Serbiskt väggmåleri

Idag är det inte så lätt att förstå serbernas verksamhet inom byggnadskonsten och måleriet under perioden från det att de blev kristna (830) och fram till den serbiska statens undergång (1459). Det byggdes två slags kyrkor: med centrala och längsgående fundament. Det är inte så lätt att skilja mellan bysantinska och serbiska helgedomar bland mångfalden av gamla och mindre kyrkor. Den mest betydelsefulla kyrkan med centralt fundament är Peters kyrka i närheten av Novi Pazar, uppförd under 900- eller 1000-talet. Stor betydelse har också Den helige Jovans kyrka i Zaton i Polimlje, liksom den helige Pantelejmons kyrka i Nis.

Av Draginja Urosevic

De fresker som finns bevarade från perioden som föregick Nemanja-dynastin målades enligt den bysantiska traditionen och de har, i ganska stor utsträckning, bidragit till byggnationernas värde. Mycket betydelsefulla är freskerna från Peters kyrka: fem scener föreställande Kristi liv, Kristi dop, Judas svek och Krist korsfästelse.

Stefan Nemanja markerar, genom sina donationer till uppförande av monumentala helgedomar, början av en gigantisk verksamhet inom byggnadskonsten och måleriet. Hans ättlingar, höga kyrkliga ämbetsmän och godsägare, fortsätter i samma spår genom att skapa storatade konstverk. I dessa helgedomar möts de bysantinska och romerska traditionerna. För utsmyckningen av dessa kyrkor anlitar Nemanja den tidens bästa konstnärer, mästare från Konstantinopel som visar prov på hovkonsten i Komnenos-dynastin. 

I klostret Studenica arbetar mästare från Syditalien och Kotor. Freskerna från perioden 1208-1209 lämnar bestämt bakom sig de mönster som förekom inom grafikkonsten under den sena Komnenos-dynastin och inför istället plastikelement i form av högtidliga, dekorativa helheter, vilket senare har gjort Studenica till förebild för senare uppförda och avbildade helgedomar. Det är den helige Savas, Stefan Nemanjas yngste sons förtjänst, att inskriptioner på serbiska språket införs liksom teman tagna ur den serbiska litteraturen.

Mellan åren 1208 och 1215 bygger Stefan Prvovencani upp klostret Zica, som blir säte för det förvärvade ärkestiftet, och den helige Sava tar dit mästare från Konstantinopel för att utsmycka klostret (1219-1220). Mästarna anammar Studencias måleritradition.

Stefan Nemanjas ättlingar bygger mycket. Det som gör dessa kulturminnesmärken till integrala konstskapelser är de fresker som målas omedelbart efter det att byggnationerna färdigställts eller något år senare. Det första mästerverket som uppförs strax därefter är ett komplex av utomordentliga konstskatter i klosterkyrkan i Milesevo. Porträtten av Nemanja-släkten, den Vita ängeln, Jungfru Maria och Marie bebådelse utgör tack vare sin koloristiska spännvidd och formens fullständighet den absoluta höjdpunkten av väggmåleri i hela bysantinska konstvärlden. Mästarna, utpräglade anhängare av den plastiska stilen, uppnår den största omfattningen i klostret Moraca där de utmärker sig genom sina förfinade teckningar, kultiverade färger och uttrycksfulla ansikten. I mausoleet över serbiska kyrkliga dignitärer, de Heliga apostlarnas kyrka vid patriarkatet i Pec, uppförs runt år 1260 fresker av varierande värde som utgör en sammanfattning av det som dittills har uppnåtts inom målerikonsten och förutspår nya genombrott. 

Enligt de gängse kriterierna för de sköna konsterna och ur estetisk synvinkel intar måleriet i den Heliga Trefaldighetens kyrka i klostret Sopocani en mycket framstående plats inte bara inom den serbiska konsten utan även inom den bysantinska, och till och med den europeiska, under andra hälften av 1200-talet. Freskerna i helgedomens centrala del försöker nå upp till de antika skönhetsidealen och representerar den tidiga renässansen i Serbien. 1200-talet har en framträdande plats i utvecklingen av det serbiska väggmåleriet. Utsökt vackra serbiska fresker från detta århundrande återfinns i många antologier över medeltida konst såsom minnesmärken över väggmåleri av högsta klass. 
Kung Milutin har gjort sig känd som den äldste serbiske donatorn och mecenaten. Man lämnar den typ av kyrka som var tongivande i Raska bakom sig och anammar istället ett kvadratiskt fundament med ett kors inristat, med en eller fem kupoler. Representativt för denna stil är klostret Gracanica. 
Det serbiska väggmåleriet visar tydligast sin tillhörighet till den bysantiska kulturen under ett par årtionden på 1300-talet. Det är en period då de mest betydelsefulla serbiska freskerna uppstår ur de medeltida händelserna i Bysans. Den mäktige kung Milutin lyckas vända, i sin egenskap av en stor mecenat, de viktigaste kulturella och konstnärliga strömningarna från Bysans till sitt eget land. Att lansera nyheter i väggmåleriet är i sig en strävan att ge berättarkonsten fritt spelrum. Väggmålningarna föreställer inte enbart illustrationer till Gamla och Nya testamentet, utan till många andra texter. De förvandlas till mindre format och fyller ut genom sina förminskade former. Det förekommer många detaljer ur vardagslivet. Målarna använder sig av den plastiska uttrycksformen, klara färger och mörka och ljusa kontraster. Under Stefan Decanskijs och tsar Dusans era slår de olika riktningarna i freskomåleriet ut i full blom. Dusan bevisar i sin egenskap av donator av en mångfald av fresker till klostret Decani sin rikedom och gör det möjligt för konstnärer med varierande talanger att använda bladguld och dyrbar asurblå färg i sitt måleri. På grund av att det är högtidligt dekorativt, där de huvusakliga harmonierna skiftar i blåa och guldfärgade toner, och på grund av sin ikonografiska nydaning av encyklopedisk karaktär, intar måleriet i Decani en särskild plats i den serbiska och bysantiska konsten. 

Under den svåra tid som följde efter kejsardömets undergång framträder hertig Lazar, hertiginnan Milica och Stefan Lazarevic som stora donatorer. De reser monument över byggnadskonsten i området runt floden Morava. Väggmåleriet i Serbien i Moravaregionen skänker nya värden åt ikonografin och bildkonsten. När det gäller det ikonografiska temat gör sig konstnärerna runt Morava fria från det ok som berättarkonsten, det dramatiska uttrycket och formens plottrighet utgör. Genom en mjuk och fin modellering av formen bygger de upp en ny estetik. 
Eftersom det det har uppstått under den period då de intellektuella och andliga kretsarna i Serbien var besatta av fruktan för turkarna, har väggmåleriet i Moravaregionen uppnått en avsevärd mognad och i det förnimmer man en tidsanda och en period som präglas av landets sista kulturella uppsving innan de ödesdigra historiska händelserna som därefter utspelade sig.

Översättning: Nadja Chekhov