När man åker på landsväg 5 km nordväst från Borås, finner man i skogen den utspridda byn Bredared och en träskylt vilken visar, att här till vänster finns ”Heliga Treenighetens kloster”, ett ortodoxt kloster, under den Serbisk-Ortodoxa Kyrkans jurisdiktion. Runt omkring ser man inga tecken av andra människor, men om de finns har de dolts av skogen, som stått där i urminnes tider.

Av Danilo Marić

Så fort man svänger av från vägen får man redan vid första anblick en bild som inte kommer att förändras efter en noggrannare granskning. Klostret har tre byggnader; till vänster en ny byggnad i två våningar, det nya gästhuset. Rakt fram det några decennier gamla klostret, som domineras av kapellet. Till höger det nya växthuset, som doftar av grönsakernas rika frukt. Senare får jag veta att klostret äger 12 ha, 10 ha skog och 2 ha öppen mark.

Historien förtäljer att när ryssarna under andra världskriget ockuperade delar av Finland, lämnade många finländare sina hem, till denna del av Sverige kom c:a 40.000 själar, bland vilka en stor del var ortodoxa. Den grupp som kom till Borås köpte senare detta objekt i Bredared och gjorde det till sitt kulturella ungdomscenter.

Femtio år senare köpte ”Heliga Treenighetens brödraskap”, bestående av tre svenska ortodoxa munkar: Dorotej, Gabriel och Tichon, denna egendom och grundade där detta kloster, som den 30 juni 2001 invigs av Biskop Dositej av Storbritannien och Skandinavien.

På framsidan av klostret finns ett dominerande trearmat Kors, det ”ryska Korset”, som serberna brukar kalla det, som bröderna i klostret bevarat till minne av de fromma finländare som byggt det.

Innan jag lärde känna detta kloster, visste jag inte mycket om den serbiska ortodoxin i Västeuropa. Här fick jag lära mig att det finns tre serbisk-ortodoxa stift: Storbritanniens och Skandinaviens, Västeuropas och Centraleuropas. Klostret i Bredared tillhör Storbritanniens och Skandinaviens serbisk-ortodoxa stifts jurisdiktion. Det finns serbisk-ortodoxa kloster: Ett i Sverige och två i Tyskland, (varav ett biskopskloster) och enligt vad Igumen här kommer ihåg ett vardera i Italien och Spanien. I Sverige finns 12 serbiska församlingar: två i Malmö, Göteborg och Stockholm, en i Helsingborg, Olofström, Byarum, Linköping, Södertälje och Västerås.

Under sex år har klostret utvecklats som om ett helt kollektivjordbruk hade arbetat där. I klostret lever tre bröder: Igumen Dorotej, Arkimandrit Gabriel, klostrets andlige fader och lydnadsbroder Johannes, alla tre svenskar som mottagit den ortodoxa tron i vuxen ålder.

Kapellet, som fanns sedan tidigare har brödraskapet iordningställt till en fullt funktionell kyrka, med allt det som hör till, av vilka ikonostasen utmärker sig med hög konstnärlig nivå. Både ikonostasen och kapellet är förvånansvärt stora. Fyra celler för munkar är iordninggjorda, för detta behövs både iver, kunskap och medel. Därtill två matsalar en liten för munkarna och en stor för folket, med plats för 60 personer, men 100 går in om de är smyckade med enkelhet. Även ett bibliotek finns. Framför klostret är ett växthus byggt, inte bara för ett rent praktiskt ändamål utan även estetiskt. Brödraskapet har de verktyg och maskiner de behöver, bland annat en traktor och tre bilar.

Bland allt det som detta lilla, men flitiga brödraskap gjort under sex år utmärker sig det nya gästhuset. Ett tvåvåningshus på c:a 200 m², som till det yttre är färdigt men invändigt återstår mycket arbete och kostnader. Det gör ett varmt och funktionellt intryck och består av: Kök, matsal, bibliotek, två rum med egen ingång och sju gästrum, vilka alla, liksom klostrets andra byggnader, skall uppvärmas med ved från klostrets skog.

Igumen för klostret i Bredared är 36-årige Dorotej, som i sin slitna mantija och ännu slitnare skor, gör ett enkelt intryck, som man kan förvänta sig av serbiska munkar, vilka aldrig varit fjärran från fattigdom. Och det stora kors som hänger på hans starka bringa vittnar om igumens ödmjukhet och hans trohet mot sin monastiska kallelse. Igumen i Bredared tycks mig annorlunda och rikare på livet än alla de igumener jag träffat och de är inte få.

David Forsner, svensk protestant, föddes 1971 i Gryt, som from yngling önskade han att återvända till den sanna och ursprungliga kristna tron, som han fann i den ortodoxa Kyrkan. När han 1989 blivit myndig mottog han med moget förstånd den Ortodoxa Tron. Fyra år senare, 1993 reste han till Serbien, till Kaona kloster i Šabac-Valjevo stift, där han ett år senare blev munkvigd och fick namnet Dorotej. Snart därefter blev han vigd till munkdiakon och ett år senare 1995 till prästmunk. Efter prästvigningen flyttades han till klostret i Lelić, vid Valjevo, där han stannade i två år. I detta kloster inspirerades den unge munken Dorotej av helige Biskop Nikolajs (Velimirović) böcker, vars reliker överfördes hit från den heliga Savas kloster Novogračanica i Illinois fem år tidigare.

Prästmunken Dorotej återvände till Sverige år 2000 och grundade snart ”Heliga Treenighetens brödraskap” med medbröderna Gabriel och Tichon, året därpå köpte de klostret och han blev vigd till Igumen.

Fem år efter det att klostret grundats fick jag kännedom om det och besökte det och lärde känna dess ”husbonde” igumen Dorotej. Han förundrade mig. Jag vet inte vad jag först skall nämna, trohet mot sitt monastiska kall, hans välformulerade serbiska, bildning, ungdom, enkelhet, arbetsvilja, fromhet…eller vänskap?

Vänskap!?

Redan efter 10 minuter blev vi vänner och, så kände jag mig i hans ödmjukhet och färdighet att utveckla vänskap. Jag kom när han höll på att binda upp tomater och gurka i växthuset tillsammans med en av bröderna, medan den tredje brodern höll på med att göra i ordning kring det nya gästhuset. Men även om jag kom mitt i hans arbete, när alla människor skulle visa att de var upptagna, så tog igumen emot mig med gott humör, vilket är allt mer ovanligt. Han visade mig klosteregendomen och jag blev övertygad om att dessa munkar arbetar dag och natt, att de både kan och vill arbeta, att de njuter av de gärningar som följer av det och att de har det som man allt mer sällan möter i den moderna civilisationen – lycka och ödmjukhet.

De tre personerna i skogen är fulla av lycka.

I Heliga Treenighetens Ortodoxa kloster i Sverige följer lycka på lycka, mänsklig lycka gläder här Herren.

Besatt av svenskarna och serberna i närheten av Nordpolen blir jag full av inspiration att skriva om detta fenomen.

Jag skall skriva!

Men, tyvärr, inte ens efter tio försök under tio månader har jag inte skrivit en enda rad borta i Amerika. Men jag måste skriva, jag måste, jag vet att jag måste, jag vet inte just varför jag måste. Jag måste åter åka de tio tusen kilometrarna till klostret och igumen Dorotej, som hela tiden tittar fram ur de tankar, som jag behöver beskriva.

Även nästa år åkte jag till Sverige.

Vid återkomsten till klostret detta år gjorde bröderna ett ännu starkare intryck på mig, eftersom jag såg vad de hade gjort sedan föregående år, vilket man kunde ha förväntat sig av tio flitiga män.

Igumen blev glad över att se mig och bad mig vänta tills han hade packat ost och ljus, som säljs i klostret till en besökare.

Jag hade planerat att överraska igumen med mina frågor, jag gör det med andra jag samtalat med, eftersom jag är övertygad om att människor av värde visar mest i oförberedda situationer.

”Vilka är de största serbiska felen?” Frågade jag igumen Dorotej, som inte alls väntat sig en sådan fråga. Senare antecknade jag vad jag kom ihåg:

- En människa får inte vara envis och bete sig som något hon inte är. I sina tankar, ord och gärningar måste hon känna sin egen svaghet. Herren undervisar oss om detta, då Han säger att vi i allt måste vara måttliga. Detta gäller både den enskilde och gruppen och det gäller för det serbiska folket, som i nutid förlorat mycket, som det inte varit tvunget att förlora. Det gäller särskilt för serbiska ledare, fulla av synd, bland annat den att de tagit rätten att uppvigla folket, övertygande det om att de har en styrka som det inte har. Vanligt folk kunde förstå att serberna, även om de är ett modigt folk, inte hade den makten att rå på den hundra gånger starkare supermakten, som öppet och brutalt besköt Serbien från luften, likt örnar över sitt offer. Serberna försökte inte att inte ställa sig i deras väg, och undvika överfallet, vilket de var tvungna att göra. I detta ser man de serbiska ledarnas vanmakt.

”Serberna har även andra fel”… sade jag, men igumen avbröt mig.

”Ett serbiskt strategiskt fel och stor synd är att förinta sin egen efterkomma, innan den föds och fått chans att leva. Abort, den vita pesten, har förödande konsekvenser för nationen, därför att man även angriper Skaparen som skapat människan och gett henne livet och dessutom sagt till henne att vara fruktsam och föröka sig och uppfylla jorden. Det verkar som serberna inte vill följa detta bud, utan tvärtom genom abort dödar en större stad, varje år.”

”Klostret är ungt, har det något bibliotek”? Fortsatte jag mina oväntade frågor.

”Klostret har c:a 2000 böcker i fem bokhyllor, utspridda i matsalarna och cellerna. Så småningom är det meningen att de skall samlas i ett bibliotek i det nya huset."

”Av vad lever ert kloster?” jag gjorde ett nytt påhopp på den unge igumen.

” Av lite av varje… sade han och tänkte efter.

”Svårt liv?!”

…”som varje serbisk gård alltid gjort.”

”Jobbigt…” förutsatte jag.

Nej, sade igumen leende och fortsatte lugn och sansat, som om han förklarade för en förstaklassare: ”Vi får gåvor från de troende, Gud hjälpe dem, vi säljer ljus, både här och till andra församlingar.

”Ett intressant liv…!”

” På tredje plats kommer inkomster av vår skog, fjärde vår trädgård och växthus.

”Det verkar som ni har stor nytta av ert växthus, tomater, paprikor…”

” Jo, men detta året var inte som vi förväntat, sade igumen leende och fortsatte: ” På söndagar kommer mellan 30 och 50 troende till liturgin och även deras gåvor är viktiga.”

”Har ni några bidrag från staten eller några andra föreningar?”

”Nej.”

”Inte ens från stiftet!?”, tillade jag.

”Från stiftet, från stiftet har vi löften.”

”Mödosamt verkar ert brödraskap…”

” Ja, vi arbetar och arbetar… bön och arbete är meningen med vårt liv… och så var jag nära att glömma fader Gabriels pension som han arbetat ihop i sitt civila liv.”

”Ni känner väl till serber!?”

”Som svensk, som levt i Serbien och fortsatt att leva bland serber och svenskar, så kan jag objektivt bedöma serbiska dygder och svagheter. Det som särskilt gläder mig hos serberna är deras gästfrihet. Jag vill sätta denna dygd främst, eftersom alla utlänningar känner sig välkomna bland serberna. Vi har också sett att den serbiska gästfriheten utnyttjats i onda syften, men jag är glad att även efter dåliga erfarenheter, så är den fortfarande ett serbiskt karaktärsdrag. Jag har även lagt märke till att serberna håller sin tradition och den serbiska traditionen är en verklig skatt. Traditionen är grundad på folkfromheten, vilket gör att den bevarats även om det serbiska folket gått igenom stora prövningar under historien, både det 500-åriga turkiska oket och den 50-åriga kommunistiska diktaturen.”

” I Amerika assimileras serberna märkvärt… hur är det med serberna i Sverige?”

”Serberna i Sverige skiljer sig en del från de som utvandrat till Amerika och Australien. Men även i Västeuropa finns det skillnader mellan de serbiska utvandrargrupperna. I Sverige kan man urskilja två huvudgrupper.

Den första invandringen av serber till Sverige är knuten till det stora behov av arbetskraft som fanns i Sverige i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Svenska företagare åkte till hela det forna Jugoslavien för att rekrytera arbetskraft. Många av dem som åkte hade för avsikt att stanna några år, tjäna ihop pengar och sedan återvända. Serberna i denna grupp uppvisar en del gemensamma drag. Många var ”barn av det kommunistiska systemet”, inte troende, några inte ens döpta, de förlorade kontakten med den serbiska Kyrkan, kulturen och traditionen, sedan blev de kvar, gifte sig fick barn, som integrerades i det svenska samhället och barnbarn, som i många fall blivit helt assimilerade och bland vilka det tyvärr inte är ovanligt att man inte kan serbiska.

Den andra gruppen utgörs till stor del av flyktingar från Kroatien och Bosnien- Herzegovina under kriget på 1990-talet, vilka av förklarliga skäl skiljer sig från den första gruppen. De flydde från sitt land och sina hem och kom till Sverige med målet att stanna, även efter krigets slut, eftersom de inte hade något hem att återvända till. Det finns skillnader mellan de två grupperna, men lyckligtvis ingen fiendskap, som man tyvärr kan se i andra serbiska immigrantgrupper i andra länder, som i Amerika till exempel. Bland denna andra våg finns många troende, fulla av kärlek till serbiska heliga platser, fester och myter. Många sökte sig till serbiska Kyrkan när de kom hit och Kyrkan var deras enda fasta punkt i deras flyktingtillvaro, många har bevarat sin tro och fortsätter att vara aktiva i Kyrkan.

De som bevarat sin tro, tradition, och språk skulle kunna lyckas som de ryssar som kommit till Sverige från 1600-talet och framåt, de förblev trogna sin ortodoxa tro, sin tradition, byggde Kyrka och bevarade sin identitet, men de berikade sig dessutom med ytterligare en identitet, den svenska. Detta är ett gott exempel på hur en folkgrupp lyckas bevara sin identitet, under en längre tid i ett annat land.”

Som ”svensk-serb”, hur ser du på svenskar?

”Svenskar verkar till en början ”kalla” i jämförelse med mentaliteten på Balkan, ”…de jobbar och jobbar… och belönar sig på helgen.”

Svenskar vet inte vad krig innebär, men det vet varje serb. De tar det lugnt, arbetar och tycker inte om ytterligheter. De har i huvudsak inget emot invandrare, förutsatt att de arbetar och gör rätt för sig, men de tycker inte om när människor kommer hit och lever på socialbidrag, eller arbetar en kort tid för att sedan sjukskriva sig. Svenskar tycker om att resa, många kan så mycket engelska att de klarar sig i stora delar av världen. Eftersom serberna ofta är goda hantverkare och blev kända av svenskarna som bra jobbare på fabrikerna i Sverige, kan många serber känna sig som hemma i Sverige.”

Igumen Dorotej påpekar fortsättningsvis att problemet bland svenskarna är att många förlorat sin kristna tro. Sverige blev protestantiskt och förlorade i reformationen många kristna traditioner, exempelvis fastan som bevarades i byarna långt in på 1800-talet, fast den luterska tron säger att fastan inte är till någon nytta. Protestantismen har en stark bindning till den världsliga makten, vilket gör att världsliga förändringar stark påverkar de protestantiska kyrkorna, detta för dem i sin tur allt längre bort från den ursprungliga kristna tron. Om tron blir sekulariserad, förvärldsligad, finns där inget för den som lider i eller på grund av världen.

Denne gudstjänare ställde jag en fråga som förvånade honom mer än de andra, jag frågade om en vanlig människa kan bosätta sig i gästhuset, och betala hyra. Efter lite betänketid säger igumen tydligt att det inte går, allt är frivilligt och allt gemensamt, det finns inget privat. Och att om någon vill bo här privat så strider det mot klosterlivets ideal: ” Människan är sådan, att så fort hon betalar så kräver hon också.”

”Vad är klostrets ideal?”

”Målet med klostret är att människor frälses genom monastisk askes, att förbereda sig för det eviga livet. Alla som vill leva som munkar är välkomna till vårt kloster…Gud leder våra planer och vårt liv. De som lever i kloster strävar efter den eviga rikedomen och därför är de lyckliga.

Översättning: David Forsner
Novellen är obetydligt förkortad här