Vid den stora folkförsamlingen i Novi Sad den 25 november 1918, fattade serberna ett enhälligt beslut om förening av Banat, Bačka, Baranja och Srem med kungadömet Serbien, och via Serbien även med kungadömet SHS (serber, kroater och slovener) som 1929 blev kungadömet Jugoslavien. Frågan om Vojvodinas autonomi, som uteslutande gällde serberna inom den habsburgska monarkin, såg ut att vara överspelad. Dock blev denna fråga åter aktuell vid början av 1930-talet, delvis av ekonomiska, men huvudsakligen av politiska skäl.

För 10 år sedan sa författaren av romanen ”Sångaren”, Boško Petrović till mig: ”Vet du en sak, Vojvodina är en politisk-andlig dröm, som inte kan definieras, men som alltid varar mellan verklighet och myt”.

Sedan dess försöker jag lösa denna gåtfulla mening, men frågan är om jag lyckas denna gång i denna artikel.

Av Čedomir Popov

Är Vojvodina en naturlig geografisk enhet?

Tydligen inte.

Vojvodina är ett område vid södra delen av Pannoniska slättlandet utan klara gränser. Det är helt öppet i norr och i öster, och mot väster finns inte någon klar gräns. Donau skulle kunna vara en naturlig gräns mot Slavonien och Baranja, men vad är det då med det breda och odelbara utrymme som Srem och Slavonien utgör från Ilok vid Donau till Rača vid floden Sava? Var går gränsen där?

Å andra sidan, om Donau och Sava kunde ritas som gräns mellan Pannonien och Balkan i en politisk-geografisk, resp. stats- och administrativ mening, så kunde denna gräns på inga villkor gälla i historisk mening.

Ända sedan forntiden har floder snarare förenat än delat länder och folk, samhällen och kulturer. Så är det också med Balkan och Pannonien.
Från neolit- till folkvandringstider fanns det på Vojvodinas mark platser och lokaliteter med samma etniska eller kulturella grupper. För spridning av dessa folkgrupper var inte Donau och Sava något hinder, på samma sätt som dessa floder inte hindrade antika imperier som Rom och Bysans. Srem var en plattform för vidare framryckning av Roms legioner mot söder, och Sirmium (Sremska Mitrovica) var ett tag även en av huvudstäderna för imperiet. Donau hindrade inte Trianus att erövra Dacia, inkluderande en del av Banat, och att behärska och styra dessa områden i 2,5 århundraden. Även Bysans, det Östromerska riket, forcerade inte sällan dessa floder för att befästa sina nordligaste gränser. För andra barbariska stammar som kelter, koter, hunner, gepider, avarer, slaver, bulgarer och ungrare var inte Donau och Sava några hinder för deras tåg mot Rom och Konstantinopel just över det pannoniska slättlandet och över Balkan.

Det finns en historisk sanning i det, att i alla tider när Vojvodina eller dess delar har ingått i någon statsbildning, så befann det sig i staternas periferi utan någon speciell integrerande status, varken territoriellt, administrativt eller politiskt. Banat, Bačka, Baranja, Srem och Slavonien ingick i kungadömet Ungern (900- 1500 talet), men tillhörde olika feodala, kyrkliga eller världsliga länsherrar, med hårdare eller lösare band till ungerska kungar. Tatarernas framryckning på 1200-talet hotade det ungerska kungadömet, medan turkarna besegrade Ungern 1526 vid Mohac, och erövrade Buda 1541, och nästan behärskade hela Ungern, så ingick även dagens Vojvodina, utan någon speciell status under paschan i Buda, i det Osmanska imperiet. Denna situation varade ända till ”det stora Wien-kriget 1683-1699.

Även efter detta krig mellan det osmanska riket och det kristna Europa och efter fredsöverenskommelsen i (Sremski) Karlovci 1699 och fram till 1718 var inte alla delar av provinsen Vojvodina inom samma statsbildning, fram till freden i Požarevac. Banat och halva Srem förblev i turkarnas händer och även efter freden i Belgrad 1739 blev inte territoriet Vojvodina någon specifik enhet inom det romersk-tyska kejsardömet i vilket det ingick fram till 1806. Från 1806 till 1867 var det kejsardömet Österrike som styrde och efter 1867 ingick territoriet Vojvodina i den ungerska delen av dubbelmonarkin Österrike-Ungern.

Så var det fram till 1918, då Vojvodina blev den nord-östliga provinsen i kungadömet SHS, respektive från 1929 i kungadömet Jugoslavien. Under dessa perioder som beskrivits, har många och betydande demografiska, sociala, ekonomiska, kulturella, politiska, samt juridiska och administrativa förändringar skett.

En sak som hade historisk varaktighet under dessa millenier är, att det geografiska område som utgör Vojvodina alltid varit i periferin och av övergångsart och aldrig som separat organiserad och sammanbunden enhet, utom efter 1945. Det har alltså varit och förblivit ett territorium utan någon statsbildningstradition eller självständighet.

En annan sak som kännetecknar territoriet Vojvodina och som haft historisk varaktighet är dess agrara karaktär. Under alla århundranden har oöverskådliga åkrar och ängar, vindruvsodlingar och fruktträdgårdar, senare majs- och potatisodlingar, samt andra industriväxtodlingar varit Vojvodinas rikedom och livskälla. Även i detta avseende har många förändringar skett i agrotekniskt hänseende, transport, arbetsförhållanden, samhälleliga och ägande strukturer, men aldrig har dessa fakta inneburit några politiska fördelar i form av självständighet eller statsbildning. Ett tredje fenomen av varaktig historisk karaktär när det gäller territoriet Vojvodina var befolkningen som alltid kännetecknets av migrationer, förflyttningar, förändringar i dess etniska och nationella sammansättning.

Det Osmanska rikets erövring av Balkanstater medförde redan på 1400- talet att ett betydande antal serber drog sig undan och flyttade från söder till norr och till olika delar av Ungern. Det finns uppgifter om att redan under kung Matyas Corvin Hunyadi (1458-1490) levde ca.200 000 serber i områden kring mellersta Donau. Många av dem tjänstgjorde inom militära enheter, speciellt vid Donaus flotta, s.k. šajkaši och som bevis för detta bl. a. lämnat en kyrka, S:t Abrahamskyrkan, från 1439 i Raczkeve vid ön Csepel nära Buda. Serberna flyttade även nordligare, till Heves, Komarom och Györ. Undan framryckning av osmanerna flydde ungrarna från vissa områden som tömdes på ungersk befolkning och istället flyttade serberna dit och även en del islamiserad och kristen befolkning. Serberna hade olika sysselsättningar, men ofta deltog de i både osmanska och kristna armeér, som ständigt krigade under 1600- och 1700-talet. Det stora Wienkriget 1683-1699 och den massiva omflyttningen av serberna under patriarken Čarnojević från Kosovo 1690 var en historisk vändpunkt för serberna, som fick fly undan turkisk hämnd för sitt deltagande i den österrikiska armén. Allteftersom turkarna drog sig undan från områden i Ungern och Kroatien, som de behärskat under ca 150 år och nu förlorat under Wienkriget, så uppstod ett tomrum i dessa områden till vilka en utvandring av serber pågick från Kosovo och andra delar av Serbien, samt Bosnien till ungerska städer som Buda, Eger, Esztergom, Komarom, Györ och i dessa vandringar nämns inte ens en gång Srem, Baranja eller Slavonien som separata områden. Under kort tid skapade serberna i dessa områden sina kultur- och näringscentra, t.ex. Szentendre, Taban nära Buda, vidare vid den långa gränsen mellan Österrike och Osmanska riket som skapades efter Wienkriget längs Donau och Srem, Slavonien och Banat där serberna tog värvning som österrikiska gränssoldater för att försvara de nya gränserna.

Samtidigt med dessa serbiska migrationer inträffade från mitten av 1700-talet en annan migration, organiserad av myndigheterna i Wien till sydliga och östliga delar av riket, nämligen tyskar och i andra hälften av 1700-talet även slovaker, ungrare, rusiner, rumäner, greker, jermener, judar, romer etc. Därmed bildades i södra Ungern ett konglomerat av folk, kulturer, språk, seder och bruk och skapade därmed en mångfacetterad etnisk, religiös, social och ekonomisk struktur i området Vojvodina, vilket råder än idag. En viktig historisk egenskap av denna struktur är att dessa etniska och nationella folkgrupper inte växt ihop till någon ny grupp, utan tvärtom karakteriseras av (individuella folkgruppers) nationella identifikationer och integrationer. Det österrikiska hovets och den ungerska statens ambitioner och strävanden har dock varken medfört att germanisering eller magyarisering skett inom Vojvodinaområdet. Inte heller har den favoriserade katolska kyrkans strävan att förvandla de ortodoxa serberna till påveunionister lyckats.

Dessa olika folkgrupper har, trots liknande, gemensamma agrara levnadsvillkor och lika sociala och ekonomiska intressen, lett till nationella identifikationer på basis av språklig, kulturell och konfessionell tillhörlighet. Dessa nationella identifikationer har vidare lett till bristfällig förståelse och inte sällan även konfrontationer och konflikter mellan dessa olika folkgrupper. Allt detta har omöjliggjort ett gemensamt politiskt statsmedvetande inom Vojvodinaområden. Ytterligare en omständighet har förhindrat en känsla av tillhörighet till en gemensam administrativ och politisk enhet i Vojvodina, nämligen uppdelningen i olika juridiska, politiska och administrativa territoriella enheter, t.ex. de militära gränszonerna, olika privilegierade orter och städer, vilket innebar enheter med olika, sociala skikt etc., och samma tendens fortsatte även vid bildandet av kungadömet Jugoslavien.

Frågan om Vojvodinas autonomi har tre tidsaspekter, det förflutna, nuet och framtiden. Fram till 1918 har frågan om autonomin drivits uteslutande av serber i dåtida Ungern. Vidare även under staten Jugoslavien och också nu i det självständiga Serbien har frågan om Vojvodinas autonomi återigen försvarats av serber, dock inom Jugoslavien respektive Serbien. För att kunna förstå denna företeelse med autonomin bör man blicka lite bakåt.

Fram till osmanernas tillbakadragande från Pannonien har just Vojvodina varit en av de viktigaste platserna för bevarandet av ortodox tro och minnen över serbernas forna medeltida statstradition. Dessa ställen var framförallt ortodoxa kloster i Fruška Gora (kallat också Atos i Fruška Gora) med klostren Krušedol, Hopovo, Jazak, Djipša, Privina Glava och ytterligare ett 10-tal andra kloster. Dessa kloster har varit andliga väktare över serbisk historia, kultur och religion, eftersom övriga Serbien fortfarande var under osmanerna. Alla dessa kloster som lydde under Patriarken i Peć (Kosovo), likaväl som andra kloster i övriga delar, som Hilandar i Atos och Manasija i Serbien och andra kloster har varit en ersättning för den förlorade staten, det medeltida Serbien.

Efter den stora folkvandringen under patriarken Čarnojević från Kosovo 1690, fick serberna av kejsaren Leopold I särskilda privilegier år 1690 och 1691 efter deltagande i kriget 1683-1690 på kejsarens sida. Dessa privilegier var inte exakt dem som serberna begärde, men de garanterades en viss självständighet. Under 1700-talet reducerades, bröts och missbrukades dessa privilegier av kejsardömet Österrike, som tidvis utövade starkt tryck på serbernas identitet, såväl religiöst, som politiskt och administrativt, i syfte att helt ta bort tidigare utfästa privilegier. Serberna har dock kunnat bevara sina privilegier och kunnat stå emot detta tryck genom sitt massiva deltagande i försvaret vid militära gränszoner, samt genom konsolidering kring sina patriarker. På så sätt har serberna kunnat bevara sin nationella och religiösa identitet. Dessa tryck kom framförallt från de ungerska myndigheterna och den katolska kyrkans sida.

Genom hela 1700- och 1800-talet har serberna lyckats bevara sin kyrkliga autonomi, vilket har möjliggjort snabb kulturell och andlig utveckling och skapandet av en grund för europeisering och modernisering av den serbiska nationella kulturen i Ungern och andra ställen av den Habsburgska monarkin, t.ex. i Trieste och Wien. Denna kultur karakteriseras av en symbios av serbisk-bysantiska patriarkala traditioner härstammande från Balkan, tillsammans med de nya kulturströmningarna, som barock, nyklassicism och romantik, kommande från Central- och Västeuropa, men också från södra delarna av Ryssland, framförallt Kiev. Ur denna symbios föddes många strålande framgångar inom kyrko- och världsarkitekturen, bildkonsten, litteraturen, historien, språkläran och andra områden, som är viktiga för serbernas nationella utveckling och självförverkligande. På 1800- talet och i början av 1900-talet uppstod de första bildnings- och kulturinstitutionerna, som för serbernas vidkommande, har spelat och spelar en mycket viktig roll ända fram till idag. Lärarutbildningsskolan (Preparandia) i Sombor, Teologiska skolan i Sremski Karlovci, det första serbiska gymnasiet i Sremski Karlovci (1791) och i Novi Sad (1810), den anrika Matica srpska i Budapest (1826), flyttade till Novi Sad (1864), Tekelianum (skolinrättning för utbildning av serbisk ungdom) i Budapest. Vidare utgavs tidningar, tidskrifter (från 1824 utgavs Letopis Matice srpske), Danica utgavs av språkreformatorn Vuk Karadzić, etc. Redan från 1730-talet började de första serbiska teateraktiviteterna organiseras, vilket ledde till grundandet av den första serbiska nationella teatern, Srpsko Narodno pozorište i Novi Sad (1861). Nya bibliotek och andra kulturinrättningar öppnades. Kulturfrämjandet tillkom genom att rika serber breder ut sig. Den institution som mest påverkat och vakat över denna utveckling var Karlovačka Mitopolija (Episkopat) av Serbiska Ortodoxa kyrkan i Sremski Karlovci, den ledande kraften i andlig och nationell samlig av serber i Habsburgska monarkin och även serberna i övrigt, speciellt efter att turkarna stängde Pećka Patrijaršija, 1766, alltså den högsta institutionen av Serbiska Ortodoxa kyrkan i Peć, Kosovo. Serberna i den Habsburgska monarkin blev inspirationskälla och drivande kraft i utvecklingen av den serbiska kulturen och det nationella medvetandet. Just här i Vojvodina bildas först konkreta ideér om återbildandet av den serbiska staten under Djordje Branković, patriarken Arsenije IV, mitropoliten Stefan Stratimirović och Sava Tekelija; ideér som fann sin tillämpning under den stora serbiska revolutionen mot det turkiska herraväldet 1804 i centrala Serbien, Šumadija. Denna kulturella samhällstransformation av det serbiska folket begränsas inte enbart av området Vojvodina, utan sker också av serber i övriga delar av Österrike och Ungern, men medelpunkten i början är klostren i Fruška Gora (Bodjani, Kovilj), senare Sremski Karlovci och Novi Sad.

Emellertid fanns det ständiga hot över dessa utvecklingsinitiativ och uppnådda resultat, att förlora sin identitet, att denationaliseras, och fara att en gång givna kejserliga privilegier vid folkvandringen under Čarnojević 1690 skulle upphöra, ett hot som alltid funnits och som tidvis kommit från vissa håll i monarkin. Det största hotet kom från ungerska högre samhällsskikt som hade makt och som envist försökte förvägra serberna några som helst privilegier och som ansåg serberna som främmande element. Dessa kretsar lyckades under flera perioder reducera serbernas rättigheter i monarkin. För att värja sig mot dessa hot och för att skydda sin individualitet och status insisterade serberna på kyrklig, personlig och territoriell, resp. administrativ autonomi. Första idén om denna autonomi formulerades vid kyrkomötet och folksamlingen i Baja, Ungern 1694, varvid serberna krävde bildandet av två kompakta territorier med serbisk befolkning, en i Kumanija, centrala Slavonien och en i Mala Vlaška inom det österrikiska kejsardömet, men under direkt politisk, administrativ och militär ledning av den serbiska patriarken, respektive vojvoda och andra serbiska myndigheter. Av dessa serbiska krav blev det ingenting, dessutom bestod privilegierna givna av Leopold I endast tack vare de serbiska militära insatserna vid gränsen mot Osmanska riket, samt deltagandet i olika krig, som mot Rakocziupproret mot Habsburgarna 1703-1711, österrikiska tronföljdskriget 1740-1748, samt Napoleonkriget i början av 1800-talet och vidare revolutionskriget 1848-1849 i vilka serberna deltog aktivt på Österrikes sida.

Genom hela 1700-talet var idén om serbernas autonomi i Ungern defensiv, men slocknade aldrig. Inspirerade av franska revolutionen 1789 formulerade serberna vid folk- och kyrkomötet 1790 i Timišoar i Rumänien ett program för en bred autonomi som ett ”särskilt territorium” inom Österrike, men under eget styre. Detta territorium skulle omfatta Banat. Hovet i Wien, medvetet om omständigheterna i samband med franska revolutionen var inte främmande för eftergifter gentemot serberna, men allting mötte igen hårt motstånd från de ungerska högre samhällsskikten. Dessa ideér från ett möte i Timišoara jäste under de nästföljande 50 åren, för att, inspirerad av den europiska revolutionen 1848, kulminera med explosionskraft vid det stora berömda folkmötet i Sremski Karlovci 13 maj 1848, varvid det autonoma serbiska Vojvodina proklamerades. Mitropoliten Josif Rajačić utnämndes till serbisk patriark och överste i Österrikes armé, Stevan Šupljikac till vojvoda, alltså militär ledare för autonomin Vojvodina. Men detta serbiska Vojvodina hade att föra krig på två fronter: politiskt krig mot Wien och militärt mot ungerska revolutionärer som var oförsonliga försvarare av den ungerska suveräniteten och den territoriella helheten av det ungerska riket.

Kriget mot de ungerska revolutionära militära enheterna var grymt och blodigt medan försvaret av serbiska Vojvodina stöddes av tusentals frivilliga från furstendömet Serbien. Efter att hovet i Wien lyckats bemästra revolutionen i Italien och hemma i Wien, så stödde man tillfälligt serbernas autonomikrav hösten 1848, för att utnyttja dem i kampen mot de ungerska revolutionärerna. Utmattade och trötta gick serberna i Wiens kvävande famn, som redan 1849 tillsatte sin egen kejserliga general Meierhofer som ledare i Vojvodina, istället för en serbisk efterträdare till den avlidne vojvoda Stevan Šupljikac. Den serbiska militärrörelsen inneslöts i den österrikiska armén och dess politiska befogenheter minskades gradvis för att slutligen formellt avsluta autonomin serbiska Vojvodina genom kejserligt beslut av den 18 november 1849. Som tack för serbernas deltagande i kampen mot ungerska revolutionärer belönades serberna på så sätt att man bildade ett administrativt område i Banat med central överhöghet i Wien med sätet i Timišoara, ett område med tyskar och rumäner i majoritet och serberna i minoritet. Områden med övervägande serbisk majoritet, nämligen gränsområden, samt även Sremski Karlovci, som ju var det betydelsefullaste serbiska området togs inte med i det nya ”Vojvodstvo Serbien och Timišoara Banat”. Sätet var i Timišoara och styrdes av tyska generaler. Det officiella språket var tyska och för serber som behärskade det språket mycket bra var det möjligt att eventuellt få någon anställning vid den lokala administrationen. Den serbiske patriarken fick behålla sin titel och sina befogenheter mot att han godkändes av Wien. Den nämnda autonomin ”Vojvodstvo Serbien och Timišoara Banat” avslutades också 1860 av Wien, alltså varade den i 11 år. Inom 1900-talet försökte vissa kretsar bevisa att autonomi i moderna Vojvodina hade grunder i denna administrativa enhet, alltså ”Vojvodstvo Serbien och Timišoara Banat”, vilket är ren politisk manipulation såsom beskrivits.

Serberna sörjde inte denna förlorade och ”döda” autonomi, utan fortsatte kampen för verklig autonomi. Ett försök gjordes vid folk- och kyrkomötet 1861 igen, men utan resultat och därefter fortsatte kampen om autonomi Vojvodina av en ny generation yngre liberaler som leddes av Svetozar Miletić och Mihailo Polit-Desančić. Sedan dess sjöd det politiska och kulturella livet i Vojvodina och 1866 bildades ”förenade serbiska ungdomsorganisationen” i Novi Sad, som fick en allmänt serbisk karaktär. Denna organisation hade i sitt program ett förslag till en bredare global lösning av den serbiska frågan, den s.k. östliga frågan, och som en del av denna, var frågan om serbisk autonomi i Vojvodina mellan 1860 och 1870 central.

Ett annat skäl för serbocentrisk historia är att serberna i Vojvodina och i andra närområden under ett och ett halvt sekel, dvs från 1700-talet till mitten av 1800-talet, varit huvudbärare av nations- och kulturtransformationen av det serbiska folket och en sluss för modern europeisk kultur in i övriga Serbien. Serberna i Vojvodina hjälpte den unga och återuppståndna staten Serbien – som just befriats från det osmanska oket - med utbildat folk, med politiska och kulturella initiativ och även materiellt, ända fram till 1878. I det mångnationella Vojvodina har det serbiska folket självt, utanför sin egentliga vagga, lagt grunden till en nationell och kulturell revolution. Alla andra folk vände blickarna mot sina egna nationella centra: tyskar mot Wien, ungrare mot Budapest, slovaker mot Bratislava, kroater mot Zagreb, etc. Denna egenart hos serberna i Vojvodina har präglats djupt i deras medvetande och tradition och har skapat en känsla av särställning, även då centrum för nationell, politisk och kulturell utveckling övergått till staten Serbien under andra hälften av 1800-talet. Serberna i Vojvodina bar i sina hjärtan och i sina politiska strävanden en tanke om förening med staten Serbien som de betraktat som sin egen stat. De bara väntade att någon makt skulle göra slut på den trötta och slutkörda österrikiska monarkin, speciellt efter suspension av alla former av autonomi för serber i Vojvodina 1912 och ännu mera efter serbernas seger i Balkankrigen 1912-1913.

Efter första världskriget fick serbernas strävanden en chans och den missade de inte. Vid den stora folkförsamlingen i Novi Sad den 25 november 1918 fattade serberna ett enhälligt beslut om förening av Banat, Bačka, Baranja och Srem med kungadömet Serbien och genom det med kungariket av serber, kroater och slovener (från 1929 Jugoslavien).

Frågan om Vojvodinas autonomi, som en uteslutande serbisk fråga, såg ut att vara historiskt överspelad, men i början av 1930 uppstod den igen, mest av politiska, men också av ekonomiska orsaker. Från flera håll kom denna fråga att resas. Storkroatiska strävanden att förvandla Jugoslavien till dubbelfederation, bestående av kungadömet Serbien och övriga delar av habsburgska territorier under ledning av Zagreb var främsta drivkraften till autonomi för Vojvodina. Även från utlandet kom uppmuntran, t.ex. Britten R.V.Siton-Wottson som, hör och häpna, likt kroatiska nationalistkretsar föreslog federativ omorganisation av Jugoslavien och, för att ”bryta nacken” av ortodoxa Serbien låta Vojvodina, samt Bosnien och Herzegovina vara separerade från Serbien. Även Komintern (kommunistiska internationalen) har, som följd av den serbiska hegemonin 1924 - 1935 propagerat för en total sönderdelning av Jugoslavien och federalisering med Vojvodina separerat från Serbien. Denna yttre påverkan stöddes även av serbiska kommunister och även av en del kroatofiliskt inställda kretsar. Men dessa nämnda krafter var i minoritet för att kunna bilda någon kraftigare autonomirörelse. Inom denna rörelse fanns det inte i någon större omfattning ”icke-serbiska” nationaliteter (utom hos kommunister), ty tyskarna väntade på en befrielse från Tredje Riket, medan ungrarna drömde om revision av Trainonfördraget (1920) och S:t Stefans Ungern. Vad gällde Ungern, kom inte någon autonomi för Vojvodina på frågan, oavsett hur Jugoslavien skulle organiseras.

Socialistiska Jugoslavien har efter andra världskriget bibehållit Kominterns koncept om federativ stat, men med respekt för serbernas enhälliga önskan att autonoma Vojvodina förblir inom federativa republiken Serbien, vilket beslutades vid församlingen i Vojvodina 30 -31 juli 1945 i Novi Sad. Efterkrigstidens autonomi för Vojvodina var inte en fortsättning av kampen för serbisk autonomi i Vojvodina som fanns inom den habsburgska monarkin utan hade karaktär av ”partisan Jugoslavien” utan några tecken av antiserbisk eller antijugoslavisk separatism. Det fanns ingen längtan till ”gamla goda tider” i den habsburgska monarkin. Men, när det regerande kommunistpartiet i Jugoslavien (KPJ, resp. SKJ) vid 1960-talet började tappa klasskaraktär i sin politiska kamp, inträffade dess (SKJ) vändning mot nationalistiska arsenaler av forna tider. De nationalistiska grupperingarna inom de slovenska, kroatiska och albanska kommunisterna, började mer och mer öppet formulera en idé om Jugoslavien som en temporär, övergående statslösning på väg mot egna nationalstater - steg för steg och efter en rad av politiska och konstitutionella ”reformer”. Ett medel för försvagning av serbiskt motstånd fann de ovannämnda grupperingarna i att uppmuntra autonomin i två autonoma områden i republiken Serbien, inom Jugoslavien, nämligen Vojvodina och Kosovo. Resultatet var frappant lyckat, ty genom lagändringar 1968 så lyckades dessa två autonoma områden helt ta bort republiken Serbiens befogenheter över sina autonoma provinser Vojvodina och Kosovo, men behålla sina befogenheter i republiken Serbiens styre. Konstitutionen som gjordes 1974 i Jugoslavien definierade republikerna, samt även de autonoma provinserna Vojvodina och Kosovo som ”konstitutionella element” i federationen Jugoslavien, vilket gav dem en näst intill juridisk möjlighet att förklara sig oberoende. Serbien försökte 1988-1989 stoppa dessa autonomi-separatistiska avsikter i provinserna Kosovo och Vojvodina, men då uppstod massivt våldsamma separatiströrelser av kosovoalbaner, slovener, kroater och bosniska muslimer, även i Makedonien.

Med generöst stöd från västmakterna, som inte längre behövde Jugoslavien, upplöstes dessa. Vad gäller Serbiens felaktiga inestering av 1918, med blodiga mellannationella uppgörelser år 1991-92. Delar av det internationella samfundet medverkade till Jugoslaviens sammanbrottt och delning av det serbiska folket, men därmed var det inte slut, utan nu kom Serbien på tur att splittras. Vi har bevittnat hur händelserna i Kosovo har utvecklats och bevittnar nu hur separatistiska krafter i autonomin Vojvodina uppmuntras, stöds och hålles vid liv med assistans av vissa internationella kretsar. Om ”internationella samfundet” lyckas, under en förevändning att skapa ett Vojvodina som europeisk region, ja då kommer Serbien att reduceras till ett Serbien av år 1912, kanske blir det ännu mindre. Men då kommer även Vojvodina att försvinna, ty alla ”icke-serber” kommer att närma sig sina egna etniska nationalstater, medan serberna kommer att fortsätta drömma sina sekelgamla drömmar om autonomi, som enligt historisk erfarenhet endast är möjlig inom Serbien.

------
Översättning: Stevan Drašković

* Čedomir Popov är ordförande i paraplyorgananisationen”Matica Srpska”, som är en samlande organisation för serber i hela världen, grundad 1824.