Besläktade själar i Stockholm

Möten i förbifarten – Barberarsalonger där Gretor löddrar in kunderna – Plågoandar och samariter i den svenska huvudstaden – Karl XII-statyn, en omvänd bolsjevik och idén om slavernas gemenskap

Stockholm, mars (1930)

Från en främmande stad får alla utlänningar med sig intryck som är främmande för dem som staden tillhör. Ty de är hänvisade till det som ska vara en stads attraktioner, det som den gör reklam för och som får utlänningar att besöka den: museer, historiska minnesmärken, monumentala byggnader och naturupplevelser. Det de ser är viktigt för dem, och det är med hjälp av det som de sedan bedömer livet i staden. Men i själva verket är det en helt vanlig stad som de har lyft upp ur letargin.

För en tid sedan skrev till exempel en tysk kollega, som hade rest runt i Jugoslavien som journalist, några artiklar om Belgrad. Artiklarna var opolitiska och berömde vår huvudstad. Men när jag läste dem lyckades jag inte känna igen det Belgrad som beskrevs. Inte så att min kollega hade beskrivit det han hade sett på ett oriktigt sätt. Nej, han hade helt enkelt tittat på sådant som jag som Belgradbo aldrig skulle ha sett.

Livet i en stad, den där märkliga andan som varje stad på ett särskilt vis andas, är inte så lätt att känna i det förflutnas förstenade avtryck utan att överanstränga fantasin.

Museer är visserligen värdefulla och mycket lärorika institutioner, men låt oss vara ärliga, hur länge ska människan egentligen lära, och är jag lärd för att jag på min väg genom livet har besökt så många museer?

Kort sagt (för att förklara varför jag förklarar det här) beslutade jag mig för att inte gå på museer i Stockholm.

*

Jag gick till en barberarsalong. För en utlänning som glatt har utropat sin tids alla brister till dygder är Stockholms barberarsalonger värda en vallfart. I en av dem stod för några år sedan en blond, späd flicka och löddrade in orakade huvudstadsbor, eftersom hon inte klarade av något mer ärevördigt arbete. Hon hade kastats ut från skolan eftersom hon inte ville plugga och från en modeateljé där hennes mor hade satt henne som lärling eftersom hon tyckte om att i smyg prova de stockholmska damernas dyra klänningar.

En kund stirrade oavvänt på henne medan hon löddrade in honom, varefter han tog henne i handen och drog henne med sig. Hon följde med honom så som hon skulle ha följt med vem som helst som hade varit beredd att befria henne från löddret. Först tog han henne till Berlin, sedan från Berlin till Hollywood, och förvandlade den eländiga barberarflickan till en kvinna som skulle komma att hänföra en hel värld. Den inlöddrade kunden var den svenske regissören Mauritz Stiller, flickan var Greta Garbo.

Sedan dess är det en tradition att Stockholmsflickor som tror att de är födda till ett högre kall i livet är ivriga att få löddra in kunder på barberarsalongerna.

Den här vars löddrade hand jag hade hamnat under var blond, elegant och förförisk, som om hon var en avbild av Greta. Hon hade säkert fått höra att hon liknade den berömda skådespelerskan, så hon hade också övergett skolan och familjen och allt och greppat tvålen.

Hon märkte att jag var utlänning och såg misstänksamt på mig. Herregud, hon kanske trodde att jag var filmregissören hon hade väntat på, så som våra mödrar i ungdomen väntade på sagoprinsen! Åh, jag skulle så gärna ha tagit henne med mig, för hon hade säkert förtjänat att vara lycklig, precis som jag. Om så bara i drömmarna. Och medan hennes hand gnuggade min kind där jag låg i stolen hade jag redan en känsla av att jag erfor ett av de där ögonblicken med kärleksfulla smekningar som man annars bara kan få se på biograferna i Gretas filmer. Och jag viskade något så ömt och längtansfullt till henne att till och med John Gilbert skulle ha blivit avundsjuk. De enda kärlekskranka ord som alla förstår:

”Greta Garbo …”

Sedan sa jag inget mer. Ty hennes hand gnuggade mitt ansikte så frenetiskt och ögonen blixtrade så av något slags raseri att jag blev rädd att hon skulle fylla min mun med lödder om jag så mycket som öppnade den för att säga något mer.

För det var ingen tvekan om att jag hade träffat på en Greta Garbo som hade förlorat hoppet om att bli det.

Gud vet hur många gånger den här stackars flickan redan hade blivit tilltvålad av dem hon tvålat in för att finna lyckan! Och hur många som dittills hade sagt att de skulle föra henne till Hollywood, bara för att överge henne på första bästa hotell i Stockholm! Hon hade nog insett till slut att en Greta Garbo räckte för hela världen och att det av hennes längtansfulla drömmar bara återstod lödder, som hon för evigt skulle få gnugga in i stockholmarnas skägg.

Jo, det är värt att komma till Stockholm, om inte annat så för att en gång i livet få bli inlöddrad på stadens barberarsalonger. Jag förstod åtminstone lite bättre att lyckan är som en blå fågel eller en blond Garbo, så nära och ändå så oåtkomlig.

*

Ni får tro vad ni vill om mig, men jag kom fram till övertygelsen att det viktigaste en utlänning kunde göra i den här staden, efter barberarsalongerna, var att närmare lära känna Stockholms servitriser.

För i Sverige finns det envisa nykterister vars kamp mot alkoholen har berusat dem mer än vad till och med den starkaste spriten skulle mäkta med. I den utmärkta punschens vagga har de officiellt lyckats utropa vattenledningarna till den enda källan till salighet. Sverige har visserligen inte infört ett totalförbud som grannlandet Finland, men däremot något som för alkoholister är ännu värre. Det är tillåtet att servera alkoholdrycker, men det är förbjudet att dricka dem, förutom en viss lagligt föreskriven mängd som verkar utgå från en läkemedelskatalog. Bara precis så mycket att sjuklingen inte ska dö utan fortsätta att plågas.

Det sägs att under Amerikas tio år med torrläggning har hälften av alkoholisterna dött av förgiftning, men runt hälften av dem har vant sig av med sprit. Jag vet inte om någon här har blivit förgiftad, men man märker genast att ingen har vant sig av med sprit. Trots att reglerna är mycket stränga. Så fort polisen ser någon på gatan som är lite ostadig på benen tar de honom direkt till häktet så att han får nyktra till. Krögaren som man har blivit full hos blir fråntagen sina dryckesransoner. Om man blir full en gång blir man av med sitt kort och placeras, som det så fint heter här, ”utanför alkoholen”. Källarmästare och försäljare får alkoholdrycker mot revers och måste bevisa åtgången med konsumenternas kuponger.

Den verkställande instansen för den här nykterhetsinkvisitionen är servitriserna. De har blivit utsedda till plågoandar men är ofta samariter. Så det är inte så konstigt att de åtnjuter stort anseende bland krogbesökarna. Så fort en gäst kliver in på krogen ropar han redan i dörren ”jag kysser din hand” och bugar djupt för servitrisen.

Den svenska punschen har nämligen den egenskapen att ju mer man dricker, desto mer vill man dricka. Och då kan ni föreställa er vilken plåga det är: man har knappt provat den och fått smak för den förrän man har druckit upp sin ranson.

Mer går bara att få i förtroende och på grund av personlig vänskap.

Stockholms servitriser kommer visserligen från anständiga hem, de är kända för att vara hederliga och samvetsgranna, och innan de släpps ut på krogarna har de avlagt ett prov i medborgerlig moral.

Men kvinnor är lömska, inte bara när de kommer med kärleksdrycker utan även alkoholdrycker.

Redan den tredje dagen på restaurang Lucullus hade jag kunnat dricka upp hela källaren (men gjorde det inte).

De nyktras förslag om att ta bort servitriserna från krogarna och sätta medlemmar i nykterhetsrörelsen i deras ställe röstades ner i parlamentet, för att undvika blodspillan …

*

Framför Karl den tolftes staty försjönk jag i historiska funderingar.

Den här kungen, funderade jag och letade i minnet efter mina kunskaper från del två av Allmän historia … Den här hjältekonungen som slogs med alla han kom åt, den kungen …

En ovanlig röst ryckte bort mig ur Sveriges historiska förflutna, som jag så duktigt hade börjat leva mig in i.

”Min herrn!”

En liten magerlagd man bakom mig drog mig i ärmen.

”Ni rysk?” frågade han tyst med svag, närmast gråtmild röst.

”Jag jugoslavisk.”

”Och jag rysk.”

”Harasjo!”

”Vi slaver”, fortsatte han.

”Slaver”, bekräftade jag.

”Bröder!”

”Bröder, gudskelov!”

Och så började ryssen förklara något för mig.

Då blev jag för första gången varse att ryska och jugoslaviska var … två språk. När man pratar med våra ryssar märks detta knappast. Jag lyckades ändå snappa upp att han var anställd vid den sovjetiska beskickningen i Stockholm, att han hade fått sparken på grund av någonting, att han nu inte vågade återvända till Ryssland och att han var hungrig. Inte nog med att jag förstod det här sista, utan jag såg det dessutom i hans ansikte. Även en hungrig bolsjevik ser ut som alla andra hungriga människor. Han bad mig om fem kronor.

Fem svenska kronor är inte så jättelite pengar, men jag slog genast detta ur hågen å den slaviska gemenskapens vägnar och gav dem till denne omvände bolsjevik. Fast i smyg och i förtroende, så att det inte sedan skulle uppstå något missförstånd och jag bli anklagad för att sprida bolsjevikpropaganda i Europa.

Det var först då jag blev förvånad: Hur kunde den här mannen veta att jag var slav!

Den förklaring som han gav mig gjorde mig ännu mer förvånad.

Han sa att när han gick förbi mig där jag stod framför statyn hörde han att jag visslade Otji tjarnije, så han gick fram till mig.

Den svenska historien måste verkligen ha gjort mig helt uppslukad, för jag visslar aldrig när jag är vid mina sinnens fulla bruk.

När ryssen hade gått tittade jag förvånat upp på Karl den tolfte. Och där bredvid statyn av den svenske hjältekonungen, som restes till minne av hans berömda seger över ryssarna, som det så fint står med stora gyllene bokstäver på postamentet, blev jag verkligen tankfull.

Vi slaver, tänkte jag medan jag stirrade oavvänt på Karl den tolfte, som om det var han som fick mig att tänka så, vi är en märklig ras, Karl. Vi känner igen varandra till och med på visslingar.

Och plötsligt greps jag av en salig hänförelse över att jag hade gett den där bolsjeviken fem kronor, lika kraftig och oväntad som den som jag hade sett att han greps av när han oväntat fick de fem kronorna av mig