listovi5433cirN
latN
 
 
 
 
Web www.dijaspora.nu

Överste Bo Pellnäs i intervju till Diaspora:
Kosovo är en mycket stark källa av den organiserade brottsligheten i Europa

Bo Pellnäs är överste av första graden med lång erfarenhet av fredsarbete, bland annat på Balkan. Han var chef för FN-observatörer i f d Jugoslavien 92-93, militär rådgivare till Lord Owen och Thorvald Stoltenberg 93-94, chef för gränsövervakningsstyrka i Serbien och Montenegro 94-95 samt chef för OSCE:s förbindelsekontor i Belgrad 98-99. Bo Pellnäs har också skrivit två mycket läsvärda böcker om krisen på Balkan: Utan slut? och De hundra dagarna (Albert Bonniers förlag, 1995 och 1996). Numera är han en respekterad säkerhetspolitisk expert som i samband med kriget i Irak, med utgångspunkt i sina tidigare erfarenheter från Balkan, varnade allmänheten för att alltför okritiskt lita på amerikanska underrättelser. I en debattartikel i DN från den 8 februari, uppmärksammade Bo Pellnäs läsare på vilka manipulationer de utsattes för 1999 i samband med NATO:s militära intervention mot Serbien och Montenegro. I artikeln kritiserade han också svenska medier för att vara "förvånans värt litet ifrågasättande" och varnade för utvecklingen i Kosovo. Mot bakgrund av detta hade Diaspora mer än tillräckligt med anledningar att be Bo Pellnäs om intervju. Den numera pensionerade officeraren hörsammade vår önskan och lät sig intervjuas i sitt hem i Uppsala den 14 februari.

av Spasoje Marjanovic

-Vilka reaktioner har du mött sedan publiceringen av din, efter svenska förhållanden, tämligen sensationella debattartikel?
- Det har inte varit några reaktioner från offentligt håll. Och jag tror inte att det kommer några heller.

Anser du att Kosovokommissionen, som utsågs på Göran Persons initiativ, uppfyllde kriterierna för att kunna kallas oberoende och opartisk? Som bekant drog kommissionen slutsatsen att NATO:s bombningar var både legitima och nödvändiga trots att de saknade "uttryckligt stöd i folkrätten". 
- Den hade inga vare sig serbiska eller NATO intressen. Jag tycker att kommisionen har kunnat göra ett oberoende arbete.

-Men det officiella Sverige visade ju förståelse för bombningarna... 
- Ja, man godtog ju dem. Det fanns folkrättsexperter som betraktade det hela som en "utvidgning" av folkrätten och ett steg framåt.

-Det var just det, numera välkända, argumentet man hörde häromdagen i den utrikespolitiska debatten i riksdagen, att NATO:s bombningar av Serbien innebar ett framsteg för folkrätten eftersom "statens suveränitet" gav vika för "mänskliga rättigheter". Tror svenska politiker i allmänhet att stormakternas handlingar styrs av humanitära hänsyn eller är det en del av den politiska retoriken?
- Det är komplicerat eftersom humanitära argument alltid kommer att vara relevanta i demokratier. Men det är först egentligen när flera faktorer samverkar som man går till handling. Det kan ha funnits en mängd olika amerikanska intressen av att få Milosevic att försvinna .

-Du tror alltså att främsta syftet med bombningarna var att få bort Milosevic?
- Ja, det tror jag, absolut. Sedan fanns det en rad andra faktorer. Massakern i Srebrenica spelade en avgörande roll både för USA:s beslut men inte minst för de europeiska allierade som hade misslyckats med FN-spåret och därför ställde upp på USA:s sida i en hårdare hantering. Jag tror att Srebrenica var den avgörande punkt då de europeiska staterna valde sida på Balkan. USA hade kanske valt redan tidigare.

-Du anklagade svenska medier för att vara "förvånansvärt litet ifrågasättande".
- Jag har tittat efter svenska politikers uttalanden. Ingen sade någonting mellan den 10 februari och den femte april 1999. Det är alltså under hela den processen då förhandlingarna pågår i Rambouillet och bombningarna startas. Först när bombningarna har pågått en tid försvarar man bombningarna med att de var nödvändiga av humanitära skäl. Och Milosevic såg ju till att de här argumenten blir gångbara. Vi har ju alla sett bilderna av tusentals flyktingar som kommer ut från Kosovo. Men man borde ha gått tillbaka i tiden och sett vad som hände när kriget började. Madeleine Albright hävdar i sina memoarer att tusentals, ja, hundratusentals flyktingar var på flykt när bombningarna startade. Och detta är inte sant. Det skedde ingen fördrivning då. Men däremot kan man möjligtvis säga att den militära situationen i Kosovo förändrades till det sämre hela tiden. Det fanns många cafémord och andra uppgörelser mellan befolkningsgrupperna. Plus att massakern i Racak också spelade dem i händerna som ville ha till stånd en konflikt.

Den organiserade brottsligheten

-När du kallar Kosovo för Europas Columbia gör du den gemene DN-läsaren troligtvis ganska förbryllad. Vad tror du är anledningen till att svenska medier i stort sett förtigit inte bara den etniska terrorn utan också den organiserade kriminaliteten i provinsen?
- Jag tror att vi i Sverige underskattar risker med den organiserade brottsligheten. Vi tror att våra rättsinstitutioner är osårbara på något sätt. Men här rör det ju sig om många miljarder kronor som omsätts genom knark, spritsmuggling och prostitution. Här finns ju onekligen pengar till att muta, både poliser och domare. Eller skaffa hantlangare och torpeder med vilka man kan hota dem. Allt det här är förmodligen på gång. Vi borde ta det på mycket större allvar än vad vi gör just nu.

-Ta på större allvar situationen i Kosovo?
- Ja, överhuvudtaget den organiserade brottsligheten i Europa varav Kosovo är en mycket stark källa, enligt min uppfattning.

FOTNOT: Som det framgick av inledningen, gav Bo Pellnäs denna intervju en månad före de senaste oroligheterna i Kosovo och Metohija. Om bakgrunden till och följerna av de senaste terroristaktionerna i Kosovo läs specialrapporten, som belgradtidningen Politikas journalist Radivoje Petrovic skrivit för Diaspora.


-Med tanke på den massiva internationella närvaron i Kosovo, hur kommer det sig att kriminaliteten i provinsen har så stort spelutrymme? 
- För att man rör sig på två olika kulturella plan. Jag tror att samma sak händer i Irak just nu. På ytan finns den militära internationella styrkan som aldrig tränger ner i själva samhället. Det är ett liv ovanför och bortanför den lokala kulturen. Inte minst i starka klansamhällen tror jag att det är väldigt svårt att komma in, förstå och få inblick. Skulle man sätta igång och röja upp det här så skulle det kräva en orimligt stark underrättelsetjänst. Det leder då förmodningen till en mycket stark konflikt. Det skulle innebära att den internationella styrkan i princip skulle gå i krig med kosovoalbanerna. Därför får man väl halka sig fram och hantera de mest uppseendeväckande förbrytelserna.

-Hur tror du lösningen kommer att bli i Kosovo? 
- Jag har ingen lösning. Jag ser ingen lösning.

-Kosovokommissionen föreslog år 2000 en villkorad självständighet för Kosovo..
- Nej, jag ser ingen bra lösning på problemet. Vill man bevara serbernas möjlighet att stanna i Kosovo så är det väl tveksamt om det går att förena med en stark självständighet utan internationell övervakning.  andra sidan vore det ett nederlag för världssamfundet om man godtog en etnisk delning av Kosovo. Det skulle ha återverkningar in i Bosnien utan tvekan.

Om nationalismen och patriotismen

-I De hundra dagarna ägnar du ett litet avsnitt till den serbiska nationalismen. Var drar du gränsen mellan nationalism och patriotism? 
- Jag har genom Sveriges anslutning till EU kommit att bli allt mindre nationalistisk och patriotisk. Jag är snarare misstänksam mot varje yttring av nationalism och patriotism. I varje samhälle där man på något sätt använder egna erfarenheter för att förklena andra går man över gränsen. Så länge man har gemenskap i en kultur - konst och litteratur är det okej.

-Är det inte lite svårt att jämföra Sverige som är ganska homogent etniskt sett med multietniska statsbildningar som forna Jugoslavien?
- Men Sverige förändras ju i en rasande takt. Den självtillräcklighet och den monoetniska kultur vi hade i Sverige långt efter andra världskriget, då vi i stort sett var självförsörjande, har nu förändrats i grunden. Därför tror jag att det finns en vilsenhet i Sverige om sin roll i världen, där invandringen utav många används som slagträ i debatten på grund av den osäkerheten. Jag kan inte uppställa något motsatsförhållande mellan nationalism och patriotism och tror att det finns gränser för både och. De är bra i den meningen om de leder till att man är beredd att uppfylla sina plikter mot det gemensamma, betala sin skatt, göra de tjänster man är ålagd, ta hand om sina medmänniskor. Om detta är patriotism då är den av godo. Men när den går till att man börjar utestänga andra då har det gått för långt.

-För att återgå till nationalismen på Balkan, mot bakgrund av stämningarna som i början av 90-talet rådde i de separatistiska republikerna, tycker du nu i efterhand att det var rimligt att kräva av serberna att överge sina konstitutionella rättigheter? 
- Det är så komplicerat. Hade det funnits en anständig regim i Kroatien, så hade svaret på den frågan varit ett obetingat ja. Men betraktar man den kroatiska nationalismen och dess bakgrund så kan man hysa tveksamheter. Jag syftar naturligtvis på andra världskriget och Jasenovac. Men det kan inte rättfärdiga att man spränger kroatiska hus i de områden där man vill ha starkare ställning. Serberna hävdade sina rättigheter i Kroatien och Bosnien på ett sätt som gjorde dem ogiltiga. Samtidigt är jag övertygad att det var fel av Tyskland att driva på ett erkännande så tidigt. För när man väl hade erkänt Kroatien och Bosnien, så var alla möjligheter till förhandlingar om gränser och autonomier omöjliggjorda. Det fanns inte en rättslig grund att hantera krajinaserberna utanför ett erkänt Kroatien. Det fanns inga möjligheter att göra några ändringar i Bosniens yttre gränser när erkännandena kom. Och jag är säker på att det försvårade uppgörelse.

-Vad tycker du om Izetbegovcs motiv att göra Bosnien och Hercegovina till en självständig stat?
- Izetbegovics motiv som det framfördes i parlamentet, och som jag uppfattade det, var att bosnienmuslimerna inte kunde acceptera att kvarstå i en serbdominerad stat när Kroatien hade gått ut. Det är klart att de motiven inte är acceptabla eftersom Karadzic då kan säga att serber inte kan kvarstå i ett muslimdominerat Bosnien. Alla argument på Balkan kan ju spegelvändas.

-Är Bosnien och Hercegovina en naturligare statsbildning än forna Jugoslavien? 
- Det är en statsbildning som är tillkommen dels därför att det fanns de här gränserna under Tito-perioden och dels därför att det internationella samfundet bestämde sig för att de här gränserna skulle gälla, eftersom man inte kunde acceptera etniska fördrivningar och etniska rensningar. Huruvida det är en relevant stat kan man tvista om. Jag skrev för mycket länge sedan en artikel ihop med Sverker Öström där vi ifrågasatte Daytonavtalet. Det finns ingenting i Bosniens utveckling hittills som har gett mig anledning att ompröva det vi sa då. Det är fortfarande en statsbildning som hålls ihop av det internationella samfundet och dess prokonsul. Det är väl inte omöjligt att man kan lyckas med experimentet Bosnien, men då kräver det en uthållighet av det internationella samfundet om kanske ytterligare 30-40 år på något sätt.

Markale

-I din första bok Utan slut? har du utförligt beskrivit omständigheterna kring incidenten på marknadsplatsen Markale i februari 1994 då drygt sextio människor mördades. Det har förekommit motstridiga uppgifter och det har spekulerats mycket kring den händelsen efter vilken, som du uttryckte i boken, "utvecklingen i Sarajevo så uppenbart ändrade kurs". Vad anser du idag om den händelsen?
- Man kan nog inte ha hundraprocentig uppfattning på det underlag som finns. Jag var på flygplatsen och förhandlade med Silajdzic och Krajisnik, när det hände. Min första åtgärd var att försöka få FN att omedelbart komma ut med ett team för att fastställa vad som hänt. Hade man haft det man senare fick, en artillerilokaliseringsradar, så hade det inte varit några problem att utreda saken. Nu kvarstår en obehaglig känsla. Jag lever personligen i ovisshet om huruvida de team som sändes ut kom dit omedelbart eller inte. Nu säger man att de var så sent på plats att man inte längre kunde göra en ordentlig krevadgropsanalys och fastställa varifrån granaten kom. Men varför det skulle ha dröjt så länge innan FN:s personal var på plats, förstår jag inte.

-Känner du till att Haagtribunalen har tillskrivit den här incidenten den serbiske generalen Stanislav Galic?
- Nej, det gör jag inte. Men jag kan inte ifrågasätta på något sätt att det var serberna som sköt för det förefaller vara det mest sannolika.

-Fanns det en preliminär rapport enligt vilken granaten kom från bosnienmuslimska ställningar?
- Nej, det tror jag inte. Det finns vissa oklarheter i FN:s rapportering som jag önskar att de inte fanns. Men jag kan inte hävda att det finns några framlagda eller nedtystade bevis för att det skulle varit muslimer som sköt. Det finns inte, tror jag. Däremot finns det en tidsskillnad mellan när det hände och till dess att FN:s undersökning rapporteras. Jag undrar därför om det funnits tidigare undersökningar som inte rapporterades. Och där har jag en olustig känsla, men den är inte tillräckligt stark för att jag på allvar skulle vilja ifrågasätta FN:s officiella version av händelsen. Det finns nämligen en faktor till som jag sa redan då och som jag säger ännu en gång nu: Serberna sköt tusentals granater över Sarajevo och kunde vilken dag som helst ha slagit ihjäl hundratals människor på något marknadstorg.

-Känner du till att åklagarsidans vittnen i Milosevic-fallet medgett i korsförhör inför Haagtribunalen att bosnienmuslimska krypskyttar har beskjutit sina egna för att kunna beskylla serber? 
- Jag känner inte till det. Men det är möjligt. Man kan inte utesluta att mänsklig ondska kan göra vad fan som helst. Visst är det möjligt, teoretiskt sett alltså. Mänsklig ondska har inga begränsningar.

-Bortsett från moraliska omdömen, om man ser på saken ur ett militär-politiskt perspektiv, är inte resurserna som parterna förfogade över och strategierna som man använde generellt i kriget relevanta för bedömningen av skuldfrågan i olika ouppklarade incidenter?
- Det är självklart att det fanns ett starkt inslag i muslimsk strategi att få internationell sympati för att få vapenembargot lyft och få NATO att aktivt delta i kriget. Och detta gäller inte bara för Sarajevo. Jag kan väl också personligen ha varit mycket tveksam till rapporter som kom från muslimskt håll från något av enklaverna där man alltid tycktes höra en borgmästare som skrek högt i sin radiosändare och rapporterade om en snar katastrof. Men den radioapparaten kunde ha stått i rummet intill i Sarajevo. Man visste ju aldrig säkert om det var en riktig och genuin sändning eller inte.

 

_____
Diaspora, nummer 1 (37) januari - februari 2004.