Serbiska ordstäv

(Srpske narodne poslovice)

Ordspråket eller ordstävet är en kort, gnomisk litteraturform uttryckt som dikt eller prosa (gnom är grekiska och betecknar ett kort, ofta rytmiskt tänkespråk), som uttrycker folklig erfarenhet upprepad i flera liknande situationer i form av ett tänkespråk eller visdomsord, en sensmoral som tjänar som värdemätare.

Ordspråk är en ”kortfattad formulering av en erfarenhet, uttryckt för eftervärlden”, enligt definitionen i Rečnik književnih termina (Ordbok över litterära termer), där uttrycket ”för eftervärlden” är mycket viktigt, eftersom det visar på den betydelse som våra serbiska förfäder tillskrev ordspråket som en folklig erfarenhet som man alltid kan använda sig av. De största hemligheterna och djupaste lärdomarna lämnades i arv och bevarades för eftervärlden som en dold skatt.

Sannerligen kan folklig visdom vara mycket sedelärande för en ung man som står inför ett vägval och inte har någon att fråga om råd eller när han inte vill fråga. Ordspråk av typen neka svoga i u gori vuka eller teško svuda svome bez svojega (båda med den ungefärliga betydelsen ”det är svårt att klara sig någonstans utan sina nära och kära”) eller od starih prijatelja ne čini nove neprijatelje (”gör inte nya ovänner av gamla vänner”) kan vara till stor nytta.

Dositej Obradović

Uttrycket poslovica, ”ordspråk”, användes i sin nutida betydelse för första gången av Zaharije Orfelin(1), sedan Dositej Obradović(2) och Jovan Mušketirović, för att få offentlighet först med Vuk Karadžić. Innan dess så hade vårt folk vid Adriatiska havet använt främmande uttryck som dicterija (Juraj Šišgorić(3)), adagia elleradagia ilyrica (från latinets adagium, ”ordspråk”), rič odvijeka eller priričija.

I den första upplagan av Vuk Karadžićs Ordbok (utgiven 1818) så gavs ordetposlovicabetydelsen ”särskild överenskommen typ av tal med stavelser eller ord inlagda framför varje stavelse”. Dijodonijesisi vijovodijede – donesi vode, ”hämta lite vatten” (ur Rečnik književnih termina)(4).

Vuk Karadžić påpekar i förordet till sin Narodne srpske poslovice (Serbiska ordstäv) att vårt folk inte har något ”namn” för att beteckna ordspråk, men att poslovica i boken användes i betydelsen ”som man säger”, ”vad de gamla brukar säga” eller ”som gummorna brukar uttrycka sig”.

Termen poslovica, ”ordspråk” (från poslije slova,”efter talet”) är härledd och betecknar något som sägs mot slutet av talet, på samma sätt som ryssen använder ordet pogovorkamed samma härledning. Mot slutet av talet kommer slutklämmen, eller, i vissa litterära verk, en sensmoral, en lärdom – detta kan också vara ett slags ”ordspråk”. Säkert är att folket skapade ordspråk för att använda en rik erfarenhet till att hjälpa den enskilda människan igenom en viss situation, att lösa ett dilemma, att peka på liknande fall och ge den bästa möjliga lösningen.

Liksom alla andra typer av litteratur och folkdiktning så är ordspråket en uttalat individuell erfarenhet, den enskildes erfarenhet, som bekräftats vid otaliga liknande tillfällen, där den enskildes redogörelse upprepats av dem som känt till händelsen och som upplevt en liknande händelse med liknande resultat. Därmed har den enskilda handlingen genom upprepning upphöjts till regel och folket har fogat den till sin kollektiva erfarenhet och vishet. Eftersom det serbiska folket genom århundraden utövade rättskipning, där sådan fanns, genom sedvanerätt, så använde man ordspråket som juridisk norm, som en allmän föreskrift som kunde upprepas i enskilda fall och vinna gensvar hos folk i allmänhet. Som bevis för detta påstående kan vi ta domaren Vuk Dojčević i det verk som bär hans namn, av Stefan Mitrov Ljubiša(5), en medarbetare till Vuk Ka­ra­džić. Dojčević ”bekräftade” varje domslut med ett ordspråk, på precis samma sätt som en modern domare skulle åberopa en lagparagraf.

Det är oomtvistligt att ordspråket är ett ”ord av vishet”, för bara på det viset har det kunnat över­leva i folkmun och finnas kvar genom generationer och genom århundraden. Ordspråket är ett uttryck som är användbart, eftersom det bekräftats många gånger och på något vis kan prövas, antingen i bokstavlig eller i allegorisk eller metaforisk mening: ”Vare sig man slår grytan mot stenen eller stenen mot grytan, så ligger grytan illa till” (ili loncem o kamen ili kamenom o lonac, teško loncu); ”det är svårt för den svage, då som nu” (teško ne­ja­ko­me, nekada i sada).

Ordspråket ligger nära latinets sententia (åsikt, omdöme, visdomsord, en moralens tanke över någon händelse, domslut), men sentensen är oftast knuten till en bestämd person, medan vårt folkliga ordspråk är opersonligt (det är visserligen sant att somliga sentenser och grekiska visdomsord också är opersonliga). ”Kom hem med den eller på den” – medskölden som segrare eller på den som lik (oraklet i Delfi); ”jag fruktar danaerna (grekerna), även när de kommer med gåvor” (timeo Danaos et dona ferentes, Vergilius); ”jag bär allt mitt med mig” (omnia mea mecum porto, Cicero); ”vad som är tillåtet för Jupiter är inte tillåtet för oxen” (quod licet Jovi, non licet bovi). Man vet precis vem som uttalade sentensen och vid vilket tillfälle, medan man aldrig vet detta när det gäller våra folkliga ordspråk. Berättaren är alltid opersonlig och obestämd, det är också ofta oklart när uttrycket uppstod eller vad som låg bakom ordspråket.

Vuk Karadžić

Typiska sentenser är: ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet” (Sokrates); ”tärningen är kastad” (Julius Cæsar), ”allt måste betvivlas” (Spinoza).

Sentensen uttrycker ofta ett personligt dilemma eller en personlig åsikt, även om den, när situationen upprepas, är vitt tillämpbar.

Ett stort antal ordspråk har vårt folk tagit från Bibeln, både från den grekiska och från den latinska traditionen. Ett enskilt exempel, tolkat genom ett allmänt använt uttryck, blir till en regel, ibland till och med sedvänja eller norm, så som Kristus’ talesätt blivit normgivande: ”saliga äro de i anden fattiga, ty dem hör himmelriket till”, ”bliv vad du är, bliv inte vad du inte är”…

Betydelsen av ordspråket är allmän, det kan användas på olika breddgrader, kan gälla i alla tider, aldrig bli ”föråldrat” eller förlora sin aktualitet: latinets ”först leva och sedan filosofera” (primum vivere, deinde philosophari) eller vårt egna ”om du är klok, följ inte efter en tok” (ako je neko lud, ne budi mu drug). Men ordspråket kan också förlora sin aktualitet, eftersom det ”kommer ihåg” och ger uttryck för en svunnen tid, det kan ”åldras” på samma sätt som poesi eller språk kan åldras, liksom allt åldras. ”En turk kan du ge hundra kannor vatten – glöm bära fram en och du får betalt för intet” (Turčinu sto đuguma vode donesi, jedan ne donesi, ništa ti ne priznaje), eller ”må Gud skydda dig från arga odalmän” (čuvaj te Bože bijes­na sebra) eller det turkiska ”fyrtio bosnjaker är en man” (četrdeset Bošnjaka jedan čovjek).

Ett ordspråk kan man ibland knyta an till ett visst yrke eller en sysselsättning, vilket kan göra att dess betydelse inte är densamma som ett ordspråk med mer allmänt tilltal kan ha. Sådana är: ”om ingen gräver eller plöjer, bröd och kakor dröjer” (bez orača i kopača ne bi bilo hljeba ni ko­la­ča), ”mycket prat, lite handling” (sve, sve, ali zanat)…

Dagens ordspråk har ingen berättelse, men de har en bild, en scen, en situation och kan därför illustreras med många konkreta berättelser, eftersom ordspråkets allmänna innebörd kan knytas till otaliga enskilda händelser.

Vuk Karadžić tyckte att alla ordspråk hade en berättelse, så under rubriken ”ordspråk” lade han in korta, ibland humoristiska, berättelser, anekdoter och ibland fabler.

När ordspråket hänvisar till svunna generationer så får vi nästan ett påbud, varvid dess didaktiska ändamål uppfylls, vilket är väsentligt för att överföra erfarenheter från den äldre till den yngre generationen. Man har alltid betraktat människor som kan många ordspråk och visdomsord som kloka, eftersom de har haft en rik livserfarenhet och även tagit del av den folkliga visdomen, som omfattar många människors erfarenheter. Det har varit vältaliga människor, som utmärkt behärskat folkmål, så att orden i uttrycken har fått helt ny innebörd.

Ordspråket ger en allegorisk eller metaforisk bild och upplevs därför som ett litterärt verk, med vissa berättande och illustrerande egenskaper och kan verka påverkande: ”den som dricker mer, törstar mer” (ko što više pije, to više žedni,ungefär ”mycket vill ha mer”).

Vuk Stefanović Karadžić, vår geniale vetenskapsman, var en av dem som samlade serbiska ordstäv, något som han började med redan i början av sin karriär, för att sedan ”presentera dem för världen” 1835. Enligt vad han själv sade, så började han nedteckna dem redan 1814. Om ordspråk skrev Vuk 1833 till sina framtida bokköpare, sina ”prenumeranter”, följande: ”Inte bara gömmer folkstäven en väldig visdom och kunskap om det mänskliga livet på denna jord, men de visar även på folkets förnuft och karaktär och ibland även på folkliga sedvänjor.”

I sin ”Tillkännagivande om Serbiska ordstäv” (Objavljenije o narodnim srpskim poslovicama) säger Vuk att han samlat in mer än 1 000 stycken och att det inte bara handlade om ”blott och bart ordspråk utan att de ofta återföljs av entolkning (Vuks kursivering), vissa presenteras även med de berättelser, varifrån de kommit (eftersom många ordspråk annars inte kan förstås av alla serber, än mindre andra nationaliteter)”.

Petar Petrović Njegoš II

Sin första bok med serbiska ordstäv publicerade Vuk Karadžić 1835 under titeln ”Serbiska ordstäv” (Srpske narodne poslovice) och dedicerade den till ”högvälborne herr Petar Petrović Njegoš II, härskare och biskop över Montenegro”.

I sin dedikation säger han att ”i skrivande stund saknas så mycket som en tredjedel av alla ordspråk i samlingen (kanske jag aldrig hinner sammanställa dem alla) och Gud vet att inte heller de andra hade kunnat presenteras för världen om inte försynen gjort att jag stiftat ER bekantskap”.

Detta hade två orsaker: För det första så hjälpte Njegoš honom säkerligen med publiceringen av boken, för det andra så hade Njegoš närmat sig folkkonsten och gett den ett andligt liv med sin Gorski vijenac, där en stor mängd dikter uttrycks i form av ordspråk, sentenser eller visdomsord. Med den boken så omfattade den store diktaren med stor detaljrikedom olika verk ur folklitteraturen och gjorde ett tvärsnitt, så att vår folklitteratur fick sin största bekräftelse och nådde sin höjdpunkt i och med Gorski vijenac. Varannan dikt i Njegoš’ verk är ett ordspråk eller har blivit ett visdomsord.

Vuk Karadžić hade tur i sin vetenskapliga gärning, för han levde i rätt tid och kände rätt människor, han inte bara kände dem, utan umgicks med dem och var vän med dem och man kan utan vidare säga att den tid som han blev given var en gåva. Bland hans vänner återfanns de allra mest betydelsefulla människor, betydelsefulla inte bara för sina länder, utan för hela Europa och i synnerhet för serberna. Bland dem fanns ”den kände tysken Jacob Grimm”(6), den lärde slovenen Jernej Kopitar(7) och den berömde serbiske diktaren Petar Petrović Njegoš…

Därför är det ingen överdrift när Vuk i sin dedikation till Jacob Grimm utan någon inställsamhet berättar att när denne redan 1823 övertalade honom att trycka upp serbiska folkberättelser och ”därför beslutade att pryda [boken] med Ert berömda namn”. Personer som hjälpte Vuk, såsom Jacob Grimm och Njegoš är verkligen en prydnad för hela Europa.

För att förstå ”Serbiska ordstäv” (Srpske narodne poslovice),utgiven av Vuk Stefanović Karadžić 1835 och 1849, men också för att förstå våra ordspråk överhuvudtaget, så är det viktigt att ta del av Vuks påstående som framfördes i en annons för den andra upplagan med titeln ”En ny bok”: ”I denna bok kommer läsarna att finna exempel på vårt rena folkspråk, vår folkfilosofi eller levnadskonst och få kunskap om livet i denna värld och, genom de många ordspråken och de berättelser som hör till dem, också vinna kunskap om vårt folks olika sedvänjor.”

För Vuk Karadžić var ordspråket inte bara blott och bart ett uttryck, utan framför allt en berättelse om någon händelse från vilken man, som en slutkläm eller sensmoral, härledde ordspråket. Det finns därför i Vuks ordspråk en handling, där finns hjältar, väder, språk, individualisering, motivation, där finns en berättare, det är alltså en berättelse. I vår tid hade denna berättelse varit bortglömd, om inte Vuk Karadžić eller någon av hans medarbetare hade skrivit ned den, läsaren hade inte känt till att berättelsen existerat eller att händelsen inträffat, utan hade uppfattat ordspråket som ett uttryck av folklig visdom av universell betydelse. Men på det här viset har berättelsen genom att konkretiseras fått en gestalt, hamnat i ett sammanhang, blivit personlig och betydligt mer övertygande. Händelsen målas upp och den folkliga livsfilosofin eller sedvänjan presenteras, vilket ger underlag för en rättsnorm.

På ett liknande sätt skrev också en av de första serbiska realisterna, Stefan Mitrov Ljubiša, sina berättelser i samlingen ”Vuk Dojčevićs berättelser” (Pričanja Vuka Dojčevića), som inte är något annat än ordspråk, gestaltade genom en händelse, som av Ljubiša placeras både i titel och i berättelsernas slutord, genom vilket han ytterligare understryker deras betydelse.

Vuk lade i sina böcker också in tolkningar av ordspråken, ordvändningar, liknelser och vis­domsord. Utan hans ordspråk så hade inte vårt språk varit det det är och serberna hade inte varit det folk som det är, för även folkstäven har, inte bara hos Vuk, bidragit till att utforma vårt nationella medvetande.

Därför har dr Miroslav Pandić helt rätt när han säger att Vuk under hela sitt liv ”tänkte och talade i ordstäv, liksom han tänkte och talade i tiostavig vers och folkberättandets målande, mustiga och breda frasering”.

Ordspråket visar, kanske bättre än berättelsen, hur vårt folk under gångna tider resonerade, hur de såg på världen och på sin plats i den och hur de i koncentrerad form beskrev essensen av den serbiska människan och det serbiska folket.

Vuk Cerović

Vuk Cerović föddes i Bijelo Polje i Montenegro 1946. Han gick ut grundskola och gymnasium i Bijelo Polje, studerade och avlade magister- och doktorsexamen i Belgrad. Han skriver prosa för barn och vuxna, litteraturkritik och radiopjäser. Inom vuxengenren har han gett ut tre novellsamlingar: Drhtaj na rubu, Priče sa periferijeoch Tuđi život, samt trilogin Krug (tre romaner om familjen Marković från Lazin och om 1900-talets Montenegro – Zle godine, Jesen u proljeće och Ljeto u Durakovu). För barn har han publicerat två romaner ur en trilogi, Hrabri dječak DronjoochDječak traži oca, samt två novell­samlingar, Blago ispod naše kruške och Rođaci iz Lazina. Han har även gett ut ett antal bilderböcker.

Han har publicerat tre studier om Stefan Mitrov Ljubiša, en om Nikola Lopičić och en om Mihailo Lalić, samt ett tiotal essäer. Romanen Hrabri dječak Dronjohar belönats med utmärkelsen Politikin zabavniksom den bästa boken på det serbokroatiska litterära området under 1991. Novellsamlingen Rođaci iz Lazinagjordes av TV Beograd till en tv-serie med samma namn och till filmen Uroš Blesavi med Ljubiša Samardžić i huvudrollen.

Han undervisar i barnlitteratur på filosofiska fakulteten i Nikšić. I Diasporapublicerades han första gången i början av 2007.

Översättning: Anders Gustafsson