I de alltför vänliga svenskarnas land

Medresenärer i balkläder – Tre bröder i norr – ”Jag heter Johansson” – Varför talar utlänningar illa om svenskarnas vänlighet

Stockholm, mars (1930)

Det hade precis börjat gry när ångbåten lämnade hamnen i Köpenhamn och satte kurs mot Sverige. Det var en plågsam gryning en tidig nordisk vårmorgon. En kall vind låg på från havet och den ven lika obehagligt om öronen som den bet i hyn. Det var grov sjö, men vågorna var inte stora, de var inte ens vågiga utan liksom spetsiga, sönderslagna och hoptrasslade, som om soluppgången hade gjort dem förvirrade och rädda. Det var inte en sådan där morgon som naturälskarna besjunger och turistsällskapen använder i sin reklam.

Alla passagerarna satt inne i salongen vid ångkaminerna. Salongen var full. Jag visste mycket väl att detta inte var en tid då man företog en semesterresa, men mina medresenärer såg inte alls ut som människor som tog sig över havet till Sverige på grund av affärer. För mig som var på dåligt humör såg de allesammans ovanliga ut denna oroliga, molniga morgon på sjön. I deras trötta, utvakade ansikten avspeglades ett slags salighet, och det var som om skeppets långtråkiga gungande och vindens tjut bara spädde på den ytterligare. Alla kvinnorna var klädda i långa sidenklänningar och männen i smoking och frack. Vad var det för märkligt land jag var på väg till där man behövde gå i balkläder till och med när man reste!

Men allt fick snart en naturlig förklaring. Det var söndag. Dagen innan hade det varit bal i Köpenhamn. Unga kvinnor och män från den svenska kuststaden Malmö hade kommit till Köpenhamn på kvällen, tillbringat hela natten på balen och var nu på väg hem över havet till Sverige. De befann sig fortfarande i musikens och flörtandets hänryckande famn, som inte ens den här obehagliga vinden kunde driva bort. I dag var de lediga och kunde se fram emot en angenäm vila.

Byflickor i folkdräkt

Men jag berättar inte detta på grund av dem. Jag gör det på grund av Skandinavien. Vid Langelinie i Köpenhamn står ett enormt monument som är en allegori över myten om Gefjon. En kvinna piskar fyra ursinniga tjurar som drar en plog. Enligt en uråldrig föreställning ska den här onda gudinnan ha plöjt upp marken mellan Danmark och Sverige och gjort så att havet kunde skilja dem åt. Med tiden förlorade myten om Gefjon i betydelse eftersom skepp och färjor återigen fogade ihop Sverige och Danmark. Men sedan kom historien, en sådan där smärtsam och blodig historia som bara två brödrafolk kan ha, och skilde dessa två länder under samma himmel på ett djupare plan än bara med ett hav. Nu har även den historien förvandlats till en myt. Svenskar och danskar är två folk med två stater men som både geografiskt och själsligt känner sig som ett. En gång i tiden levde de enade, sedan splittrades de med blod, och nu strävar de efter att förenas både juridiskt och andligt. Och även om det låter föga övertygande, så var dessa mina underliga medresenärer i balkläder ett spontant uttryck för denna strävan.

Köpenhamn är inte bara Danmarks utan även hela södra Sveriges huvudstad. När en svensk åker över till Danmark anser han inte att han har rest till ett främmande land utan att han är kvar i Skandinavien. De har en sång om svenskarnas, danskarnas och norrmännens gemensamma skandinaviska öde, som lätt skulle kunna sjungas som ”serben, kroaten och slovenen”. Bakom sig och framför sig har de tre nordiska bröderna en historisk väg som i mångt och mycket liknar den som de tre bröderna i söder har.

I Malmö behövde jag ta mig från hamnen till järnvägsstationen. Vid utgången stod en herre med röd mössa på huvudet. Jag vände mig till honom för att få vägledning. I stället för att svara förde han högerhanden till den röda mössan, bugade och sa:

”Får jag lov att presentera mig, jag heter Johansson.”

Jag släppte greppet om mina resväskor, lyfte snabbt på hatten.

”Vad trevligt att få göra er bekantskap, herr Johansson. Det är just därför jag har kommit till Sverige, för att stifta nya bekantskaper.”

Vår bekantskap varade högst tio minuter, för snabbtåget mot Stockholm skulle avgå om en halvtimme och av samtalet med herr Johansson hade jag ännu inte lyckats utröna var stationen låg eller hur lång tid det skulle ta att gå dit.

En taxi stannade i närheten av oss.

”Det är bäst jag tar en droska så att jag slipper irra omkring”, sa jag och tänkte bekymrat på tåget som redan gjorde sig berett att lämna stationen.

”Men ni måste betala!”

Jag tittade förvånat på herr Johansson. Stod den vänlige mannen och förödmjukade mig? Jag hade avslöjat både min nationstillhörighet och mitt yrke för honom, så hur kunde det vara möjligt att han utgick från att jag aldrig hade åkt taxi eller att jag trodde att det var en sjukvårdstransport som körde sjuka och döda gratis, med tanke på att han påminde mig om att jag måste betala för taxin?

Kyrka i en svensk snötäckt by

Tyskarna har ett elakt uttryck om svenskar, visserligen från före kriget, alltså från tiden då de trodde att de var de enda som var kloka. De säger: ”Dum som en svensk.” Efter kriget skrev en tysk författare en hel bok om svenskarna, i väldigt positiva ordalag, där han med olika argument försökte vederlägga uttrycket. Och regeringen i Stockholm förbjöd spridningen av boken i Sverige.

Herr Johansson tog fram en lapp ur fickan och visslade. En stor omnibuss som hade stått i änden av hamnen tycktes rycka till av tjänstemannens visselpipa och skyndade fram till oss.

”Det här är vårt officiella fordon som utan kostnad kör passagerare från hamnen till stationen”, meddelade herr Johansson. ”Ni är där på fem minuter.”

Tåget skulle gå om fem minuter. Jag kastade mig på omnibussen, tillsammans med resväskorna som herr Johansson slängde in. Omnibussen började rulla. Eller snarare flög iväg. De fem minuter då jag satt där och kastades hit och dit gjorde att jag skakade av mig allt det nöje som jag hade känt vid den första bekantskapen med Sverige, och färden gjorde att jag kände att det hade varit bättre om jag inte bara hade nöjt mig med att betala för taxiresan till stationen utan till och med köpt hela taxin.

Men jag kom fram som jag skulle och hann som tur var med tåget. Och väl på tåget, utsträckt i kupén, lyckades jag snabbt intala mig att det där tyska uttrycket var väldigt illvilligt och helt orättvist, att herr Johansson var den vänligaste mannen i världen och att Sverige måste vara fullt av Johanssonar.

*

Den här övertygelsen, som jag fick av en slump när jag först kom till Sverige, lämnade mig inte under hela min vistelse i landet, och jag var säker på att den skulle finnas kvar när jag lämnade det. Ty svenskarna är ett oändligt vänligt, hjärtligt och rart folk. Det här är ett land som gläds åt alla främlingar, var de än kommer ifrån och varför de än kommer, som är tacksamma mot dem för att de har kommit, oavsett om de sedan talar illa om det, som till exempel jag.

På alla stationer, anhalter och när vi åkte genom byar vinkade unga, spänstiga, blonda flickor i utsmyckade folkdräkter åt oss med sina näsdukar och förkläden, och deras unga, muntra ansikten sken upp så glatt när de såg tåget och oss att man fick lust att hoppa ut genom vagnsfönstret och krama om alla dessa Greta Garbos medsystrar, kanske just för att de inte liknade henne.

*

Tåget som förde mig till Stockholm är det enda internationella tåget som binder samman Mellaneuropa och Skandinavien. I min vagn var alla passagerare utlänningar, i huvudsak tyskar. Alla hade en skrivbok och en penna till hands. De tittade tankfullt ut genom fönstret, på Sverige, och antecknade allt som oftast med livliga rörelser. Sina intryck? Antagligen, det här var ett intryck, men de var inte mina kollegor. Av fyra stycken var tre handelsresande. I skrivböckerna skrev de ner siffror, adresser och noterade beställningar.

Naturens charm var verkligen outtömlig. Underbara tallskogar med otroliga snösjok på grenarna, och frusna sjöar som sken som speglar i marssolen; detta förunderliga spel mellan isen och solen som flätas samman i Nordens natur väckte hos mina medpassagerare lusten att arbeta. Och jag föreställde mig redan att närhelst en frusen sjö skymtade utanför vårt fönster skulle den här mannen mittemot mig komma på idén att i sin skrivbok göra en ny och mer lyckosam kalkyl över de varor han skulle prångla ut i Sverige.

Den fjärde samtalspartnern var gymnasielärare. Så stod det åtminstone på hans resväska. En av oss sov ända från resans början, eller låtsades sova. Ibland är det obehagligt att resa ensam, ibland i sällskap. Vi utgjorde inte något lyckat urval. Vi såg misstänksamt på varandra, och de blickarna speglade en rädsla för att någon skulle inleda ett samtal. Så när vi låtsades att vi inte var intresserade av naturen längre satt vi och slumrade. Resan var lång och tröttsam, och det är faktiskt mycket trevligare att slumra än att föra ett spänt samtal. Ännu en lyckades somna. Ett slags himmelsk tystnad rådde i vår kupé. Plötsligt borrade sig gälla toner in i våra öron. En yngling med ett stort, pärlemorssmyckat dragspel hade satt sig inne hos oss utan att vi hade märkt det och börjat spela.

Om man hade varit i en annan sinnesstämning skulle det ha varit värt besväret att företa den här resan till Sverige enbart för den här musiken. Dragspelet är landets nationalinstrument, och den här ynglingen var en äkta svensk bymusikant. Men folk var sömniga och musiken gjorde dem irriterade. ”Skandal”, mumlade en av oss yrvaket, och alla gav vi musikanten en mördande blick. Men vi var utlänningar och ingen av oss vågade protestera. Genom fönstret mot korridoren fick jag syn på konduktören längst bort i vagnen. Den mannen hade varit väldigt hygglig mot oss och gjort oss en massa små tjänster. Till exempel hade han på varje större station rusat ut och fyllt på den stora flaskan i korridoren med friskt vatten, trots att ingen ville ha. Varför sa han inget, tänkte jag för mig själv, han såg ju hur mycket vi ogillade musiken?

Till slut gnuggade sig även läraren i ögonen och sa något på svenska. Säkert något med skärpa, för musiken upphörde genast och ynglingen började förvirrat be om ursäkt.

”Kan ni tänka er”, sa läraren till oss med ett förtvivlat ansiktsuttryck, ”konduktören hade skickat hit honom för att roa oss.”

Jag tittade ut i korridoren: konduktören hade slutligen förstått hur det låg till och försvunnit ut ur vagnen …

*

Det där är ett stort elände: svenskarna kommer aldrig att begripa varför utlänningar är så buttra mot dem, och utlänningarna är oförmögna att förstå den svenska vänligheten.

På Stockholms centralstation, till exempel, uppstod rena kaoset. Det var inte vi passagerare som orsakade det, för vi var inte så många, utan stationstjänstemännen. Återigen på grund av den stora hjälpsamheten. Hela stationspersonalen välkomnade passagerarna. Bäraren fick inte ta ens resväska förrän behörig tjänsteman hade meddelat hur mycket man skulle betala denne, så att han inte skulle försöka lura en.

Vid utgången stod en man i uniform och delade ut nummerbrickor. Man förstod givetvis inte vad det var men tog en i alla fall. Alla chaufförerna stod på rad. Man visste inte att de var chaufförer, för de var välklädda och hade persianpälsmössor på huvudet. När man fick sitt nummer av mannen i uniform ropade han något, och så steg en man med pälsmössa fram ur ledet och ledde bort en. Det var först när man leddes bort till en bil som man förstod vad det handlade om.

Det här försökte tyskarna införa på Berlins stationer redan för två år sedan, och där var det mer meningsfullt, men de gav upp. Det vore bra om även svenskarna gjorde det. För även utan nummer hade varje resenär kunnat få tre bilar var, och dessutom behövde de ofta inte ens någon bil eftersom i princip alla skulle över till hotell Terminus som ligger mittemot stationen. Vissa stod sedan och trängdes för att lämna tillbaka brickan till mannen. Jag behöll min som minne.

Jag säger det igen, det där tyska uttrycket är verkligen orättvist. Fast nu känns det mer förståeligt. Det är inte bra när ett folk är för tillmötesgående. Svenskarna sliter ihjäl sig för att vara tillmötesgående mot utlänningar.

Synd på ett så sympatiskt folk!