi vanligen lägger i ordet (”bokstav”), också ha betydelsen tal om något, ett högtidstal i ett visst ämne. Denna betydelse är den mer ursprungliga, vilket vi förstår när vi jämför med andra slaviska och indoeuropeiska språk – slovo är ett av de ord som hos oss har längst släkttavla, det är släkt med slava (”ära”), slaviti (”fira”) och slušati (”lyssna”) och man stöter på det i olika språkdräkter redan hos Homeros, i Rigveda och i Avesta. Genom att jämföra ordens tidiga användning så kan man dra slutsatsen att grundordet ursprungligen hade betydelsen ”muntlig lovprisning av gudar eller hjältar”, huvudsakligen i form av episk diktning. Men för att få sitt slovo var hjälten tvungen att, förutom att genomföra den bedrift som gjorde honom till hjälte, uppfylla ytterligare ett viktigt krav: han var tvungen att vara död. Den ursprungliga betydelsen av vårt ord verkar faktiskt ha varit ”liktal” eller ”begravningstal”, riktat till någon eller något och vanligen avslutat med orden ”Frid över hans (hennes) minne!”. Nuförtiden så håller man ett tal (slovo) om det serbiska språket och inte till det serbiska språket, men mellan dessa bägge formuleringar är skillnaden så liten och de omständigheter under vilka vi lever är sådana att det kan verka lämpligt att ställa frågan: finns det något hopp för det serbiska språket, hotas det idag och i så fall av vem och vad och i vilken utsträckning? av Aleksandar Loma När man talar om dagens situation, så tänker man framför allt på den allomfattande glo-ba-li-seringsprocessen, där ett språk – engelska – i en utarmad och förvrängd form tränger sig på hela världen som ett medel för planetarisk kommunikation inom diplomatin, ekonomin, vetenskapen och kulturen. Det är naturligt och i enlighet med dialektikens lagar att det över hela världen uppstår en motsatt tendens för att bevara framför allt kulturella, däribland inte minst språkliga, särdrag, och gradvis framträder en, visserligen svåruppnådd, idealbild av moderna intellektuella som ”alla nationers nationalister”, i motsatsställning till den avpersonifierade och avpersonifierande ”mondialisten”. Så är det på den internationella arenan och vad gäller serbiskan så kompliceras saken av att detta språk hotas av bägge dessa motstridiga tendenser, inte bara globaliseringen, utan även av hävdandet av den partikulära identiteten (alltför många neologismer i den här meningen, men sådan är sakens natur!). På ett territorium där man, efter en objektiv språklig måttstock, talar uteslutande eller övervägande serbiska, så är nya nationer, yngre än det språk man där talar, mycket snara att döpa om språket efter sig själva, men man har mycket svårt att utöver namnet på språket föra fram eller skapa något annat för att, ur en strikt lingvistisk synvinkel, åstadkomma något som helst särskiljande språkdrag. Detta är ju, förstås, i stort sett en politisk fråga, men inte helt och hållet, för även språkvetenskapen inkluderar, på ena eller andra sättet, de aktuella processerna. Men dess inkludering måste man betrakta inom ramen för en allmän trend som hade sin början på 1900-talet och fortsätter nu i vårt århundrade – trenden mot en ”sociologisering” av de humanistiska vetenskaperna eller, för att uttrycka sig på engelska, där oppositionen är mer uttalad: mot ett närmande av humanities till det som kallas sciences eller deras översättning till social sciences. Utvecklingen av sociologi och psykologi från slutet av 1800-talet och framåt har gett mycket värdefulla bidrag till de traditionella humanistiska vetenskaperna; det blottläggande av det sociala ramverket och av mentala förklaringsgrunder som dessa discipliner sysslar med möjliggör en bättre täckning för deras slutsatser och ger dem en större objektivitet. Verklig, traditionell sociologi och psykologi håller fast vid denna grundläggande, hedersamma uppgift; men i kulisserna på dessa discipliner har det trängt sig in ett antal andra vetenskaper som bara i begränsad omfattning kan anses vara vetenskap, om man med denna term avser en objektivisering av förståelsen av verkligheten, men där man snarare ägnar sig åt att manipulera, förvränga och relativisera verkligheten. Om vetenskapen under medeltiden var ”teologins tjänarinna” för att under modern tid ha nedstörtat religionen från dess tron och i dess ställe upphöjt det kompromisslösa sökandet efter sanning som det högsta av alla allmänmänskliga värden, så har vi i dessa ”postmoderna” tider ett problem med att vetenskapen i allt högre grad ställs i politikens tjänst, det må vara marxism-leninism, ”politisk korrekthet” eller ”den nya världsordningen”. Således händer det att man, inte bara inom de politiska strukturerna utan även i vissa sakkunniga och vetenskapliga kretsar, kan få en viss förståelse eller till och med ett positivt gensvar och krav på att man skall upphöja subjektiva måttstockar över objektivitet. När man ger officiella namn på språk så har ståndpunkter såsom ”vårt språk är inte serbiska för vi känner oss inte som serber, vi till och med hatar dem” tagit överhanden över det faktum att den aktuella populationens språkliga uttryck uppbär alla karaktäristiska drag av det språk som historiskt sett är knutet till namnet ”serbiska”. Från en sociolingvistisk synvinkel kan man till och med betrakta detta som korrekt. Vi har varken medel eller moralisk rätt att tvinga någon som idag känner sig som en montenegrin eller bosniak att kalla sitt språk för ”serbiska”, om han inte vill det. Men även om vi måste vara toleranta när det gäller situationen idag, så innebär inte det att vi får tolerera historieförfalskning. Som en som sysslar med språkhistoria så är jag särskilt känslig för alla försök att förneka mina egna förfäder, vars döda munnar inte kan höja sina röster i protest, och att modifiera deras etniska och språkliga identitet i avsikt att därmed skaffa en falsk stamtavla åt de nykomponerade nationerna och deras ”språk”. Sådana saker måste man fördöma, varhelst i världen det än handlar om; och vi här måste med särskild bestämdhet slå tillbaka den typen av angrepp på vår historia och på det serbiska språket, för det lär inte vara någon annan som gör det åt oss. Det är en fin tanke att det borde finnas något slags övernationella, apolitiska, helt opartiska och objektiva domstolar, tillsatta av det vetenskapliga samfundet, som – utan att man skulle behöva bry sig, till och med genom något slags automatiskt förfarande – avslöjade förfalskningar inom sina områden. Tyvärr, någon sådan domstol finns inte, åtminstone inte inom det område som bekymrar oss här. Slavistiken befinner sig idag i ett tillstånd av söndervittring och förfall, särskilt inom den historiska inriktningen; det finns där allt färre seriösa forskare och verkliga experter som med kompetens och auktoritet kan bemöta de tendentiösa förändringarna av den lingvistiska och etniska historieskrivningen, förutsatt att de överhuvudtaget kommer att göra så, för även sådana människor är dödliga, ibland benägna att utifrån egen sympati eller antipati, eller av politiska skäl, blunda inför halvsanningar, ja till och med inför rena lögner eller uppenbara dumheter. Partiskheten är särskilt uttalad när det gäller ens grannar; jag överdriver inte det bittersta om jag påstår att om några bulgariska och kroatiska språkvetare skulle få för sig att planera extrema ställningstaganden, så skulle man kunna komma fram till att det fanns en genomgående kroatisk-bulgarisk språkgräns, rakt genom de serbiska områdena, och att varken vi eller något serbiskt språk existerat någonstans, varken nu eller i det förgångna. Och ända har vi, som ett folk i den här delen av Europa, hela tiden med samma namn, existerat i nästan femtonhundra år, och det är tusen år sedan den slutliga desintegreringen av det slaviska språkliga kontinuumet – namnet serbiska är sammanknutet med en exakt bestämd och lätt igenkännlig varietet inom det sydslaviska dialektområdet, med en lång och rik skriftlig historia. Vad bör vi göra? Vi får inte alltför mycket inlåta oss i gallsprängda förnekanden, än mindre i egna ogrundade anspråk på det främmande och vi får absolut inte sluta syssla med det serbiska språket i dagspolitiska frågor. Vår första och främsta uppgift är att förstå omfattningen av vårt rika arv och studera det ur alla aspekter, från skrivna dokument, gammalserbiska och serbiskslaviska, till dagens fortfarande levande lokala dialekter, samt med kunskap, förstärkt med våra fakta, skapa ett fast försvar mot alla dem som förnekar att vi är det som vi säger att vi är och som till och med försöker övertyga oss själva om detta. Det finns mycket att göra på detta område och tyvärr har vi hamnat på efterkälken med det mesta, men det finns inte hos allmänheten tillräcklig medvetenhet om detta. Det är omständliga saker som man måste arbeta länge med, där man måste lägga ned mycket kunskap och ansträngning och där man får bara lite tillbaka i form av materiell tillfredsställelse eller personlig befordran. I marknadskrafternas våld, med blåslampan på alla som professionellt sysslar med vetenskap att gå med i en feberaktig poängjakt, så kan den nuvarande språkpolitiken bara uppmuntra lovande unga människor att inrikta sina karriärer på dessa ting, snarare än att välja någon annan, lättare väg. Hittills har de serbiska statmakterna regelmässigt slagit dövörat till vid uppmaningar att prioritera vetenskap, det vill säga det som vi är skyldiga, inte bara oss själva utan hela det internationella vetenskapliga samfundet, att utföra, för det finns inga andra än vi själva som kan göra det; det är inte heller några andra som vill. Det handlar framför allt om forskningsarbeten inom allehanda natur- och kulturvetenskapligt inhemskt arvegods, bland vilket märks inte minst – det serbiska språket. Det som är mest brådskande är vetenskapligt genomtänkta och så fullständiga digitala textdatabaser som möjligt: lexikala och onomatologiska databaser och dialektdatabaser från hela det serbiska språkområdet och från olika kronologiska utsnitt. Andra har sådana i överflöd, hos oss befinner sig arbetet i sin linda. Sådana databaser skulle erbjuda såväl våra egna som intresserade utländska experter en fast grund för utförliga och seriösa forskningsarbeten av olika slag inom filologi och lingvistik, bland annat språkgeografiska, etnolingvistiska, onomatologiska, etymologiska, m.m. I slutänden skulle vi kunna få tryckta och digitala standardverk som hittills saknats: historiska, dialektologiska och etymologiska ordböcker, dialektologiska kartböcker, så att man ger en bild av det serbiska språket, över hela sitt område och under hela sin existens, som en tydlig och oomstridd empirisk storhet. Så länge som detta inte sker så kommer vi stå i skottlinjen för illvilliga manipulationer och inte mindre skadlig okunskap, utländsk såväl som egen inhemsk. Och slutligen: även om jag själv sedan lång tid tillbaka har tagit avstånd från den dagliga språkpolitiken och fast jag inte precis är den som sysslar med språkriktighetsfrågor, så känner jag att jag skulle sjunga halvkväden visa om jag inte utnyttjade det här tillfället att ta upp en besynnerlighet i det rådande klimatet som bekymrar och bedrövar mig, inte så mycket i min egenskap av forskare, utan framförallt som medlem av denna folkgrupp, som medborgare i detta land och talare av det serbiska språket, något som inte enbart är en frukt av vår tid, utan, om jag kunnat följa dess historia bakåt korrekt, utgör en fortsättning av vår språkpolitik eller, rättare sagt, politiseringen av språket och inte bara språket, åtminstone sedan det ögonblick då vi kastade av oss ett månghundraårigt ok och återfick vår status som egen nation. Tidigare har jag huvudsakligen pratat om hur det serbiska språket och den serbiska nationella identiteten hotas av andra, men här handlar det om ett etno-psykologiskt drag som utgör ett inre hot. Och det är inte det att vi är omedvetna; men vi är i vilket fall som helst inte tillräckligt medvetna. Att det verkligen finns ett elementärt medvetande om problemet bevisas av uttrycket sr-bo-vati1 , ”serbisera”, för vilket jag förgäves sökt paralleller i andra språk och hos andra folk – tills annat har bevisats så anser jag att det är en serbisk egenhet. Detta ord i det serbiska språket har en välförtjänt negativ konnotation och ändå är det något som vi serber, medvetet eller omedvetet, svänger oss med. Det handlar här om en besynnerlig schizofren störning, en mental splittring som leder vår nation i konflikt med sig själv. Dess ena sida kan sammanfattas i ståndpunkten serber, alla, överallt2 . Drastiska, för att inte säga sjukliga, uttryck för detta kan vi finna i de dilettantmässiga men storsäljande böcker som försöker bota våra nationella frustrationer genom påståenden om att vi är ett ursprungligt folk, eller Folket (med stort F), att vårt språk, det som vi talat sedan Vuk och fram till dags dato, är anfader till huvuddelen eller alla övriga världens språk, till och med de som finns belagda tusentals år tidigare (medan våra förfäder talade helt annorlunda: protoindoeuropeiska, baltoslaviska och fornslaviska), att vi spridit civilisationens landvinningar över hela världen – och liknande. Hittills har vårt ”officiella” vetenskapssamhälle framgångsrikt försvarat sig mot genombrott från denna pseudovetenskap, men man kan redan ana ett antal sprickor, men var dessa finns, det skall jag hålla för mig själv, för att inte skrämma er. Jag tänker bara säga: om detta sätt att hantera det serbiska språket tar överhanden hos oss, då blir vår sista försvarslinje inte i Tokyo, som man säger i en populär slogan, utan i min egen födelsestad, Valjevo. Men låt oss lämna det därhän. ”Serbiserandet” uttrycks i sin ursprungliga och givetvis begripligare form som att alla som talar serbiska utnämns till serber; i den meningen kan man säga att till och med Vuk Karadžić, till vars namn och verk vi alltid måste återvända, ”serbiserade”. Men han talade om serber av alla tre religionerna, det vill säga inte bara de ortodoxa, utan även katoliker och muslimer; enligt hans betraktelsesätt, och i enlighet med den då förhärskande tidsandan, så bestämdes nationalitet huvudsakligen utifrån det språk man talade. Dessutom studerade han vid sidan av språk också – och lärde känna bättre än någon annan – folklig skaparkraft, traditioner och mentalitet från alla de tre religiösa samfunden, något som snarare knyter oss samman än söndrar oss. Om denna serbiska chauvinism, och senare jugoslavisk folkgemenskap, var en fullständig illusion, på förhand dömd till undergång, och man först med den senaste tidens händelser har återvänt till ett naturligt sakernas tillstånd, eller om stormakterna gjorde en bedömning och utfärdade en dödsdom över ett alltför ambitiöst projekt, farligt för styrkebalansen i den här delen av världen; vem gick uppriktigt in i det och vem hade baktankar – vi lämnar åt historikerna att gräla om det där. Vare hur det vill med det, den lingvistiska frukten av detta närmande var det serbokroatiska språket. Under större delen av 1900-talet var detta den officiella och samtidigt vetenskapliga beteckningen på språket, en beteckning som under senare decennier kom ur bruk och blev nästan hatad av både serber och kroater. Det finns verkligen inget skäl för att vi nu dagligen skall använda oss av denna beteckning på samma sätt som vi gjorde tidigare, men vi behöver inte kasta bort den helt och hållet och än mindre starta korståg mot den. Om det inte längre finns något officiellt och litterärt språk med det namnet, detta dubbla namn, med streck mellan de bägge leden (serbo-kroatiska), så är det mest lämpliga, eller minst olämpliga, att man i den vetenskapliga diskursen använder termen för att beteckna en makrodialekt som under lång tid var en realitet i den slaviska södern, särskilt vid tillfällen när en mer precis uppdelning skulle bli godtycklig och påtvingad. Min uppfattning är att de utländska språkforskare som är objektiva och opartiska fortfarande använder detta dubbla namn för språket, medan andra i regel vidgar begreppet ”kroatiska” på serbiskans bekostnad. Man får emellertid inte förbise att vi på denna bollplan själva brukar göra självmål. Det handlar då om den andra halvan av den mentala splittringen av vår etnocentrism. Trenden att låta det serbiska namnet omfatta allt som historiskt varit serbiskt och i görligaste mån få alla ”avserbiserade” talare att ”återvända till serbiskheten” har redan från början ställts mot en annan form av serbisering – våra försök att sinsemellan överglänsa varandra, vem är bäst och vem är sämst, vem är en riktig serb (slutlösningen kan vara en paradoxal slutsats: ”om jag inte kan vara bäst, då vill jag inte vara serb överhuvudtaget”). Ett ganska barnsligt uttryck för denna benägenhet är de öknamn som man i centrala Serbien ger till serber som flyttat in från andra landsändar: de från andra sidan Sava är ungrare, från Kosovo – albaner; från andra sidan Morava – bulgarer. Värre är privata förebråelser eller tillmälen i det officiella rummet, ofta för att ta personliga eller politiska poäng, för att någons serbiskhet skall ställas i fråga, på grund av religiös tillhörighet, accent, jekaviskt uttal, vilket alfabet personen använder, osv. Sådant medför bara en inskränkning av vår egen etniska och språkliga bas, både när det gäller nutiden och förfalskningen av det förgångna, som jag redan nämnt. Ingen bestrider förekomsten av katoliker och muslimer av serbisk etnisk och språklig härkomst, men den inställning som Vuk hade om ett språk och tre trosuppfattningar accepterades i Albanien, men inte hos oss, delvis förstås på grund av att man insisterade på ortodoxin som en avgörande faktor för den serbiska identiteten. Historiskt sett är den štokaviska jekaviska dialekten kanske den mest serbiska av alla dialektvarieteter av det serbiska språket, men idag är det många bland oss som rynkar på näsan åt den, upplever den som lite främmande, folk som är födda med den jekaviska dialekten går över till ekaviska; och de som inte är insatta i ämnet eller som inte har de bästa avsikter i världen sätter helt enkelt likhetstecken mellan jekaviska och kroatiska. Ansträngningarna att skydda och bevara det kyrilliska alfabetet är berättigade, men inte uppmaningarna att vi skall överge det latinska alfabetet. Förmågan att kunna läsa två alfabeten är vår civilisatoriska fördel framför de kroater som med stolthet meddelar att de inte läser kyrillisk skrift. Det första slaviska alfabetet var för övrigt den glagolitiska skriften, som skapades av Kyrillos i samband med den märiska missionen. Den kyrilliska skriften är felaktigt uppkallad efter honom – den uppstod först efter hans och Methodios’ död, i Preslav i östra Bulgarien, genom an anpassning av det grekiska alfabetet, och det fick en gradvis spridning mot väst. Men skolan St Kliment och Naum i Ochrid höll fast vid den glagolitiska skriften och i det kroatiska kustområdet stod kroatiska präster under århundraden emot att latinsk skrift användes vid gudstjänster. Det finns inga tvivel om att serberna under tiden före Stefan Nemanja använde glagolitisk skrift; bland paleoslavisterna finns det allt fler som betraktar det glagolitiska Mariaevangeliet från 1000-talet som det första ännu bevarade exemplet på fornslaviska språkets serbiska redaktion, snarare än det cirka hundra år yngre Miroslavevangeliet. Det serbiska folket och den serbiska kulturen har sin historia före Nemanja, en historia som inte är uteslutande ortodox eller kyrillisk. Det måste vi vara medvetna om, så att vi inte alltför lättvindigt till andra avhänder oss delar av vårt eget kulturarv. Om jag till slut skall dra någon slutsats av mitt föredrag, så skulle det nog vara att vi inte kan bevara och skydda vårt språk i dagens värld om vi låter dess historia bli bortglömd och uppstyckad. Översättning: Anders Gustafsson Aleksandar Lomas högtidstal hölls på Vukstiftelsens årsmöte den 5 november 2010. 1srbovati kan översättas med att ”leva (uppträda) som en serb” – övers. anm. |
